Krönika

Published on oktober 1st, 2014 | by Johan Macke

0

En säsong som kom och gick

Hejsan svejsan på er basebollvänner! Hoppas ni är kvar där ute mitt i all NFL-hysteri, fantasy och allt fan vad det heter. Okej okej, jag har kollat lite NFL själv ska erkännas men visst går basebollen först så länge det är möjligt. Bara att se schemat för kommande fredag (3/10) med 4 ALDS/NLDS-matcher från 18.07 svensk tid till långt in på natten gör ju att man blir smått euforisk!

”Powerhouse”

Jag har tänkt på det här ett tag nu. Det kan nog sägas om andra lag också men den här gången kan jag inte släppa vilket lag Detroit Tigers är. De säkrade i söndags sin fjärde raka divisionsseger i AL Central. Jag gick in och kollade på gamla tabeller och så här ser senaste årens topp 2 ut:

2011:
Detroit             95-67
Cleveland       80-82 (15 matcher efter)

2012:
Detroit             88-74
Chicago WS    85-77 (3 matcher efter)

2013:
Detroit             93-69
Cleveland       92-70 (1 match efter)

2014:
Detroit             90-72
Kansas             89-73 (1 match efter)

Helt ärligt, minns inte ett skit av 2011 och kan inte säga så mycket om det, förutom det faktumet att de var överlägsna som satan!
2012 var kul dock, för det var länge väldigt likt årets upplaga. Racet mellan Tigers och Chicago White Sox var grymt! White Sox ”ran out of gas” lite mot slutet och till slut skilde det tre matcher mellan lagen.

Tittar man på 2013 så har jag flera gånger hört, och stört mig på, snacket att man BARA vann med en match över Cleveland Indians. För det första, de vann divisionen, exakt HUR mycket mer behöver man egentligen göra? För det andra, Detroit säkrade alltså titeln i den 159:e matchen med 3 omgångar kvar. Sedan förlorade de de samtliga tre avslutande matcherna samtidigt som Cleveland avslutade med 10 raka vinster och därmed klarade en wild card-plats. Senast i augusti när jag var i Boston igen hörde jag om det på TV: ”..well, the Tigers won but only by ONE WIN over the Indians!”.
Som sagt, JA, de vann med en match men det säger inte allt tycker jag.

Sen så har vi då årets säsong. Detroit tippas ju så gott som alltid att vinna divisionen men Kansas City Royals var verkligen en nål i ögat i somras. Den 11/8 tog Kansas över ledningen, den 23/8 låg Detroit 3 matcher bakom och Kansas sas då vara favorit att faktiskt vinna divisionen. Detroit jobbade sig dock tillbaka och tog 2 av 3 i den sista serien mot Kansas på hemmaplan. Detroit var tillbaka på förstaplats i divisionen den 12/9, tog återigen 2 av 3 i den sista serien mellan lagen i Kansas (bl.a. en 10-1 seger i match 1) och ledde sedan divisionen säsongen ut efter att ha besegrat Minnesota Twins med 3-0 i sista omgången och alltså säkrat sin fjärde raka divisionstitel.

St. Louis Cardinals och Los Angeles Dodgers vann i år sina andra raka divisionstitlar, även det såklart starka prestationer, men att ta fyra på raken tycker jag är oerhört imponerande. Tigers general manager Dave Dombrowski sa det så bra i en intervju när de firade i omklädningsrummet efter Minnesota-matchen: ”Det viktigaste är inte hur man tar sig till titeln, utan att man tar sig dit”. Han har så himla rätt i det. Det är också det jag menar med att Detroit är ett ”powerhouse”, för att de nu lyckats vinna ännu en gång.
Trots en helt ny manager i Brad Ausmus som förutom att det är hans första år som ”skip of the ship” även skulle efterträda Jim Leyland, inte direkt vem som helst att överta jobbet i från.
Trots Kansas framgångar i sommar då som sagt Detroit tippades att max klara wild card-platsen.
Trots Joe Nathan, en ifrågasatt och ärligt talat fortfarande rätt tveksam closer som även haft verbala duster med fansen men som säkerligen kan vinna tillbaka dem med ett starkt slutspel.
Samt trots, med hans mått mätt, den sämsta säsongen offensivt på flera år från Miguel Cabrera.

Worst to first to worst to..??

Ja, det blev ju inte direkt en lika trevlig avslutning på säsongen för Boston Red Sox som förra året. Mina kära rödstrumpors säsong var ju ärligt talat över någon gång i juli redan kändes det som, något som ju blev än mer tydligt vid trading deadline då allt fokus lades på att förbereda inför 2015. Jag är glad att vinstantalet till slut kom upp till 71 stycken, 2 fler än den hemska säsongen 2012. Har väl ältat tillräckligt redan vad som gick fel i år, så jag tänker bespara er det, och istället försöka se lite framåt:

Joe Kelly kommer vara en del i lagets starting rotation nästa år. En kompetent 5:e och kanske t.o.m. 4:e starter. Känns bra.

