Krönika

Published on juni 17th, 2018 | by Johan Macke

0

Drömmar är till för att förverkligas

Att åka till USA är alltid ett äventyr!
Det spelar ingen roll om man varit där noll eller, i mitt fall, tretton gånger tidigare. Man åker till Arlanda bubblig i magen av förväntan, trötthet, spänning och allt möjligt. Man sitter på en bänk och äter en macka och dricker en cola från Pressbyrån och ser en snygg tjej en bit bort och vips har man skaffat sig ett nytt Norwegian-kreditkort, vad jag nu ska med det till.. Men men..

Som flera av er säkert vet var den här resan lite annorlunda då det handlade om att förverkliga en dröm jag haft länge, nämligen att se mitt favoritband Slayer i USA innan de lägger av (de är ute på en slags farewell tour nu). 17 gånger innan i Europa kan tyckas mycket och säkert mer än tillräckligt för många, men ni vet väl vid det här laget att jag är som jag är. En MYCKET känslosam undertecknad köpte biljett till konserten på min födelsedag i slutet av januari. En, förutom själva dagen och faktumet att jag faktiskt köpte plåten, tuff tid då jag återhämtade mig från min ögonoperation. Om det hjälpte just då? Gissa..

Aja, i alla fall, fyra månader gick och tisdag 22/5 satte jag mig på flighten mot Newark för att efter dryga sju timmars byte (som till slut blev mer än nio) flyga vidare mot Minneapolis. Om jag rekommenderar sju-nio timmars byte? Nja, det som var bra var att jag hann in till Manhattan ett tag för lite matintag samt shopping på Macy´s. Ett regnigt Manhattan som inte kändes så jättevälkomnande. Jag har besökt New York fem gånger nu och jag känner inte att jag måste åka tillbaka any time soon, om det inte är p.g.a. matcher/konserter.

Som ni förstår blev den här resdagen lång, väldigt lång. Men till slut var jag ju framme i Minneapolis, tog en Uber till hotellet bara för att få reda på att jag inte kunde bo där p.g.a. överbokning. Ridå.. Nåväl, de löste det ganska bra ändå. Skjuts till ett annat hotell, gratisnatt där, skjuts tillbaka morgonen efter samt även den ordinarie natten krediterad, d.v.s. jag fick hela summan tillbaka. Att komma till ett hotell efter totalt 25 timmars resa (dörr till dörr) och höra att man inte får bo där är såklart inte det man längtar efter just då, men det hela löste sig väldigt bra ändå måste jag säga.

När jag väl fick checka in på onsdag förmiddag så hann jag inte vara på hotellet länge då det var dags för resans första match! Minnesota Twins-Detroit Tigers på Target Field med starttid redan 12.05 lokal tid. Jag gick bort till arenan på en dryg kvart från hotellet vilket var oerhört smidigt! Det är alltid kul att se/uppleva nya arenor och även lag (hade varken sett Twins eller Tigers tidigare) men jag måste nog säga att Target Field var den svagaste hittills. Svårt att sätta fingret på exakt varför, men den kändes ganska opersonlig.

”Men hallå Macke, du har ju varit på Fenway Park femtielva gånger, vad förväntar du dig?”

Jo, jag vet, jag har tänkt på den också. Med tanke på att mina tre första egna resor innebar besök på Fenway innan jag på fjärde resan fick se nya Yankee Stadium så är det säkert så att jag satte en ganska ”hög standard” redan från början som är svår att bräcka. Däremot upplevde jag både Yankee Stadium och även Citi Field, vilka båda är tämligen nybyggda, som trevligare än Twins nya hemmaarena.

Matchen då? Hmm, nja.. Tigers vann med 4-1 i en ganska lam tillställning med två underpresterande lag. Michael Fulmer var ganska bra på kullen för Tigers och fick väl ändå ses som behållningen totalt sett samtidigt som Niko Goodrum slog en 2R HR i top 4th. Vädret var bra, alldeles för bra egentligen. Jag visste att temperaturen skulle vara hög men prognosen skvallrade om molnigt väder. Det blev det inte efter ett tag utan då visade sig solen ordentligt, vilket resulterade i två rödbrända armar. Det var bara att gå till CVS och köpa nå slags förmildrande kylsalva. Inte visste jag då att CVS skulle bli en återkommande grej under resan.

