Krönika

Published on maj 9th, 2015 | by Johan Macke

0

Glädjen över en träff, och sorgen över en som aldrig blev av

Det är märkligt hur man förändras.
Hur något som var självklart förut numera känns avlägset.
Hur något som var tämligen ointressant nu är bland det viktigaste i mitt liv.

Söndag 5:e april 2015 spelar Djurgården Fotboll hemmapremiär mot Elfsborg på Tele 2 Arena i Stockholm. Jag är inte där. Det är mitt första år sedan 1999 som jag inte har säsongskort. En lite märklig men rätt naturlig känsla och utveckling över en passion som svalnat även om det såklart finns en liten gnista kvar.

Måndag 6:e april 2015 är en helt annan sak. Runt niotiden kastar Cole Hamels årets första pitch för sitt Philadelphia Phillies och säsongen för Boston Red Sox är igång. Det bubblar i hela kroppen. Jag är inte där men tittar live på MLB.TV hemma vid datorn medan jag pratar i headset med några kompisar runtom i världen (Maine, Kanada, Södertälje..).

Men en av ”stammisarna” under dessa chatsessioner fattas oss. Det är lite svårt att definiera kompisar ibland, speciellt de man aldrig träffat. Men Lawrence är en av dem som gjort mig till det Red Sox- och basebollfan jag är idag. I chatten på Red Sox hemsida (innan de gjorde om kommentarssystemet) och senare på fan-sidan redsoxnationfans.com var han den som tillsammans med några andra tog mig ”under sina vingar”. Jag har lärt mig så mycket om laget, sporten och livet när jag pratat med honom. Vissa chatsessioner har varit legendariskt roliga, ofta mitt i natten/tidig morgon svensk tid. Sen har det funnits en hel del allvar med bl.a. hälsoproblem och prat om familjen. ”Lars” brydde sig alltid. Han var alltid fascinerad över mitt ”baseball knowledge” och han kallade mig flera gånger ”our ambassador in Sweden”. Varje gång jag fick höra sådana ord kändes det speciellt. Det var med stor ledsamhet jag såg ett inlägg på hans Facebook-sida den 21:a februari att han tyvärr lämnat oss. Att tänka sig en säsong utan honom kändes konstigt, väldigt konstigt..

Ända sedan jag började åka över och se på mitt lag har jag ”samlat” på erfarenheter/upplevelser.
Ett axplock är första matchen (september ’10), första vinsten (juli ’11), första matchen mot Yankees (september ’11), Fenways 100-årsjubileum (april ’12) samt första bortamatchen och i match två även första vinsten mot Yankees (augusti ’12). Något jag längtat efter länge var att få uppleva en walkoff-vinst. Det är alltid häftigt när sista spelet avgör matchen. Sista träffen..

Torsdag 16:e april åkte jag för 9:e gången över till ”mitt andra hem”. Det känns nästan så nuförtiden. Stockholm kommer alltid vara hemma men att landa på Logan känns alltid likadant. För flygrädda rekommenderas det inte. Flygplatsen ligger precis vid vattnet så det känns bra länge som att man ska landa i vattnet innan landningsbanan äntligen ”dyker upp”. P.g.a. en jävligt stökig försening tog det en sabla tid den här gången, men när jag väl var framme kändes det väldigt bra. I en krönika från tidigare i år kan ni läsa om varför jag så gärna ville åka den här helgen för att äntligen få uppleva Patriots Day-helgen på plats. Redan första kvällen när jag gick längs med Boylston Street och såg mållinjen/läktaren vid Boston Maratons målgång så sken jag upp lite, trots den kalla vinden och allmänt låg temperatur (läs för dåligt klädd!).

Den kommande matchserien var mot Baltimore Orioles.
Fredag kväll, lördag sen eftermiddag, söndag tidig eftermiddag och måndag förmiddag, den traditionsenliga 11.05-starten på Patriots Day.
Spontant kändes det roligt att få se ett lag jag aldrig sett live förut. Dubbla känslor dock att få se ett så pass bra lag. Jag vill ju se bra spelare, men jag vill ju se vinster också. Mitt sammanlagda record på Fenway Park inför resan, 7-21, är ju inget att skryta med. Men jag kände att ”det kan fan i mig inte bli 0-4 igen”, som när jag var över senast i augusti.

