Krönika

Published on oktober 12th, 2016 | by Johan Macke

0

”Det är bara att komma igen..”

”..upp på hästen igen”. ”Ta nya tag”.. Osv.
Det är ju så. Ens lags säsong tar slut och man tappar geisten en stund. Jag gjorde det igår.
Boston Red Sox var en enorm besvikelse i ALDS och David Ortiz gjorde sin sista match någonsin.
Då får man vara lite nere en stund.. Lite off liksom.

Men livet går ju vidare! Det kommer nya matcher, en ny säsong. Man får nya favoritspelare, om än inte som ”Big Papi”. Dessutom pågår ju MLB-slutspelet fortfarande och det är bara att frossa i det lilla som finns kvar innan vi har ännu en lång och hemsk offseason framför oss.
Så här får ni en hjärntömning från undertecknad:


Bostons uttåg

Först av allt, fan vad dåliga de var. Herregud vilken besvikelse. Det mesta gick ju totalt åt helvete. Jag försökte intala mig att börja borta mot Cleveland Indians inte var så himla farligt. Att bara ta en seger på de sex sista grundseriematcherna inte spelade så stor roll. Men tji fick jag, big time.

Vi kan börja där. Red Sox avslutade alltså grundserien med en seger på de sex senaste. Det kändes ju sådär. Svepta av Yankees i New York och det ”något udda” firandet av AL East-titeln i alla fall.
Sen tre matcher hemma på Fenway Park mot ett Toronto Blue Jays som slogs med näbbar och klor för att ens få spela wild card-matchen. Toronto vann två av tre och vips så klev Cleveland förbi och behövde inte ens spela sin hängmatch på måndagen.
Red Sox vann 93 matcher av 162, Indians 94 av 161.

Vi tippade inte ALDS/NLDS något här på Playball. Jag var tveksam hur det skulle gå för Boston. Jag trodde dock aldrig att de skulle torska den första matchen. Rick Porcello mot Trevor Bauer. Ingen av dem hade sin bästa dag. Jag hade väntat mig att Red Sox skulle komma åt Bauer men kanske inte att Indians skulle tvinga Porcello till sin kortaste outing i år! Dessutom TRE homeruns på rad?
Jag satt och såg condensed på fredagsmorgonen och var alldeles ställd.
”Vad fan hände?”.

Min oro inför serien låg istället på match två när David Price skulle försöka bli av med sitt slutspelsspöke som starter. Det gick inte alls. Price ”presterade” en ännu kortare och sämre outing än Porcello och resten av laget såg helt lamt ut. Corey Kluber var bra och det ska man inte ta ifrån honom på något sätt, men Boston gick inte att känna igen. Ett nervöst lag inte i närheten av det gäng under säsongen som scorade hur många runs som helst. Media spekulerade efteråt huruvida flera spelare känt sig pressade att prestera för att Ortiz sista slutspel skulle bli en framgång.

På lördagen hölls sedan ett teammeeting. Alla var galet frustrerade över hur dåligt de spelat, att de kunde mycket bättre och att det skulle bli bättre i match tre. Men jag vet inte.. Det blev något bättre men till slut samma visa igen. Clay Buchholz presterade den bästa Red Sox-starten hittills i serien men det räckte inte. Red Sox hamnade i underläge och när Coco Crisp senare under matchen slog en 2R HR på en hemsk ”hanging curveball” av Drew Pomeranz så var ställningen 1-4. Visst kämpade Boston tillbaka, den här matchen gav de inte bara upp, men de kom inte närmare än 3-4.
Travis Shaw slog en flyout med två outs i bot 9th och säsongen var över.
Samt karriären för ”Big Papi”.

En stor del av publiken vägrade gå hem trots förlusten. De ville ha in Ortiz på planen igen.
Till slut kom han tillbaka från lagets clubhouse och ställde sig en bit från 1st base-linjen.
Sedan flyttade han sig och tog plats ovanpå Fenways pitcherkulle.
Han stod där med sin keps i handen och saluterade publiken med tårar i ögonen.
Kanske hade han tänkt säga några ord, men det blev inte så.
Sedan lämnade min idol Fenway som Red Sox-spelare för sista gången.

Jag tror inte att jag kommer få se någon som han i en Red Sox-tröja igen.. Någonsin.
Tack för stunderna David Ortiz.
Du var, är och förblir min hjälte.
TACK för allt!


Torontos triumf

Med tanke på vad jag skrev tidigare om Bostons dåliga avslutning så var Torontos dito raka motsatsen. Blue Jays vann alltså två av tre i Boston och säkrade därmed hemmafördel i Wild Card-matchen mot Baltimore Orioles. Den matchen kommer alltid bli ihågkommen för två saker:
Edwin Encarnacions enorma 3R walk off-homerun samt att Baltimores manager Buch Showalter valde att INTE använda sin stjärnpitcher/closer Zach Britton i matchen.