Torsdagen var fantastisk. Bästa lunchen någonsin typ på Fogo De Chao (rekommenderas varmt om ni är någonstans där de finns i USA). Kött och sallads/frukt/ost/allt möjligt-buffé i mängder. Såklart inte gratis, men VÄL värt ett besök. Klockan gick och konsertkvällen närmade sig. Jag visste på förhand att det skulle bli en lång kväll då första förbandet skulle börja kl 17 och Slayer gå på ca. 21.20. Kön ringlade sig lång runt hela ”The Armory”.

Bokstavligt talat gick kön runt HELA spelstället och när jag väl hamnade sist i kön vid typ 16.15 trodde jag att det skulle vara kört att få se Testament vid 17. Men, i sann amerikansk ”nu jävlar styr vi upp det här”-organisation så flöt kön på förvånansvärt fort så när jag väl var inne ca. 20 minuter senare hade jag t.o.m. gott om tid att kolla in den fantastiska lokalen som byggts/renoverats om från ett gammalt militärställe till att nu vara en konsert/festlokal för upptill 7000 besökare.

Basebollen och Boston Red Sox är såklart en stor del av mitt liv, mycket stor t.o.m. Men musiken är ändå större och när jag sex och en halv timme senare närmast stapplade ut från The Armory helt färdig var det med en livsupplevelse rikare. Testament var väldigt bra, Behemoth likaså och Anthrax ännu bättre. Enda plumpen var hopplöst usla Lamb Of God men det fick man ta. Slayer härskade i vanlig ordning och när klockan gick där runt 21.20-21.25 så infann sig känslan av att ”det här händer verkligen nu”.

Jag hade föreställt mig en total känslostorm och tårar som faktiskt inte kom (det var närmast när Testament inledde kvällen faktiskt), men det var ändå SÅ stort. Mycket av känslan av eufori som ändå uteblev lite kan ha berott på det enorma trycket på publiken som startade när Slayer inledde sitt set. Man fick vara med för att inte gå i backen. Efter tre-fyra låtar hade jag flyttats uppskattningsvis 20-talet meter från där jag stod när de började, för att ens kunna stå still på samma punkt. Sanslöst! Dessutom var det varmt, oerhört varmt, redan innan de började elda på scenen. Det var som någon skrev i FB-eventet att ”nu får plastikkirurgerna jobba hårt i Minneapolis eftersom allas ansikten måste ha smält bort under den här kvällen”. Det var INTE en underdrift!

Drömmar är till för att förverkligas. Vi lever bara en gång! Dessutom vet vi inte hur länge, vad som helst kan hända. Använd därför era pengar för att gör sånt här. Spara pengar till senare i livet må vara klokt och visst ska man hitta en bra mix, men sitt inte om 20 år och tänkt att ”jag borde ha..”..

Gör det inte! GÖR SAKER! Åk iväg! Vare sig det gäller baseboll, musik, bergsklättring eller fan och hans moster så förverkliga era drömmar för det är så himla värt det. Redan här var ju det här en kalasresa och då hade jag hela Boston-besöket kvar..

..och dit flög jag på fredag morgon! Trots ännu en mindre försening var det med glädje jag flög Jetblue mellan Minneapolis och Boston. Bekvämt, bra benutrymme, live-TV samt wifi på planet. Kändes väldigt lyxigt måste jag säga. Mitt i allt det slog den mindre bomben ner på Twitter att Boston Red Sox valt att gå vidare från Hanley Ramirez. Hanley blev designated for assignment och det sas senare på en presskonferens att det var ett strikt basebollmässigt och inte ekonomiskt beslut, vilket givetvis var en lögn utan dess like. Red Sox ville på inget sätt att Hanleys vesting option på 22 miljoner för 2019 skulle inträffa och efter ett produktionsmässigt uselt maj för Hanley så valde de den vägen när Dustin Pedroia samma dag behövde en plats på rostern efter sin skada/operation. Mer om Hanley/den situationen kan ni läsa längre ner.

