Krönika

Published on september 21st, 2015 | by Johan Macke

4

Den bästa hittills

Jag är tacksam för så mycket med och inom basebollen. Det kanske låter lite pretto men det skiter jag i. Baseboll är inte bara en sport, det är en livsstil. Den har gett mig så mycket. Ett “nytt” lag att älska, en bedårande stad att uppleva och återvända till. Nya vänner och bekantskaper, passionerade människor som brinner för något som inte alla andra gör. Det är väldigt trevligt och något jag är tacksam för.

Så, varför skriver jag det här? Jo, mest för att poängtera att jag är en ödmjuk kille som inte vill eller försöker vara bättre än någon annan. Jag har höga krav på mig själv när jag skriver och det är därför det kan ta tid mellan gångerna och även flera timmar att få ner när jag väl ska skriva. Det ligger i och för sig på mig men när jag nu ska berätta om mitt 10:e Boston-besök så hoppas jag att ingen ser mig som en “stöddig” jävel som “tror han är bättre för att han åkt så många gånger” eller liknande. Så är det inte.. Martin kan intyga hur överpeppad jag var när HAN åkte över för att se Tampa Bay Rays i juni. Som jag skrivit förut och gör gärna igen: Kan ni så åk över! Gå och titta på era lag. Upplev städerna, arenorna, kulturen, maten.. Det kostar både en och två slantar men det är så jävla värt det!

10:e gången gillt

Satte mig med jordens halsont och förkylning på G med kamrat Jonas på flyget mot Reykjavik onsdag den 2:a september. En resa vi längtat efter i 10 (!) månader då vi bokade flyget och köpte biljetter till de flesta matcherna redan i december förra året. Icelandair är väl knappast det sexigaste flygbolaget och framförallt var ju Keflavik Airport inte världens ROLIGASTE plats för att uttrycka det milt, men anledningen att flyga Icelandair till just Boston är att det går så fort! “Bara” 10 timmar Stockholm-Boston. Den överlägset kortaste tiden jag har flugit dit på i alla fall. Att vi dessutom lyckades få 1:a klassplatser på första flygningen (hade vi inte betalt för!) gjorde ju inte saken sämre.

Det hela var en liten gamble när vi bokade. Boston Red Sox-New York Yankees kl 16.05. Beräknad landning 12.00. Visst, jag visste ju om att kommer vi i tid är det lugnt då avstånden är så små från flygplats till innerstan/hotellet och sen till Fenway Park men man vet ju aldrig med flygförseningar och liknande. Allt gick dock bra och efter den snabbaste passkontrollen hittills (inte ens 30 minuter?!) så intog vi hotellet före klockan två. Efter inmundigande av en Wendys-burgare och en bira/cider (undertecknad är “kärringen”) trampade vi ner till Fenway och det var dags för match 1 av 5!

Det såg så bra ut! Henry Owens pitchade en första top-inning utan problem och sen tog Boston ledningen med 1-0 i bot 1st. Så långt allt gott, men sen rasade det. 1-8 stod det efter 2:a inningen. Jahopp. Andreas visade sig från sin allra bästa sida när han trots sina Yankees-sympatier skrev att han tyckte synd om mig. Något jag uppskattade samtidigt som jag skrev precis det jag tänkt innan resan: “Jag hoppas vi vinner minst 2 av 5 matcher. 2/3 mot Phillies och sen torskar mot Yankees och Toronto.”. Även Jonas visade medlidande men jag sa det “ärligt talat, det är inte så farligt”. Men visst, när det står 1-12 är man ju inte, ja hur ska ju uttrycka mig, jätteuppåt! Jag höll dock god min och Boston spelade sig faktiskt in i matchen. Med ställningen 7-13 i bot 8th och bases loaded med 1 out så pirrade det i alla fall till lite, men Yankees undvek den värsta faran och när matchen var över skrevs slutresultatet till 8-13.

Det var inte mycket att snacka om men som jag redan nämnt så tog sig Boston i alla fall tillbaka lite i matchen och det är just den kämpaglöden i laget som har varit kul att se sedan mitten av augusti. Att de äntligen gav upp idén att Hanley Ramirez skulle spela left field och att han “tyvärr” blev skadad så man kunde spela kontinuerligt med sitt BBC-outfield (dvs. Mookie Betts, Jackey Bradley Jr. och Rusney Castillo) har varit en bidragande orsak. Klart bättre starting pitching likaså, t.ex. vann Joe Kelly 8 raka matcher. Hur mycket det spelat in att tillfällige managern Torey Lovullo tagit över för sjuke John Farrell är svårt att svara på, men laget har i alla fall presterat klart bättre.