Toronto vann med 5-2 och nu väntade ALDS mot Texas Rangers.
Det var som att de plötsligt hittat en formula och bara körde på. Blue Jays körde över Rangers och Cole Hamels fullständigt i match ett. Slutresultatet skrevs till 10-1, på bortaplan.

Match två blev något tightare resultatmässigt (5-3,) men även denna gång dundrade Toronto på med sin skoningslösa offensiv som passande nog verkar ha infunnit sig precis till slutspelets början.
Denna gång var det Yu Darvish som de kom åt ordentligt.
5 runs varav samtliga kom till genom homeruns (tre stycken i femte inningen).

Då ledde Toronto med 2-0 i matcher efter två matcher på bortaplan. Tredje matchen spelades i Rogers Centre och den här gången blev det i alla fall match av det, en svängig sådan:
0-1, 3-1, 3-2, 5-2, 5-4, 5-6, 6-6.. ..och till slut 7-6 i 10:e inningen efter ett walk off-error.

Texas 2B Rougned Odor kastade bollen för att försöka bränna Russell Martin vid första basen. Kastet var sådär och Mitch Mooreland fick flytta sig från basen för att ens få tag i bollen. Detta snappade Josh Donaldson upp snabbt och rusade mot hemplattan. Mooreland kastade bollen mot catchern Jonathan Lucroy men Donaldson med en head first-slide hann före. 7-6, game over, series over, Toronto vidare.

Frågan är nu hur långt det kan räcka. Självfallet är det alltid så att de två lagen som tagit sig till ALCS / NLCS kommer in i serien med självförtroende, men visst känns det här lite annorlunda i alla fall?
Vilka trodde att Toronto skulle smått förnedra Texas och vinna med 3-0 i matcher?
Hur många räknade med att Cleveland skulle trycka ner Boston i skorna och även de städa av serien med 3-0 i matcher?

Inte jag i alla fall.
Det blir en spännande ALCS.
Match ett natten mot lördag kl. 02.


NLDS

En matchserie lever! Det är alltid kul med en ”sjunde avgörande”, även om det ju ”bara” är femte matchen i det här fallet. Washington Nationals tar återigen emot Los Angeles Dodgers på hemmaplan natten mot fredag efter att Dodgers vunnit match fyra igår i L.A. med 6-5. Det lär bli en holmgång igen, Max Scherzer mot Rich Hill. Spännande! Jag tror (och hoppas) att Washington vinner.

Däremot tog San Francisco Giants säsong slut tidigt i morse. Chicago Cubs blev som väntat för svåra/tunga och vann med 3-1 i matcher. Cubs grundlade vinsten i serien genom att vinna de två första matcherna (1-0, 5-2) på Wrigley Field.

Den tredje matchen spelades på AT&T Park i San Francisco och blev en galen historia.
Det krävdes 13 innings för att skilja lagen åt.
San Fran drog det längsta strået, vann med 6-5 och tvingade fram en fjärde match.

Det såg länge ut som att Giants skulle vinna den också. De hade ledningen med 5-2 inför top 9th men då klev Giants svaga bullpen in i matchen. Innan de ens lyckats med en out stod det 5-5.
Deras plågsamma akilleshäl hade då ”lyckats” med sin 32:a blown save den här säsongen.
Otroligt.

Med en out befann sig Jason Heyward på andra bas. Javier Baez slog en RBI single (6-5) och Cubs sensationella vändning var nu fullbordad. Aroldis Chapman kom in och stängde matchen utan problem i bot 9th och delmål ett av tre i slutspelet var därmed fullbordat för Cubs vars fans längtar SÅ mycket efter den där World Series-titeln.
Nu väntar Cubs på att se vilka de ska möta, Nationals eller Dodgers.
Match ett av NLCS spelas på lördag.


Övrigt

San Diego Padres har sparkat sin president/CEO (VD) Mike Dee. Som det verkar mestadels för hans inblandning i den tidigare skandalen när Padres ska ha undanhållit medicinsk information till andra lag för att lättare få till trades.

För er som vill titta så finns videon med David Ortiz presskonferens efter hans sista match här.

Brian Snitker kommer leda Atlanta Braves nästa säsong. Snitker, som tog över som tillfällig manager i mitten av maj i år när Fredi Gonzalez fick sparken, får alltså förtroendet som lagets ”riktiga” manager under 2017.

Mitt i all Ortiz-hysteri måste jag även nämna två andra spelare som troligen gjort sitt i Red Sox-tröjan. Både Junichi Tazawa och främst Koji Uehara var starkt bidragande till laget som vann 2013 och kommer därför (som ni vet) alltid vara speciella för mig.

Vi lär få leva med Qualifying Offer-soppan minst en offseason till antar jag.
Värdet i år är på 17.2 miljoner dollar.
Hur många kommer ta det i år tror ni?

Tack för att ni läste.
Kommentera gärna, här eller på Twitter/i MLB.SE-gruppen på Facebook.

Johan – @Rodsockan


About the Author



Back to Top ↑