AL East

Published on juli 26th, 2014 | by Johan Macke

6

The battle of the Colby’s!

I spelet baseboll finns det regler. Det är tur, hade nog blivit lite väl koasartat annars. Känns som det räcker som det är ibland ändå. Men så finns det oskrivna regler också.

I lördags möttes Texas och Toronto. Colby Lewis var Texas starting pitcher i matchen. I bottom 5 med 2 outs och Toronto i ledningen med 2-0 var det Colby Rasmus tur att slå. Rasmus, en vänsterhänt slagman, får ofta se att motståndarlagets försvar ställer upp lite annorlunda för att lättare få ut honom, ett s.k. defensive shift. I det här fallet betyder det att en av Texas infield-spelare på vänster sida ställer sig på höger sida, då Rasmus ofta slår bollen dit. Dessa shifts används allt oftare och jag själv får se det i var och varenda match då David Ortiz ska slå då försvarsspelet ser så gott som likadant ut.

Så, vad gör Rasmus då. Jo, han buntar bollen till vänster och springer likt en galen kanadensisk gås mot första bas. Lewis, i brist på försvarshjälp i närheten, får springa och hämta bollen och kasta mot sin 1B-man. Rasmus hinner först och en bunt single är ett faktum. Inga konstigheter.. Eller? Jo, för nu är Mr. Lewis upprörd minsann!
”Hörrö din jävla Rasmus på luffen, vem tror du att du är. Så där gör man inte!!”. Ni ser tydligt i det här klippet att han inte är speciellt glad.

Innan jag skriver något mer vill jag bara poängtera att Colby Rasmus hör INTE till någon av mina favoriter. Sättet han ”anklagade” John Farrell på inför förra säsongen när Farrell byttes bort till Boston var jävligt ynkligt. Hans beteende att först uttrycka sig som att ”jag vill inte starta något, men..” och sedan rapa ur sig allt möjligt var minst sagt taktlöst. Tyck vad fan du vill, gör det, men snacka då inte som att ”näää, egentligen borde jag inte, men..”. Stå för det bara, det kan inte vara så svårt och man får tycka olika, det är okej..

..men i det här fallet är jag helt på Rasmus sida. Varför blir Lewis upprörd för? Det står 2-0. TVÅ-NOLL! Det är knappast ett helt ointagligt försprång som Toronto har i matchen, dessutom med minst 4 innings kvar för Texas att försöka komma ikapp. Om det är en no-hitter på gång och ledande laget har 8-0 och motståndarlaget försöker bunta sig till en basehit endast för att slippa förnedringen, fine, det kan jag väl köpa, men det här??

“I told (Rasmus) I didn’t appreciate it. You’re up by two runs with two outs and you lay down a bunt. I don’t think that’s the way the game should be played.”

Öhm, nähä, så mr. Lewis, du menar alltså att om ditt egna lag  medvetet flyttar runt sitt försvar för att göra det svårare för herr Rasmus att få till en basehit, då får han inte göra det så svårt för er som möjligt? SÅ får han inte göra, eller? Det hela blir ju bara ännu dummare när Lewis fortsätter:

“(Rasmus) didn’t steal within the first two pitches to put himself in scoring position. That tells me he is solely looking out for himself, and looking out for batting average. And I didn’t appreciate it.”

Detta blir komiskt när man tittar på Rasmus statistik! I år har han stulit tre baser. I hans hittills 754 spelade matcher har han försökt stjäla 42 baser totalt. Han har lyckats 27 gånger. Att kräva att Lewis skulle veta det här är såklart inte rimligt, men det gör ju som sagt att det andra citatet framstår bara som dumheter. Rasmus replik?

”I’m just trying to help my team and he didn’t like it, so sorry about it. I’m not here to try to please the other side, I’m here to help my team, and I had an opportunity where I could, and I took advantage of it.”

Som sagt, jag står på Rasmus sida, han försöker bara hjälpa laget. Efter lördagens match var hans average .223, vilket gör det ännu mer förståeligt att han försöker bunta sig till bas. Det är såklart att man kan tro att han gör det för sitt egna BA. Men, det stod ju för fan 2-0?!?!

Rasmus lyckas dock igen med konststycket att säga emot sig själv. ”So sorry about it”.. För det första, han behöver inte be om ursäkt. Men framför allt ska han ju inte göra det när han följer upp det med: ”I’m not here to try to please the other side”. Så nej Rasmus, be inte om ursäkt, för du menar det ju inte!

The battle of the Colby’s slutar därför (med viss fördel för Rasmus dock) med att INGEN vann!


About the Author



  • Det är väldigt konstigt att Lewis kan bli irriterad på detta. Vi skulle behöva rensa ut många av de här oskrivna reglerna som finns inom basebollen, det har gått till överstyr.

    • Martin Sundquist

      Tillhör det här gänget som svarar sent på kommentarer 😉
      Håller inte med dig alls, oskrivna regler är en viktig del av sporten. Det som gör det till en gentlemannasport. Jämför med t.ex. football som är raka motsatsen, allt jävla skitsnack och alla kaxiga spelare. Det tycker jag är mycket tråkigare att se.
      Att se Lewis ta så hårt på det hela är givetvis tråkigt, men det betyder inte att det är fel på reglerna.