Boston/Logan Airport välkomnade en i vanlig ordning med känslan av att flygplanet skulle landa i vattnet, men så blev det ju inte (den här gången håller). Efter en snabb bussfärd (TRE dollar om man har tunnelbanekort!) in till Back Bay-området checkade jag in på Westin Hotel nära Copley. Tre nätter väntade på 18:e våningen, det kändes väldigt lyxigt och ”way over my league” om man säger så.

Efter en stunds vila åkte jag mot North End för att återigen käka lobster roll. Nä, jag tröttnar inte på det i första taget. Jag kollade på lite mer kläder och allteftersom klockan tickade på insåg jag att det var dags att röra sig ner mot Fenway. Utanför arenan var det folksamling i vanlig ordning. Jag köpte en Italian Sausage av en av de många försäljarna. Den var kanske inte helt oväntat helt överlägsen den jag åt på Target Field. För första gången gick jag in med en digital biljett i telefonen/Ballpark-appen. Det gick oerhört smidigt! Skönt att man slipper vara rädd för att glömma fysiska biljetter eller behöva skriva ut print-at-home-plåtar.

Match ett till tre spelades mot ett mycket spännande och ungt Atlanta Braves-lag. Förutom mitt egna lag var jag astaggad på att få se ungtupparna Ronald Acuña Jr. och Ozzie Albies, men även den i sammanhanget betydligt äldre Nick Markakis som fått en mindre revival den här säsongen. Fredagsmatchen avnjöts på underbara sektion 40, den lilla tårtbiten på bleacherläktaren närmast lagens bullpens. Man sitter riktigt nära spelet och jag är alltid väldigt nöjd de gånger jag får plats just där. Braves ledde matchen med 2-0 innan Bostons homerun-förening vaknade till. 0-2 blev 6-2 (vilket även blev slutresultat) efter homers av J.D Martinez, Xander Bogaerts, Mookie Betts och Mitch Moreland.

Lördagsmatchen (vilken även bilden är ifrån) var den första av tre raka 13.05-starter och även ”Pedeys” första match för året. En fin stund när han presenterades och fick en mestadels stående ovation av publiken inför hans första at bat för säsongen. Braves tog ledningen i den här matchen också, denna gången med 3-0 innan Sox dundrade tillbaka. Efter att Boston kvitterat till 3-3 tog Atlanta återigen kommandot och snart stod det 3-5. Då vaknade Andrew Benintendi till på allvar. Hans HR innebar 4-5 och efter att Moreland ordnat en 6-5 ledning var ”Benny” igång igen i bot 7th och utökade ledningen till 8-5. Atlanta hotade lite i 9:e mot Craig Kimbrel, men matchen slutade 8-6.

Sen var det ju det där med min högra stortå. En nagelklippning hade gått tokigt och nu infann sig ett smärtsamt och jobbigt nageltrång. CVS fick besökas igen och allt möjligt inhandlades denna gång. Plåster, alsolsprit och ett mindre sy-set (!) för att få tag i en nål. Detta utökades sedan med bomull, tejp och gasbinda. Min kompis hjälpte till vilket gjorde det hanterbart, men det var klart att det hela kändes jävligt onödigt och otajmat. Det var väl egentligen det tillsammans med stor sömnbrist som var det negativa under resan, men jag hade så jävla kul och vägrade låta mig fokusera på det negativa, vilket dessutom kändes som personlig utveckling om något!

På kvällen åt vi middag på Boston Beer Works nära Fenway. Burgare, sweet potato fries, guacamole och lokalproducerad cider var mumma. Efter en lugn fredagskväll p.g.a. trötthet/resandet blev lördagen desto mer ösig då den spenderades på country-baren Loretta´s Last Call som även den ligger precis bredvid Fenway. Har inte haft en enda dålig kväll av de nu fyra gångerna jag varit där. Alltid liveband som rockar röven av stället, trevlig personal samt snabba/serviceminded (och ärligt talat ofta fina) bartenders. Jag lämnade stället en stund efter ett på natten när bandet lirat klart och efter en snabb pizzaslice på Little Steven’s Pizzera uppe på Boylston Street var det dags att sova.