För min del får de gärna försöka förlänga med Yoenis Cespedes, men det låter på honom själv som att han kanske vill testa free agency efter nästa säsong och att Ben Cherington och co. inte har någon brådska att få det gjort nu heller. Nog för att det finns viktigare saker att ta hand om innan men, ändå..

Gör något åt 3B. Will Middlebrooks har nu, förutom hans dåliga säsong, smått vägrat att spela winter ball, något som Red Sox verkligen ville att han skulle göra då han missat många at bats under året p.g.a. skada. Jag förstår på ett sätt när han säger att han vill bli skadefri och ha en normal offseason men när laget ber dig göra sånt, då BÖR du göra sånt, speciellt med tanke på hur risig han varit i år. Kanske behöver han ett miljöombyte men Sox-fans är lovligt less på honom. Så gör något, och kunde ni hitta en som slår vänsterhänt vore det ännu bättre! Drömscenariot för mig, trots att han är högerhänt, skulle vara att försöka byta till sig Adrian Beltre från Texas Rangers, gick ju rätt bra 2010..

Byt inte bort Mookie Betts! Att de kanske skickar iväg spelare som Brock Holt, Daniel Nava och Jackie Bradley Jr. kan jag acceptera för rätt deal, men behåll Mookie! Behåll även Allen Craig och se om han kan komma tillbaka till full form från fotskadan och lära sig hantera AL-pitching bättre.

Signa minst en starting pitcher som kan pitcha långt in i matcher. Visst, det är klart att drömmen är att få Jon Lester tillbaka, något jag fortfarande inte tror kommer att hända, men någon som kan ge laget en chans att vinna matcher och pitcha till 6:e-7:e inningen var femte dag. Försök även att få tillbaka Andrew Miller, skulle betyda enormt mycket för Red Sox bullpen.

Spola fram tiden fort som fan! Jodå, jag ska se så mycket slutspelsbaseboll jag kan och sen kommer spring training men för att se en riktig match som betyder något så får jag vänta till 6:e april.. APRIL! Då får man se Red Sox borta mot Philadelphia Phillies kl 21.05 igen. Abstinensen har inte kommit än, men..

Ausmus hjärnsläpp

Blir mycket Tigers här ikväll men kan inte riktigt släppa det här. I en hemmamatch mot White Sox den 23/9 ledde Tigers med 3-0 inför top 9th. David Price hade pitchat 8 innings och kastat 95 pitches. Läge att ta ut honom? Hmm, kanske inte direkt, jag förstår att manager Ausmus ville se hur det skulle utveckla sig. Följande händer:

Hit, Hit. Nu är det man på 2:a och 3:a bas, inga out, Price har nu kastat 100 pitches. Läge att ta ut honom? Jag tycker det, men.. Price fortsätter med en strikeout, 1 out alltså. 103 pitches. Price är kvar. Hit, 2-run single. Så nu är det plötsligt 3-2, med en man på första bas, en out och Price har nu kastat 105 pitches.
Nästa pitch, flyout, nu 2 outs, 106 pitches. Inningen fortsätter. Paul Konerko slår nu en single, så med 2 outs har White Sox alltså man på 1:a och 3:e bas, Price har nu kastat 110 pitches. Så nu måste han ju ut! Eller hur? Closern eller vem fan som helst måste ju in nu??

Nä se på fan, Ausmus lämnar Price inne och när han kastar sin 114:e pitch i matchen och Marcus Semien träffar bollen så betyder hans single att ställningen nu är 3-3! Helt jävla otroligt!!! Först NU tas Price ur matchen, closern Joe Nathan kommer in med man på 1:a och 3:e bas, lyckas fylla baserna med en walk innan han får till en flyout för out nummer 3.
I bottom 9th vinner Detroit till slut matchen  med 4-3 efter att Miguel Cabrera med en walk off-hit ”slagit in” Ian Kinsler, så laget och fansen lämnar arenan med glada miner efter en viktig vinst.
Men, jag kan inte för mitt liv förstå hur i helvete detta kunde ske?! Ausmus får INTE göra om liknande misstag om Detroit ska ha en chans att komma någonstans i slutspelet.
Vill ni se det som jag just beskrivit så klickar ni här och spola fram till 8.25.