Torsdag var det matchledigt så vi åkte på valsafari. Jag var inte direkt begeistrad över det innan, men det var faktiskt rätt ballt när vi väl fick se “de små liven”. Vilka bjässar, herregud. Båten vi åkte med, en mindre katamaranfärja eller vad man ska kalla den, var såklart en båt i bästa USA-stil med varmkorv, öl, pretzels och allt vad det var. Man blir inte ens förvånad längre.
Fredag kväll var det dock gametime igen! Match 1 av 3 mot Philadelphia Phillies, en serie jag sett fram emot mycket. Inte bara för att de inte direkt presterat asbra i år, utan mest för att det är ett lag jag aldrig sett live. Min “samling” på sedda lag, 13 nu, fortsätter.

Jag, Jonas och min USA-kompis Clark från Maine intog bleacher-läktaren. Det här var en match som svängde lite men Boston gick från 1-2 till 3-2 i 5:e för att sedan utöka ledningen till 7-2 i 7:e. Då kändes det såklart bra, men.. Både ni och jag vet vid det här laget vad man varit med om.
5-3 blev 5-7 med 2 outs i 9:e mot Chicago White Sox.
3-0 blev 3-5 med 2 outs i 9:e mot Seattle Mariners.
Den jävla 9-0 till 9-15-matchen mot Yankees.
Efter onsdagens 8-13 mot Yankees innebar det ett sammanlagt 9-24 record på Fenway?!

SÅ, jag tar inte ut något i förskott direkt. Jonas sa inför 9:e: “Fan vad kul för dig, ni kommer ju vinna ikväll”. “Aja, lugn nu, det är inte slut än” sa jag. In kommer Jean Machi, relief pitchern och dåvarande closern Boston bytte till sig efter att San Fransisco Giants DFA’t honom i somras. Efter 2 snabba outs så satte Phillies igång ett rally. Single och homerun och det var 7-4. Ny single samt en defensive indifference och nu man på andra bas. Ny hård träff som sånär blev en homerun och nu 7-5 med man på andra bas. Här började känslorna och nervositeten komma på allvar. En obehaglig känsla, “kommer det skita sig igen?!”, samtidigt som det isade till i kroppen. Man bryr sig kanske för mycket men det är ingen trevlig känsla.
Lovullo hämtade Machi och satte in Robbie Ross Jr. En LHP mot Ryan Howard. Defensive indifference igen och man nu på 3:e bas. Men.. Strike one.. Strike two.. Och så händer det: Strike three!

Jag blev så glad. Jag flög minst en halvmeter upp i luften och vrålande ut min glädje. Jag kramade om grabbarna och Clark och jag delade ett för oss sett närmast klassiskt citat: “They won! It took four years, but they won”. Vi pratar fortfarande om när vi sågs första gången i september 2011. Boston Red Sox-Texas Rangers.. Slutresultat 0-10! Efter ytterligare två förluster mot Los Angeles Angels 2012 så blev det äntligen vinst när vi var där tillsammans. En seger som blev onödigt spännande i slutet och jag var glad men samtidigt enormt lättad när vi stegade iväg från Fenway. Den första vinsten är alltid viktig, man kan slappna av lite med insikten att “de vann ju i alla fall en..”. Enormt party på en countrybar bara ett 50-tal meter från följde och det blev en magisk kväll med besök i turnébuss och allt vad det var. Ni som vill kan få DEN storyn (med videobevis!) separat om ni vill ha.

En lördag i bakfyllans tecken, herrejösses vad risigt jag mådde, inleddes med samma grabbar samt två John på restaurangen Pour House vid tvåtiden. Clarks barndomsvän John och min kompis John från Kanada. Några Buffalo wings med morötter och blue cheese-dip samt en strawberry waffle senare (som sagt, jag mådde INTE bra) blev jag som tur var människa igen och jag kände mig i hyfsad form i alla fall. Lördagsmatchen var en eftermiddagsmatch som började vid fyratiden. Solen stekte på bleacher-läktaren och souvenir-sodan (Cola) var välbehövlig.

Wade Miley pitchade för Boston och han var riktigt bra. En nohitter efter 4 kastade innings för honom och vi började undra när Boston skulle ta tillvara på läget och göra någonting? I bot 4th hände allt. Plötsligt stod det 8-0! Xander Bogaerts slog en inside the park-grand slam efter att Phillies kastat bollen runt som ett juniorlag och Bogaerts själv undvek taggen från Carlos Ruiz med en fantastisk Matrix-liknande slide! David Ortiz slog sin 496:e homerun och den dåvarande jakten på 500 fortsatte. Under alla matcher vi såg var det hela tiden ett enormt fokus på alla “Big Papis” at bats om och när han skulle slå nästa. Phillies kom tillbaka med 2 runs i 5:e men när Miley kastat sin sista pitch i matchen så hade han lyckats med sin karriärs första complete game och Red Sox vann komfortabelt med 9-2.

