Krönika

Published on januari 20th, 2019 | by Andreas Westling

0

Det händer ingenting – ge mig en strejk

Nej, det här är inget scoop av något slag och det känns som att jag själv har fler frågor än vad jag sitter på svar. Men en sak är uppenbar och det är att vi sedan något år tillbaka är mitt inne i ett skifte när det kommer till spelarkontrakt. Tiden är förbi med kontrakt på tio eller fler år och med en årlig lön motsvarande en drömvinst på lotto. Årslöner på 30-35 miljoner dollar kommer fortfarande att förekomma, men inte under samma långa tid som när spelare som Alex Rodriguez, Albert Pujols och Joey Votto skrev på sina kontrakt. Varför kan jag så tvärsäkert påstå detta?

Ja, självfallet handlar det om Manny Machado och Bryce Harper och egentligen hela den upphaussade freeagent-klassen som de tillhör. Nu är vi där, vid den tidpunkt vi laddat för så i många år. Machado och Harper skulle som 26-åringar gå in och skriva om kartan för hur mycket ett MLB-kontrakt kunde vara värt. Giancarlo Stantons 13 år och 325 miljoner dollar som han skrev med Miami Marlins, och som nu är bortbytt till New Yor Yankees, skulle vara ett utgångsläge i diskussionerna och sedan skulle bara himlen vara tak. Nu har det inte riktigt blivit så.

Först måste jag bara få friskriva mig med att allt som skrivits i media osv bara är rykten, och att spelarna fortfarande faktiskt inte skrivit på något kontrakt. Det kan hända saker och visst är det möjligt att vi får ett eller två kontrakt på tolv år och 400 miljoner dollar, men jag är som sagt väldigt tveksam till detta numera. Här är ett par argument:

Långa kontrakt belastar
Så gott som samtliga längre kontrakt har i slutändan visat sig vara en börda. Vi har sett spelare som Mauer, King Felix, Teixeira A-Rod, Pujols och faktiskt självaste Miguel Cabrera vara en stor del av lagets lönebudet men utan någon vidare signifikativ produktion i de senare delarna av sina kontrakt. Klubbarna har börjat inse att det är dumt att betala för en massa år utan produktion för att säkra upp åren i spelarnas primetime.

Yngre spelare kostar betydligt mindre
Jag tycker att citatet från Marlins tidigare president David Samson sammanfattar det mesta:
”I have a very hard time telling my owner that Bryce Harper is worth $30 million a year when I can have Juan Soto making $555,000”.
För så är det. Du kan för en bråkdel av pengarna numera spela med en spelare under lagets kontroll, utan att nödvändigtvis förlora allt för mycket kvalitet på plan. De extra 200-250 miljoner kronor per år det kostar att ha en fixstjärna kanske ger en större kontinuitet, men är allt oftare mer någon som drar folk till arenan eller sätta sig framför tv-skärmarna.

Analytics for the win
Egentligen kokar det mesta ner till att klubbarna har blivit väldigt måna om vad de får ut av sina pengar, och vilka egenskaper de värdesätter. Det är inte längre en spelares batting average, antal vinster för en pitcher eller ens antalet homeruns som man betalar för. Det är hur bra en spelare är på att slå mot en vänsterhänt pitcher på en arena med tak och en spelplan gjord av AstroTurf. Detta har i sann Moneyball-anda ritat om spelplanen vilka spelare som är värd mest pengar. Los Angeles Dodgers och New York Yankees har vardera över 20 stycken anställda enbart för att jobba med analytiska frågor i jakten på att hitta den bästa spelaren till rätt pris.

Manny Machado och Bryce Harper har haft oturen att bli freeagents under detta skifte. Och nu ska det tilläggas att dessa två herrar kommer att bli snuskigt rika hur man än vrider och vänder på det, men antagligen inte fullt lika rika som när det ryktades att de skulle få kontrakt värt närmare en halv miljard dollar. De spelare det är mest synd om är spelare som tidigare kunde få välbetalda jobb utifrån de meriter som klubbar tidigare gärna betalade extra för. Jag tänker på spelare som Chris Carter som blev NL Homerun Champion med 41 st HR 2016, och som under sin karriär på 750 st matcher ”bara” tjänat 11 miljoner dollar.

Strejk nära förestående?

Jag tänker inte gå in alltför mycket på detta ämne, men det är tydligt att spelarfacket blev överkörda i det senaste avtalet med MLB/klubbägarna. Dels fick ägarna in ett hårdare lönetak, som fortfarande är mjukt men med större straffbeskattning vid överträdelse, och dels så tillåts klubbar att vara mediokra utan att det straffas. Klubbar som White Sox kan skala av allt av värde, halvera publiksiffror och ändå komma undan med argumentet att det byggs för framtiden. Klubbar som Yankees kan höja sin omsättning från 526 till 619 miljoner dollar från 2017 till 2018 utan att något av överskottet tillfaller spelarna. Snarare har lönekostnaderna generellt gått ner samtidigt som ägarna inkasserar större vinster.

Det nuvarande kollektivavtalet mellan spelarfacket och klubbägarna går ut december 2021. Jag är helt övertygad att det blir en strejk om inte följande saker sker:

  1. Antalet år i ”service time” minskar från sex till exempelvis fyra år innan en spelare blir free agent, eftersom spelarna generellt inte längre får några längre kontrakt när de är +30 år. Alternativt att det finns en fast ålder för freeagency. Låt säga 28 år.
  2. Klubbar ska inte längre kunna manipulera spelarnas ”service time”. Det måste bort att unga spelare hålls tillbaka från MLB-spel för att klubbar vet att det annars kortar ner spelarens tid under kontroll. Lex Kris Bryant och Vlad Guerrero Jr.
  3. Klubbar måste investera ett minimum sätt till lagets omsättning på spelartruppen.

Jag vill se något liknande, för just nu kommer klubbarna undan med att inte behöva betala spelarna utan stoppa pengarna i egen ficka. Det är absurt att klubbar som Dodgers och Yankees mer pratar om att vara finansiellt hållbara än att försöka vinna titlar.

Andreas Westling
@anwest1

Tags: , , , , ,


About the Author



Back to Top ↑