Hittills hade då vädret varit bra, men på söndagen försvann försommaren och ett närmast höstlikt klimat/väder infann sig. Undertecknad utan jacka klädde på sig tre lager tröjor och hoppades att det skulle räcka i blåsten när vi återigen skulle se Red Sox-Braves. Söndagsmatchen blev inte alls som vi hade förväntat oss då Chris Sale hade en dålig dag. Han fick se sig klart besegrad mot Braves och främst startern Mike Foltynewicz som var helt briljant! Braves vann med 7-1 och det var inget snack över huvud taget, så efter att ha sett nio raka segrar (om man räknade tillbaka till sommaren 2016) fick jag nu uppleva en förlust.

Matchens snackis var f.ö. Acuña Jr. fall efter att ha slagit en single. Det såg för jävla läskigt ut, jag var helt säker på att han brutit något av foten/ankeln/fotleden och trodde därför inte mina ögon när han sedan (förvisso med hjälp men ändå) gick av planen. Han hamnade sedan på DL men det kunde ha gått MYCKET värre än vad det gjorde.

Känslan efter trematchersserien mot Braves var samma som jag fick redan fredag kväll. De ÄR verkligen på riktigt och tittar vi i tabellen idag ser vi att de fortfarande leder NL East 2.5 match före Washington Nationals. Matchen på söndagen var smått miserabel, både resultatmässigt och framför allt vädermässigt, men det förtog ändå inte att det här var en mycket spännande och på sina håll välspelad serie lagen emellan.

Clark lämnade matchen i 6:e inningen då han inte tyckte att det var så kul i kylan/blåsten. Jag kämpade mig igenom hela matchen innan jag åkte upp till Cambridgeside Mall norr om Boston för att köpa lite mera kläder. Inte en vettig människa som åker till USA något sånär frekvent (var/vartannat år) kan ju komma undan med att köpa jeans i Sverige när man kan köpa Levi’s jeans för dryga 40 dollar paret. Jag hade i vanlig ordning siktat på att få med mig fyra par hem, men det blev fem till slut.

Ett antal t-shirts från både Old Navy i New York och American Eagle i Boston fick också följa med, tillsammans med en t-shirt och en hoodie jag förbeställt från Baseballism hem till Clark. Lägg därtill några förbeställda hårdrockströjor samt två par skor så kan jag lova att både väskan och ryggsäcken var tämligen fulla när jag väl skulle åka hem på måndag kväll.

Söndagskvällen spenderades bra mycket längre än vad jag tänkt på Whiskey’s på Boylston Street dit jag gick för att äta middag (steak fajitas) och för att titta en stund på match 7 i semifinalen mellan Boston Celtics och Cleveland Cavaliers. Jag är knappast något större basketfreak, men den här kvällen var smått elektrisk. Snacket om att Bostonborna verkligen bryr sig om sina sportlag är INTE en underdrift. Jag fick trevligt sällskap och även den här kvällen blev till slut en i alkoholens tecken. Något som inte alls var planerat eftersom jag skulle åka hem på måndagen, men kul var det (trots Celtics förlust)!

På måndagen checkade jag ut från hotellet och innan det var dags för match fyra på Fenway denna Memorial Day blev det en cheeseburgare och strawberry milkshake på Five Guys. Måndagsmatchen spelades mot Toronto Blue Jays och trots lagets ganska dåliga inledning på säsongen så var det en hel del bortasupportrar på plats, säkerligen p.g.a. helgdagen också. För en gångs skull tog Boston ledningen med 1-0. Toronto kvitterade till 1-1 innan Red Sox återtog kommandot i bot 4th. När inningen var slut stod det 6-1 efter bl.a. ännu en homerun av Andrew Benintendi. I bot 5th bjöd jag på en av resans mindre asgarv när JD Martinez slog en nodoubter utan dess like. Den bollen har nog inte landat ännu. Matchen slutade 8-3 och jag lämnade min älskade ”hemmaarena” för denna gång efter att ha sett vinster i tre av fyra matcher.