Söndagen var den enda dagen som inte tillbringades på bleacher-läktaren och jävlar vad glada jag och Jonas var över det. Värmen under resan, förutom fredagen, låg kontinuerligt mellan 26 och 31 grader och när söndagens match gick igång satt vi skönt nog i skuggan på “långsidan”. Ortiz slog sin 497:e homerun i karriären redan i första inningen. En 2R HR och det stod 2-0. Efter andra inningen stod det 6-0 och jag satt mest och mös på läktaren. Det ska sägas om den här serien att Philadelphia var inte bra alltså. Odubel Herrera är dock en kille jag gillar och som jag tycker att de ska bygga laget runt inför framtiden. En spännande 23-årig rookie/CF-spelare med bra defensiv och då i alla fall, ett average runt .300. Men han är för ensam!
Boston fullbordade en sweep genom att vinna med 6-2 och vi lunkade iväg från läktaren. Jag gick med ett skinande leende, jag skakade på huvudet och nöp mig i armen. “Vafan, vann de just 3:e matchen i rad? Kommer jag få uppleva en vinnande resa?!”. Mycket trevligt. På söndagskvällen, vår sista kväll denna gång, blev det fest igen och det var en del människor ute kvällen före Labor Day-måndagen då de flesta är lediga.

Måndagen var det dags att åka hem. Flyget gick dock först 21.30 Boston-tid så match mot Toronto Blue Jays 13.35 skulle vi hinna med innan dess. Vi hade med närmast skräckartad insikt förberett oss på den här dagen på bleacher-läktaren, 34 JÄVLA grader skulle det bli som mest! Vetskapen också att efter matchen flyga hem i det tillståndet kändes ju, intressant. Att checka ut från ett hotell är ju inget man normalt sett skriver om men den här gången var det lite speciellt då president Obama skulle komma till hotellet på något möte/seminarium eller vad det var. Vilken cirkus! Secret Service-agenter, vakter, poliser, fullt med folk i lobbyn, hissar man inte fick åka med, datarum man fick gå till ”när presidenten åkt igen”, avstängda gator och allt vad det var. En upplevelse i sig.

Så satt vi då där för femte gången på sex dagar. Dra åt helvete vad varmt det var! Vi drack hejdlöst mycket vatten. Jag var helt säker på torsk inför den här matchen men det märktes tidigt att något inte stod rätt till med Torontos SP Mark Buerhle. Hans fastball klockades ner till 83 MPH om jag inte minns fel och han fick lämna matchen redan efter 3 1/3 inning. Toronto inledde dock bäst och jag berättade för Jonas inför matchen hur exalterad jag var över att få se en av mina favoritspelare, Josh Donaldson. Donaldson själv verkade tycka att han skulle ge mig “valuta för pengarna” och pangade in en homerun direkt i 1:a inningen. Jahopp, tänkte jag. Men så var det då det här med Buerhle som inte var sig lik (veckan efter matchen fick han en kortison-spruta i sin onda axel). Efter 4:e inningen stod det 5-1, efter 7:e 9-2. Toronto gick upp till 9-4 och hade bud på mer men ett DP avslutade effektivt top 8th och när Travis Shaw slog en 2R HR till 11-4 i bot 8th så gick luften ur och det blev även slutresultatet.

Än en gång var det en smått surrealistisk känsla och tankarna kom igen: “Vad hände? 4 vinster!?”. Man har helt klart varit med om för mycket “elände” resultatmässigt på sina resor, men den här gången blev det så gott som jackpot. Fyra segrar av fem, något jag inte ens kunnat drömma om. Den här resan blev också en revansch på många sätt för mig och Jonas för den till viss del misslyckade april-resan 2014. Så det tillsammans med matcherna gjorde att det blev den bästa resan hittills. Idag den 20/9 är det snart två veckor sedan vi kom hem så euforin och intrycken har lagt sig lite, men jag skiner upp när jag tänker på de varma September-dagarna i Boston 2015!