      • Men om jag förstår det rätt: Du tycker det är rätt att Lewis blir irriterad för att Rasmus – i en långt ifrån avgjord match och ingen no-hitter på gång – utnyttjar det bästa av situationen för att komma ut på bas som i slutändan skulle kunna innebära en värdefull poäng? En helt vanlig simpel bunt, hur kan det över huvud taget anses vara oärligt?

        De här oskrivna reglerna står mig upp över öronen. Fira en homerun liiiite för mycket och motståndarpitchen slänger en 150 km/h-boll mot dina revben nästa at bat (samma pitcher har inga problem att imitera Hulken när han avslutar en inning med en K).

        Ditt lag leder med ett par runs för mycket för att det rent statistiskt egentligen ska vara möjligt att komma ikapp (som om ett lag aaaldriiig har tappat en ledning på 6-7 runs), du ser att du kan stjäla andra bas om pitchern kastar en off-speed och rusar iväg. Nämen oj, motståndarna hade tydligen gett upp matchen trots att det är ett par inningar kvar och blir lacka för att du utnyttjade deras lättja. Man ser aldrig en fotbollsmatch gentlemannamässigt spelas av efter 80 minuter bara för att det står 3-0, men i baseboll anses det vara ok för ett lag att på sätt och vis ”ge upp”.

        Vissa beteenden kan dock kritiseras, kan jag hålla med om. Som när A-Rod, för något år sedan, korsade David Bradens pitcherkulle efter en out. Onödigt. Att ta extremt lång tid på dig att gå från deck till batterbox för att du vill att din walk-up-sång ska spelas klart. Ser illa ut. Men de flesta av de vanligaste oskrivna reglerna, äh släpp på det! Jag tycker er manager Joe Maddon har en ganska bra åsikt i frågan 🙂

        ”I’m not big on unwritten rules. When you’re beating us by 12 runs, that’s not your fault. It’s our fault. If you can add on two runs when you are up 12, you should. I never felt anyone was piling on. We have not played well enough. Period. Just play, baby, because at the end of the day, they didn’t embarrass us. We embarrassed ourselves. It’s all fluid. Some of these unwritten rules have existed since the dead ball era when it took 10 singles to score four runs. They were rooted in an entirely different game.”

        • Martin Sundquist

          Du missförstår mig, eller missförstod jag ditt första inlägg?

          Jag har fått för mig att när situationen var aktuell hade vi(?) en diskussion där dömde jag ut Lewis för hans beteende, att han tolkade det för hårt. Det är vi överens om.

          Det som vi inte verkar vara överens om är om de oskrivna reglerna är bra eller inte.
          Jag gillar inte det, mer eller mindre, osportsliga uppträdandet som finns i många sporter. I baseboll har man till stor del kommit åt det med de oskrivna reglerna, givetvis är inte sporten perfekt men jag anser att man ligger i framkant.

          Att jag gillar Maddon är ingen hemlighet, men i det här fallet kan jag inte hålla med honom. Ett lag kan vara dåligt, men det betyder inte att man ska skämma ut dem mer än nödvändigt. Med det menar jag inte att man ska låta de komma ikapp utan genom att inte förnedra dem. Pratar man om baseboll i allmänhet är de oskrivna reglerna nödvändiga. I MLB åtminstone sällan att de behöver ta vid.

          När man i låg- och mellanstadie kunde spela fotboll på skojnivå där det alltid fanns några som var klart bättre och som ville ha lite show. Det var okej till en viss gräns, men jag är helt övertygad om att du håller med mig om att när man fintat förbi hela motståndarlaget och har gott om tid och plats så la man sig inte ner på marken och rullade in bollen med huvudet. Oavsett hur mycket bättre man var så är det helt onödigt att förnedra motståndarna mer än ”nödvändigt”.

          I MLB är det sällan samma klasskillnad, men de oskrivna reglerna är de samma. Man kan slå motståndaren med hur mycket man vill men man gör inget för att förnedra dem. Man slår sina hits, man avancerar på wild pitches osv men man behöver inte stjäla baser, spela ”small ball” osv i en avgjord match. Vad som är avgjort är givetvis väldigt subjektivt men jag kan villigt erkänna att många tolkar det för hårt.

          Diskussionen om hur mycket man får fira en homerun, hur mycket försvaret kan fira är väl delvis en annan. Det blir lätt att diskussionen blir för bred, men jag anser så här. Reglerna för det är väldigt restriktiva för det offensiva och praktiskt taget obefintliga för defensiva laget. Det är lite väl stora skillnader. Problemet är inte reglerna utan den väldigt hårda tolkningen av dem.

          • Det är nog korrekt, när jag tänker efter, att vi redan har avhandlat Colby vs Colby – sorry för det 🙂

            I övrigt så står vi på olika sidor i frågan, jag delar Maddons syn att man spelar av matchen som om den inte var avgjord. Det är problematiskt när den godtyckligt anses vara avgjord av ett lag men inte av ett annat (exempelvis Kanada vs Mexiko i WBC 2013, där Kanada jagade bättre ”målskillnad” i tabellen och Mexiko redan ansett sig besegrade = brawl).

  • Rasmus Holmberg

    Denna ”duell” hade jag minsann helt missat. Följer visserligen inte Colby Rasmus så pass mycket som man kanske skulle kunna tänka sig, men borde ändå snappat upp detta.

Back to Top ↑