Efter att ha gjort av med mina sista kontanter på en CD-skiva (jo faktiskt!) och fått i mig resans sista lobster roll så började så smått förberedelserna för resan hemåt. Jag tog återigen bussen från Copley ut till Logan Airport. Ännu en gång var det snack om förseningar, men den här gången gick flyget så gott som i tid ändå. Flygningen till Frankfurt var smidig och även rutten Frankfurt-Stockholm gick bra. Jag landade på Arlanda vid tretiden lokal tid på eftermiddagen. Sammanfattat så var USA grymt även denna gång och Boston, mitt andra hem, didn’t dissapoint om man säger så! Sen så vet ni ju själva hur det är, även om det alltid är härligt att åka iväg så var det givetvis skönt att komma hem.

Då visste jag ännu inte att kroppen skulle säga ifrån och ledsna alldeles kommande helg vilket troligtvis berodde på en längre tids sömnbrist, resans tidsomställningar, själva resan i sig och lite allt möjligt. En veckas sjukskrivning, inställt besök på Sweden Rock Festival, penicillin, monumental trötthet och en trasig mage följde. Efter det har jag nu jag jobbat en vecka vilket har gått bra trots att magen fortfarande är lite ”iffy”. Jag vill säga tack till alla för hejarop och fina tankar när jag uppdaterade i MLBSE-gruppen att jag inte skull skriva på ett tag. DÅ visste jag ärligt talat inte att suget/feelingen skulle komma tillbaka redan veckan efter, men så blev det i alla fall.

Det här är redan långt nog, men lite korta notiser från ligan bara innan ni slipper mig för denna gång:

Jag skrev på Twitter i veckan om Red Sox kommande schema, att det är nu de får visa vad de går för:

Seattle borta, 4 matcher
Twins borta, 3 matcher
Seattle hemma, 3 matcher
Angels hemma, 3 matcher
Yankees borta, 3 matcher
Nationals borta, 3 matcher

Seattle har vunnit två av de tre första matcherna och var även nära att komma tillbaka i Red Sox vinstmatch i torsdags. Boston borde ha vunnit i fredags natt när de tidigt vände 0-3 till 6-3 för att sedan tappa till 6-7 ändå, en av säsongens värre förluster. Natten till idag var ännu en tuff torsk när Mariners vann med 1-0 (sin 23:e ”uddarunsvinst”). Startern Wade Leblanc var helt enorm! Återstår att se om Sox kan ordna en vinst och en split i serien när lagen möts ikväll med start kl. 22.10.

Mariners säsong hittills är både imponerande och förvånande, inte främst p.g.a. Robinson Canos avstängning. De är just nu 46-25, 21 matcher över .500 och de har vunnit åtta av de tio senaste matcherna. Trots det är de ändå tvåa i AL West då Houston Astros är 47-25 efter TIO raka segrar! Förhoppningsvis fortsätter racet i AL West precis på samma sätt som AL East.

Nu vann de i och för sig i natt, men jösses vad New York Mets varit dåliga på sistone. Herregud, att vara starting pitcher där har ju varit bland de mest otacksamma jobben i hela ligan senaste tiden.

Hanley Ramirez ja, var det rätt beslut av Boston? Hmm, både och..
Att han inte var en del av planerna för 2019 hade det snackats om länge, men tidpunkten kändes ändå lite märklig. Något som är ännu märkligare dock är ju att han fortfarande inte signat med något annat lag?! Nog för att han var iskall i maj, men visst borde han väl kunna hjälpa något lag som inte ens behöver betala en halv mille för honom, eller?

Mitt i dessa fotbollstider så ska vi såklart inte glömma bort basebollen! Lyxproblem kanske, men jag tycker att det är synd att Minnesota Twins-Boston Red Sox och New York Yankees-Seattle Mariners krockar när de båda matcherna spelas samtidigt på torsdag kl. 19 svensk tid. Vi hörs då om ni vill!

Tack för att ni läste och följer oss här på Playball.
Kommentera gärna, här eller på Twitter/i MLB.SE-gruppen på Facebook.

Johan – @Rodsockan


About the Author



Back to Top ↑