Statements

Jag tycker det är spännande med lag som gör det jag kallar “statements”. Dvs man kommer till en betydelsefull serie och visar var skåpet ska stå och på sistone har det hänt några gånger. Toronto kom till New York för fyra matcher mot Yankees. De vann match ett tämligen komfortabelt. Match två på tidiga lördagskvällen svensk tid var en strålande holmgång, en av årets bästa matcher i mitt tycke. Det svängde fram och tillbaka och till slut segrade Blue Jays efter extra innings. Toronto vann även senare på kvällen och lyckades med en DH-sweep och hade därmed tagit de inledande tre matchera. Yankees vann sedan på söndagen men sättet Toronto kom och tog 3 av 4 var imponerande och sen dess har jag varit tämligen säker på att de kommer vinna AL East. I morgon inleds årets sista serie lagen i mellan i Toronto. 3 matcher som kanske inte avgör allt, men mycket.

Ett annat lag som flugit fram på sistone är Texas. Lite från ingenstans har de kommit underifrån och inför den viktiga 4-matchserien hemma mot divisionsrivalen Houston Astros låg man 1,5 match efter dem i tabellen. PANG sa det och vips ledde Rangers divisionen med 2.5 matcher efter en 4-matcherssweep. Astros manager A.J. Hinch sa inför varje match att “det är lugnt, vi är okej och är redo” osv. men resultaten och den totala runsfördelningen i serien, 33-13, visade annorlunda. Dessutom, på tal om ett annat statements-lag:

Los Mets increiiiiiiiiible

Vilken utveckling. Det har varit mycket underhållande att följa New York Mets sista tiden. Jag kan ha missat någon match i min uträkning men om jag inte räknat fel så är Mets alltså 30-14 sedan Trade Deadline den sista juli. Just den helgen tog man 3 av 3 hemma mot Washington Nationals och sen fortsatte man på den vinnande vägen. Inför lagets sista serie i Washington 7-9/9 var frågan om Mets skulle rycka eller om Washington hade något svar. Ni vet hur det gick, Mets vann samtliga tre matcher och det efter en vändning i match två som inte många kan ha sett komma. Matt Harvey gav upp 7 runs och med en 7-1 ledning såg allt klart ut för Nats. Men Mets ville annorlunda och i en sagolik/galen 7:e inning kom Mets tillbaka till 7-7 och när Kirk Nieuwenhuis slog en HR i 8:e innebar det till slut 8-7 i en match Mets-fansen kommer minnas länge. Teoretiskt sett så KAN Nationals komma tillbaka, men det kommer inte hända utan Mets kommer vinna sin första divisonstitel sedan 2006.

Wild Card-platserna

Tar vi NL först så är det ju kanske inte jättespännande, det ska ju till ett mindre mirakel om inte Chicago Cubs och Pittsburgh Pirates ska mötas i NL Wild Card-game. Frågan är väl mest vilka som kommer ha hemmaplansfördelen i matchen. Snacket gick ett tag om någon av redan nämnda lag kunde gå förbi St Louis Cardinals. Det är fortfarande matematiskt möjligt men med Cardinals återstående schema med serier mot Cincinatti Reds, Milwaukee Brewers, Pirates och Atlanta Braves är jag rätt säker på att de håller undan. Sen så tippar jag att Cubs kommer ta den första wild card-platsen och därför ha hemmaplansfördelen mot Pittsburgh.

I AL däremot “lever” racet fortfarande. Yankees bör klara en plats men sen då? Houston har ju tappat, 3-7 sista 10 matcherna. Los Angeles Angels är på gång igen (7-3 sista 10) och Minnesota Twins är med där också. Angels inleder i morgon en oerhört viktig 3-matchsserie hemma  mot Astros. Så, hur kommer det gå då?
Astros fullbordar sitt ras och Yankees och Angels möts på Yankee Stadium i AL Wild Card-game.

Jung Ho Kangs skada

“Rantade” en del om den här händelsen på Twitter. Vissa håller med, andra inte. När spelare springer mot 2B för att försöka “bryta upp” ett double play så sägs det att man enligt reglerna får slide:a in för att försöka “ta bort spelaren,” dvs få honom att inte kunna kasta eller göra ett tillräckligt bra/snabbt kast för att få till en out vid 1B. I veckan skadades Pirates Jung Ho Kang svårt när Cubs Chris Coghlan gjorde en, än så länge och jag poängterar det, regelrätt slide mot Kang. Problemet jag har med detta är att Kang alltså stod en dryg meter vid sidan av basen. Står en spelare PÅ bas och utsätts för det där så är det mycket mer förståeligt för då kan man i alla fall “hävda” att runnern sökte basen samtidigt som han försökte bryta upp DP:t. Nu blev det smärtsamt tydligt att han bara satsade på spelaren. Och ja, som sagt, han får ju det, så varför skulle han inte?