Fredagen var en trevlig dag med diverse klädshopping, ett besök på Cheers, sminkinköp till tjejkompisar (bara att gå in på en butik som heter Sephora!) och middag på Cheesecake Factory (mycket mer än bara cheesecake, bra mat) innan det var dags att bege sig till Fenway Park.

Jag skulle kanske inte kalla mig en ”Bleacher Creature” men jag trivs där och jag hör hemma där.
Jag har aldrig förstått det här med de dyrare/lyxiga platserna bakom home plate, man ser ju fan inget. Att sitta längs 1st/3rd-baselinjen på det vi kallar långsidan gillar jag inte heller. Omöjligt att bedöma inside/outside.. ”Men Macke, bleachers är ju så långt bort ju?”. Jo, förvisso, men man ser och kan bedöma strikezone, och det är spännande att få en boll emot sig ibland. Att dessutom, som på fredagen, få sitta på sektion 35 och rad 1 så man är nära Bostons Mookie Betts och Adam Jones är riktigt trevligt. En sak som slår mig varje gång är att se hur professionella spelarna är och hur de förbereder sig för varje pitch. Hur de kan slappna av, stå och stretcha, prata med en lagkompis, titta runt osv men så fort det närmar sig pitch så gör de sig redo och är förberedda på att springa för att fånga och/eller kasta bollen. Att se Dustin Pedroia ”in action” är också roligt, han lullar runt och har koll på det mesta.

Matchen blev en nagelbitare. Bostons starter Joe Kelly var överlag bra. Många first pitch-strikes. Han fick lämna efter 5 2/3 innings och Baltimore ledde då med 2-0. Edvard Mujica (numera DFA’d) fixade sista outen så efter Top 5 var det fortfarande underläge med 2-0. En märklig händelse var i bot 4th när Baltimores pitcher Ubaldo Jimenez blev utvisad efter att ha kastat på Pablo Sandoval. Medvetet? Kanske.. Värt utvisning? Oh nej.. Det ändrade dock hela matchen. Kevin Gausman som då inte hade ett smickrande ERA fick komma in alldeles för tidigt. Och i bot 5th så betalade det sig äntligen:

Ryan Hanigan, lagets förstecatcher efter att Christian Vazquez gått sönder, stegade upp med sitt BA på dryga .100 (trots att han ofta lyckades med långa at bats och ta sig till bas/sacrifice-spel), slog en 2R HR och vips var det oavgjort. Hanigans träff var en no doubter och bollen träffade en skylt ovanför publikplats på Green Monster. En härlig känsla. Boston hade ett bra läge att ta ledningen i bot 8th med spelare på första och andra bas men ”Panda” slog ett DP och det var dags för den 9:e inning:en. När jag var över i april förra året så var ställningen i match ett mot Milwaukee också 2-2 efter 8:e och jag började tänka på en walkoff. Det var innan Edvard Mujica kom in i 9:e och gav upp hårresande 4 runs och 2-2 blev snabbt 2-6. Nu var läget likadant, förutom en liten detalj.
John Farrell skickade denna gång in Koji Uehara. Swoooooooosh sa det och efter en 1-2-3 inning så hade jag då det där läget jag ville ha. 2-2.. Bottom 9th..

Mike Napoli. 1-0.. 2-0.. 3-0.. Och 4-0.. Så Nap på bas.
Upp stegar Daniel Nava. Nava visar bunt tidigt, Brian Matusz kastar. Nava träffar bollen, bunten är ganska bra. Orioles 1B Steve Pearce springer och hämtar bollen tidigt, tittar mot andra bas men inser att han inte kommer hinna ”bränna” Napoli, kastar till 2B Jonathan Schoop som bränner Nava vid 1:a basen. Så nu är Napoli i scoring position och bara en out.

Det slår mig varje gång jag är på Fenway att man är väldigt nervös. Det är inte som ”vilken hemmamatch som helst”. Går jag och ser Djurgården Hockey på Hovet känns det aldrig såhär (dock gör det det på bortaplan av någon anledning). Så där sitter jag, benen studsar/darrar. Jag försöker hålla mig lugn och tänka att ”det kan bli förlängning” osv.  Men det var något som kändes annorlunda den här kvällen. Ubaldos utvisning, Hanigans homerun, Mujicas pitching, likaså pitchingen från Junichi Tazawa och Koji.. ”Det är min tur nu..”. Det snurrade mycket i huvudet.