Managerkaos

Oj oj, Arizona Diamondbacks har inte haft ett lätt år. Från de inledande förlusterna i Australien till säsongens slut har det inte direkt varit många glada miner. 64-98 säger väl det mesta, sämst i hela MLB i år. Klubben kan dock andas VISS optimism då den nyligen Hall of Fame-invalde Tony LaRussa nu tagit över som president. Den 5/9 sparkades klubbens dåvarande general manager Kevin Towers och sökandet efter en ny GM påbörjades. I fredags kallade laget till en ny presskonferens, lagets nya GM Dave Stewart skulle presenteras!

Så långt, inget konstigt. Det befängda och smått absurda var det som skedde 15 minuter innan den ordinarie presskonferensen inleddes. Med tre matcher kvar av säsongen fick managern Kirk Gibson sparken. Med TRE matcher kvar. Jävligt märkligt tycker jag, men okej. Det visar sig då att lagets bench coach, Alan Trammell, har också fått sparken, med tre matcher kvar. Jaha? Vem ska leda laget i de sista matcherna då? Jo, i en absurd och smått förnedrande situation så tillfrågades den sparkade Trammell att ta över som tillfällig manager, och han accepterade det?!?! Så  först fick han sparken som bench coach och var alltså inte önskvärd längre i den positionen, men han dög tydligen till att leda laget i tre matcher? Jösses..

The goodbyes

Vet inte hur många spelare som slutar efter säsongen men det är svårt att inte nämna två spelare som nu har spelat sina sista matcher. Paul Konerko (38 år) avslutade sin karriär i söndags som en Chicago White Sox-ikon efter ha representerat laget i 16 år. Han var kapten mellan 2006 och 2014, men hans största merit lär för alltid vara World Series-vinsten 2005.

Allt har väl redan sagts om Derek Jeter (40 år) som med sina 5 ringar och en medlem av ”the core 4” för alltid kommer bli ihågkommen som en av de största och bästa New York Yankees-spelarna någonsin. Men det går inte att komma ifrån att hans avslutning på Yankee Stadium natten mot i fredags var jävligt häftig och det värmde förhoppningsvis många basebollfans hjärtan runt om i världen, om inte annat så i alla fall mitt..

Det kommande slutspelet

Inatt klockan 02.00 inleds slutspelet med American Leagues Wild Card-match följt av National Leagues motsvarighet i morgon natt. Två lag är med, ett i varje match, som jag aldrig hade förväntat mig.

Vi börjar med Oakland Athletics som inatt ska försöka vinna mot Kansas på bortaplan. Kollega Westling berättar här om A’s dåliga form och mitt, som jag trodde, stensäkra tips om att ALCS inte kunde bli något annat än ett möte mellan Detroit och Oakland känns idag NÅGOT mera avlägset, om än fortfarande möjligt. A’s manager Bob Melvin uttryckte sig att man var glada att var i slutspel för tredje året i rad men att det här var det svåraste året hittills.

Att Pittsburgh Pirates för andra året i rad tar sig till slutspel som ett av National Leagues två wild card-lag är kanske ingen storskräll, men att Milwaukee Brewers INTE ens klarade en wild card-plats är det som verkligen förbryllar mig. Laget som jag själv såg spela på Fenway Park i april och som alltså ledde NL Central mellan 5/4 och 31/8 tappade till slut allt! I september vann man 9 av 26 matcher och slutade på 82-80, 8 matcher efter vinnaren Cardinals och 6 matcher efter Pirates och San Fransisco Giants, som alltså möts i morgon natt i Pittsburgh.

SÅ, hur kommer det att gå?
Likt 2012 tror jag att det kommer bli två bortasegrar, och jag bedömer det mest p.g.a. lagens respektive starting pitcher.
A’s Jon Lester tror jag har ett litet övertag på Royals James Shields men det blir nog väldigt jämnt med Oakland som vinnare.
Giants Madison Bumgardner tror jag dock är snäppet vassare än Pirates Edison Volquez så San Fransisco släcker Pittsburgh-fansens förhoppningar.

Sen då? Jag tycker egentligen inte om att tippa men jag bangade ju ur i våras så, ja, det kan ju inte gå mer än dåligt:

ALDS:
Angels-Oakland:          ANGELS
Orioles-Tigers:             ORIOLES

NLDS:
Cardinals-Dodgers:    CARDINALS
Nationals-Giants:       NATIONALS

ALCS:
Angels-Orioles:           ANGELS

NLCS:
Nationals-Cardinals: NATIONALS

WS:
Angels-Nationals:      ANGELS

Så! Mike Trout blir nog WS MVP också när jag ändå är igång!

Glöm för allt i världen inte superfredagen med 4 slutspelsmatcher på raken nu på fredag.

Vill ni läsa mer om skillnaden mellan grundserie- och slutspelsbaseboll gör ni det i kollega Sundqvists krönika här

Tack allihopa för att ni läser och följer oss här på Playball!


About the Author



Back to Top ↑