Krönika

Published on februari 8th, 2015 | by Johan Macke

2

Att uppfylla sina drömmar och hålla sina löften

Det är ju ett sätt att inleda en krönika det också. Varför? Svaret kommer längre ner..
Det smids just nu planer och förberedelser för inför-rapporterna om varje division. Vi är dock inte riktigt där ännu, men det kommer.. Tills dess:

Jag ska försöka skriva det här utan att låta allt för pretto. Jag minns det dock som igår, känslorna finns kvar. Måndag 15:e april 2013 är det ”Patriots Day” i Boston. En helgdag då Boston Maraton äger rum och Boston Red Sox alltid spelar morgon, eller nja, förmiddagsmatch. Redan vid 11-tiden lokal tid är det first pitch. Just den här dagen sitter jag kvar på mitt jobb då jag ska på en konsert senare på kvällen. Perfekt, kolla matchen på datorn där för att sedan åka in till Gamla Stan i Stockholm och se på bandet. Mike Napoli slår en walk off-double som frälser hemmafansen, Tampa Bay Rays besegras med 3-2. Glad i hågen åker jag mot stan för att se ett hårdrocksgig i en liten källare. Det är minst sagt  jävligt dålig mottagning där nere. Mellan förbandet och huvudbandet säger plötsligt en tjejkompis:

”Det har exploderat bomber i Boston!”

Jag tittar upp mot henne. Tar hennes telefon och ser Aftonbladets sida. Det känns i kroppen, jag blir nervös och vill veta veta mer. Staden ÄR speciell för mig och i april 2013 har jag ändå hunnit besöka staden 5 gånger. Konserten börjar, det är ganska bra, men min hjärna är lätt blockerad. Tiden går och jag blir inte av med tankarna. Främst hur det har gått för min bartenderkompis/bekant Chana som jobbar på restaurangen/baren McGreevy’s på Boylston Street.
Det händer inte ofta men den här gången lämnar jag, tillsammans med två vänner, konserten innan det är slut. Vi skyndar oss till tunnelbanan som ska ta oss hemåt och jag tar fram min telefon. Jag läser om det fruktansvärda som har hänt, ser ett ”vine-klipp” från när en av bomberna smäller av.

När jag kommer hem är jag vaken i flera timmar framför datorn. Följer utvecklingen och nyheterna i svenska medier (horribel bevakning!) men framför allt i tidningarna Boston Globe och Herald. Nyheterna om att ett barn har avlidit. Jag skriver till Chana på Facebook: ”Hör för helvete av dig så man vet att du lever!?!?!”. Jag tittar på kartan och inser att jag vet var det har smällt. Ca. 200 meter från min favoritbar där hon jobbar. Tiden går, inget svar. Lite efter 2 på natten svensk tid måste jag ändå gå och lägga mig.

När jag vaknar på morgonen finns tankarna och känslorna kvar. Jag åker till jobbet i en, vad jag minns, vit långärmad Boston-tröja. När jag kommer till jobbet och loggar in på Facebook läser jag orden:

”I’m allright..”

Vi är på inget sätt astighta, dödspolare eller liknande, men hon har alltid varit rolig att prata med när man varit där och jag drar en lättnadens suck. Fortsätter följa utvecklingen. Hur många döda, hur många skadade.

Någonstans mitt i det här sorgliga slår det mig plötsligt diskussionen jag och Andreas (vän och Red Sox-supporter) hade året innan om hur ballt det vore att uppleva den här dagen någon gång. Han ville gärna springa ett Maraton-lopp utomlands och vi tittade på hur registreringen gick till. Vi insåg snabbt hur stränga krav det var för att ens få chansen att komma med och planeringen för en eventuell Patriots Day-resa 2013 lades då ner.

Nyhetsbevakningen fortsätter under flera dagar och ni minns kanske hur det gick. Tre människor dog (bl.a. en 8-årig pojke), hundratals skadades. Det tog till fredagen innan någon kunde gripas, en fredag då det rådde utegångsförbud i staden p.g.a. polisernas jakt på förövarna.