Baltimore byter pitcher till Tommy Hunter. Fram stiger Bostons SS Xander Bogaerts.. 0-1..
Så kastar Hunter. Catchern Caleb Joseph vill ha bollen ganska lågt, typ knä/lite under knä-höjd. Men bollen sjunker inte tillräckligt. En 84 MPH-pitch hamnar middle-middle. ”X” träffar bollen, men det är ingen klockren träff. Det är en ”bloop”-träff i dess allra vackraste form. Bollen seglar över Schoop och han springer för att fånga bollen.. Men.. Bollen slår i marken.. Napoli har läst bollbanan perfekt och springer så gott han kan från andra bas. Baltimores RF Travis Snider springer i sin tur mot bollen och plockar upp den och kastar mot home plate. Bollen når catchern Joseph som fångar upp bollen i sin handske..

Men då är redan Napoli hemma. Matchen är slut.. 3-2.

Det är ett underbart vrål på Fenway Park. Jag skriker själv rätt ut. Rösten spricker. Jag knyter näven och slår den några gånger i väggen/läktaren framför mig. ”Dirty Water” spelas i högtalarna.

Sen så kommer känslorna, och likt Per Gessles sång så kommer allt över mig på en och samma gång:
Glädjen. Nerverna som släpper. Väntan som är över. Lättnaden över att det inte blir ännu en 0-4 resa.

Och så tittar jag upp mot himlen och tänker på Lawrence. Så gråter jag lite grann. Det är en underlig och lite sorglig känsla på en och samma gång. Jag hinner tänka ”this one’s for you”..

Likt efter vinsten på Yankee Stadium (första vinsten mot Yankees efter fem försök) för tre år sedan står jag kvar smått apatiskt på läktaren. Jag fotar storbildsskärmen som är knallröd med texten som gör allt värt det: ”RED SOX WIN”

”Allright people, time to go” hör jag från en funktionär på arenan när jag äntligen är på väg ut. Jag går närmast och fånler, fortfarande med tårfyllda ögon. Jag kommer ut från arenan. Skakar lite på huvudet, är sprudlande glad.

Över gatan på Lansdowne Street ligger countryklubben ”Loretta’s Last Call”. Jag går in där för första gången. Ett bra band spelar, folk är glada efter vinsten, på tv-skärmarna visas highlights och eftersnack efter matchen. Det blir en blöt och mycket rolig kväll. En av årets bästa helt klart.
Vinsten på fredag kväll präglar sedan hela resan. Jag kan sänka axlarna och slappna av lite. Är man van att åka och se laget förlora kan jag lova er att vinna match ett känns som en mindre jackpot.

Redan på lördag eftermiddag/kväll kommer man dock snabbt ner på jorden när Baltimore vinner med 4-1. Clay Buchholz ger bara upp 2 runs, men många träffar. Att det står 1-2 inför 9:e känns som en gåva och att det fortfarande finns en liten chans, men Chris Davis 2R HR i top 9th släcker hoppet. Det är en match då jag, igen, lyckas missbedöma vädret. Det är skitkallt på bleachers och jag saknar jackan nå så förbannat. Går och köper varm chocklad för dryga 75-80 kronor för att ens klara av att vara kvar.

På söndag eftermiddag är det raka motsatsen. Ingen sommarvärme men soligt och molnfritt. Jag sitter på bleachers igen och har idag för mycket kläder med mig istället. Behåller skinnjackan på när många sitter i t-shirt men det känns väldigt skönt att slippa frysa. Lyckas t.o.m. Bränna mig lite grann. Matchen är inget att skriva hem om. Adam Jones ÄR Beast Mode totalt och har förutom en 2R HR även en 3RBI Double. Baltimore vinner med 8-3. Boston leder iofs efter 1:a med 3-2 men är aldrig ens nära. Vid det här laget kommer frustrationen tillbaka.. ”Jaha, en vinst och sen är det som vanligt”.