Jag jämförde detta med regeländringen som gjorde att man inte längre fick tackla catchers och det var kanske inte en helt rättvis jämförelse, men kontentan för mig är att försöka undvika skador. Hur ska man få till en sån regeländring? Jag har tyvärr inget bra svar på det. Som jag redan sagt tycker jag att det är “fult” för att det sker så långt ifrån basen, så kanske kunde man göra en sådan regeländring men, jag vet inte, det är inte helt lätt. Men samtidigt, det var det inte under första året med den nya catcher-regeln heller eller hur? Var de fick stå, hur de fick/inte fick blockera hemplattan osv. Regler ändras, spelet förändras, det har vi sett de senaste åren med bl.a. instant replay och en trolig kommande pitcher-klocka inom en inte alltför snar framtid. Jag hoppas något kan görs åt den här regeln så jag slipper läsa om spelare som är borta i 6-8 månader i framtiden p.g.a. liknande händelser.

Övrigt

“Where’s my ring?” sa Bryce Harper när han fick höra att hans Nationals signat free agent SP Max Scherzer inför säsongen. Många trodde att Washington skulle lunka hem divisionen. Mästertippare som jag är (eh) trodde på Miami. Med det sagt, “alla” hade fel. Mets comeback och Nationals smärre kollaps är anmärkningsvärda båda två, men visst trodde de flesta att Nationals skulle prestera bättre än så här? Harper själv är en mycket god kandidat och trolig vinnare av NL MVP efter sitt monsterår, men det hjälper ju inte. Jag räknar med att diskussionerna efter säsongen ännu en gång kommer handla om det var rätt eller fel att ta in Scherzer.. Det var ju knappast där Washington “behövde” förstärka?

Som ni vet älskar jag Intentional Talk.  Programledarna Chris Rose och Kevin Millar är skitroliga och retar ofta varandra om deras egen vikt och kroppshyddor. Därför var det extra roligt i ett av veckans avsnitt när Chris spelade in sig själv och sin fru Michelle under ett yoga-pass. Skrattfest utlovas om ni tittar här. Börja vid 17:00 om ni inte vill se hela avsnittet.

Beslutet att inte förnya Don Orsillos, Red Sox omåttligt populära kommentator i NESN’s sändningar, utgående kontrakt upprör fortfarande. Många (inklusive undertecknad) är INTE glada över beslutet. Nu vet jag att det kommer bli bra ändå när radiokanalen WEEI’s (och ibland ESPN-kommentatorn) Dave O’ Brien tar över, men jag kommer sakna Don som fan. Alla tokigheter han och experten Jerry Remy bjudit på genom åren, vilka minnen. Det startades också en protestlista online mot att NESN inte skulle göra sig av med Orsillo när uppgifterna läckte ut. Har ingen koll på hur många som skrivit under den nu, men vet att siffran var över 50000 för några veckor sedan. Förutom förödmjukelsen och vetskapen att man ska dumpas blir det hela ännu mer otrevligt då Orsillo nu ”tvingas” fortsätta kommentera de resterande matcherna i år. Så jävla vidrigt!

David Stearns, Astros nuvarande assistant GM rapporteras bli ny GM för Brewers.

Inga lag eller tider är klara men på den här sidan hittar ni slutspelsschemat för i år.

Vill ni börja planera för eventuella resor nästa år ser ni hela 2016 års schema här.

Vill avsluta med att tacka alla som har läst och ni får som vanligt gärna kommentera om ni vill.
Tack också till de som gav förslag på vad jag kunde skriva om, det uppskattas även om kanske inte allas önskningar kom med. Sorry 😉
Jag/vi hoppas återkomma med mer material inför slutspelet här på Playball.

/Johan – @Rodsockan

Fotnot: Statistik i texten gäller före söndagens matcher.


About the Author



  • Peter Lindh

    Trevlig läsning. Var själv över till Boston och Fenway för första gången samma helg som du. Hade jag vetat att det var andra svenskar där hade jag hojtat till och bjudit på en 10$ öl.

    • Rodsockan

      =O
      Ere sant??
      Hör av mig till dig på Twitter =)

  • Jag tycker att man fortfarande ska få göra en slide mot andra bas, om intentionen är att just nå bas. Men att göra en slide enkom för att ta bort spelarens möjlighet att kasta till första så borde det beivras, för att minska skaderisken.

    Rolig reseberättelse för övrigt 🙂

    • Rodsockan

      Absolut, håller med!
      Tack =)

Back to Top ↑