Staden Boston blev ”Boston Strong”. Runt om i USA enades basebollfans på arenorna för att visa sitt stöd för staden, och deras land. Neil Diamonds klassiker ”Sweet Caroline” spelades på många ställen, precis som den alltid gör på Fenway Park i pausen av den 8:e inningen.

Fredagskvällens match mot Kansas City Royals på Fenway flyttades självklart fram och lagets första hemmamatch efter hemskheterna spelades istället på lördagen klockan ett. Inför matchen höll David Ortiz ett närmast legendariskt tal om att stadsborna skulle fortsätta vara starka och att ”No one’s gonna dictate our freedom”.
Talet kommer alltid bli mest ihågkommet p.g.a. en svordom. ”This is our fuckin city..”
Jublet i publiken.. Vrålet efter de orden.

Red Sox vann den matchen med 4-3 efter en sen vändning. TV-kanalen NESN:s kommentator Don Orsillos referat är, och förblir, underbart att höra när Daniel Navas 3-run homerun i 8:e inningen landar i Red Sox bullpen:
”Boston, this is for you!”

Som ni vet gick det rätt bra sen resten av året också..

I augusti samma år åker jag och redan nämnda Andreas tillsammans med två andra kompisar till Boston och New York. En av dagarna går jag själv på Boylston Street. Jag går förbi där det hände och ser på staketet runt en kyrka hur det blivit ett slags minnesdokument där människor hängt hälsningar på tygbitar (se bilden ovan). Det är hjärtskärande vackert. Boston Public Library, där jag själv suttit inne och surfat under mitt första besök i september 2010, har fått en ny skylt: Boston Strong Public Library
Inne i Prudential Center köper jag en av alla ”Boston Strong” t-shirts som finns. En blå med gul text på. Nog för att man är svensk, men det här betyder något annat.

Under hösten 2013 när schemat för kommande säsong släpps börjar idéerna och planeringen i mitt huvud. Patriots Day 2014 är samma dag som annandag påsk. Det är väldigt lockande att åka då, inte bara för att få uppleva helgen/dagen där borta, utan för att det uppenbarligen går åt färre semesterdagar.

Till slut blir det ändå inte så, resan blir istället av drygt en och en halv vecka tidigare så jag får uppleva Opening Day på plats för första gången. Förutom Andreas är även min barndomsvän Jonas med. Jonas har hållit på New York Rangers så länge jag kan minnas så den här gången ser vi fyra basebollmatcher i Boston fredag-måndag innan vi flyger till New York på tisdagen för att se Rangers spöa Carolina Hurricanes på Madison Square Garden.

Under Patriots Day 2014 sprängs inga bomber i Boston. Dagen är förutom det kusligt lik 2013 för mig. Okej, det är en helgdag här med i och med påsken så jag är inte på jobbet men efter matchen ska jag på samma konsertställe, samma källare, som året innan. Kvällen innan vänder Red Sox ett 0-5 underläge till seger med 6-5 mot Baltimore Orioles. På måndagen hamnar laget i ett liknande underläge (0-6) och kämpar sig tillbaka i matchen men förlorar till slut med 7-6.

Jag lovade mig själv efter den hemska dagen för två år sen att jag någon gång skulle uppleva den på plats. Hur 2015 års Patriots Day-match (igen mot Orioles) slutar vet jag inte ännu, det enda jag vet är att jag kommer vara där. Natten mot idag betalade jag flygbiljetten och måndag 20:e april klockan 11 är jag på plats på Fenway Park.
Jag kunde inte vänta till september och nu får jag beta av ännu ett delmål.
Det känns väldigt roligt och speciellt.

Den här krönikan var både rolig och lite jobbig att författa.
Jag hoppas att ni tyckte om den.

/Johan – @rodsockan


About the Author



  • Pia

    Mycket känslor! Hoppas dom vinner den här gången! /Mams

  • Rodsockan

    Tack mams! Såg först nu att du kommenterat här =)

Back to Top ↑