Men så kommer en lite magisk måndag. Äntligen är Patriots Day här. Det är dags för Boston Maraton och förmiddagsmatchen. Bevakningen av Maratonet på TV är enorm. Flera kanaler inför-sänder live från alla möjliga ställen, från startlinjen till målgången. En sak diskuteras flitigt: Vädret. Det är knappast ”Jävlar i mig vad jag längtar efter att få vara ute i flera timmar”-väder om man säger så. Regn, halvblåsigt, skulle tippa mellan 6 och 8 plusgrader.

Jag åker tidigt från hotellet för att träffa några vänner som kommer från New York. Mycket kläder idag, och min Red Sox-regnponcho. Redan när grindarna öppnas vid halv tio går jag in. Att träffa Laura och Jamie Alimorad (Mor/Son) samt Jamies flickvän Lexi är väldigt trevligt. Dessutom är det Jamies födelsedag.

Vi sitter på varsin sida. De på de ”fina” platserna och jag på min bleacher-läktare. Det småregnar så gott som hela tiden. Men matchen går bra. Det är 1-0 efter första. I top 2nd kvitterar Baltimore omgående men i tredje lyckas Red Sox producera 4 runs. En del tur/dåliga spel från O’s försvar hjälper till. Justin Masterson är inte totalt dominant, men gör jobbet och när han lämnar efter 5 innings är det fortfarande 5-1. I bot 6th utökas ledningen till 7-1. Regnet har ökat markant. Jag har varit nervös för regnavbrott ett bra tag. När Baltimore slår i 7:e avtar regnet men efter top 7th i ställningen 7-1 blir det ändå ett avbrott. Känns lite märkligt men antagligen bedömer domarna att skicket på spelplanen just då är för dålig.

Jag älskar att vara på Fenway, men jag lovar er att sitta/stå/gå runt/vänta på besked om de ska spela vidare eller ”call the game” i en timme och fyrtiofem minuter är inte så himla lajbans. Det är inget mysigt väder, man är lite frusen och det är, för att uttrycka det milt, jävligt tråkigt.

Men, så berättas det i högtalarna äntligen: ”Game has been called. Red Sox win.”. Så spelas ”Dirty Water” igen och man får äntligen gå därifrån. Det är ännu en seger om än en udda. Glad igen och jag kommer åka hem efter en .500-resa, 2-2. Jag går ut från Fenway Park ner mot Kenmores tunnelbanestation och på vägen dit får alla gå igenom en säkerhetskontroll. Det är ett himla liv nere vid Commonwealth Avenue. Det är avspärrat och publiken står och skriker rätt ut och hejar på löparna som kämpar på i grisvädret. Då kommer känslorna och glädjen igen. Det är det här jag velat uppleva sen bomberna small. Glädjen, passionen och stoltheten hos löparna och Boston-publiken som älskar sin stad, den här dagen och det här loppet.

Jag tar tunnelbanan en station och kommer upp igen till Boylston Street. Ny säkerhetskontroll. Jag kommer inte fram till mållinjen, det finns inte en chans, men en bit på väg i alla fall. Jublet här är ännu högre. Regnet och framförallt blåsten ökar igen. Men jag trivs och inser att jag måste åka tillbaka för att få uppleva det här igen. Vetskapen om att Patriots Day 2017 är samma helg som påsken är ju rätt trevlig.

Efter en stund går jag tillbaka till hotellet. Jag byter till lite mer oömma och framförallt torra kläder och beger mig sedan till flygplatsen. Vid halv nio på kvällen lyfter planet mot München och jag lämnar staden jag älskar med vetskapen att vi ses snart igen. Den andra september är det dags för nästa tripp. Nya matcher, men samma hemmaplan, i samma stad.
När det här skrivs är laget knappast hetast i ligan och jag är rätt frustrerad över hur det går och ser ut just nu.
Men när jag tänker tillbaka medan jag skriver de här raderna kan jag inte annat än att längta tillbaka.

Jag vill avsluta med några engelska ord till min bortgångne vän:

Larski!!
I dedicate this column to you.
We can agree that you were one of a kind, but you were always kind.
I miss you.

/Swedeski

TACK alla Svenska basebollfans / #mlbse som läser och stöttar mig/oss här på Playball.

Och tack för att ni ville läsa den här krönikan. Det kommer en till i morgon.

/Johan – @Rodsockan


About the Author



Back to Top ↑