Krönika: The Luckiest Man on the Face of the Earth

”Fans, for the past two weeks you have been reading about the bad break I got. Yet today I consider myself the luckiest man on the face of the earth”. Två meningar som bokstavligt talat ger mig gåshud av att läsa. Två meningar som sas av den kanske bästa basebollspelaren någonsin, två meningar som är bland de mest kända inom basebollvärlden.

Idag, den fjärde juli 2014, är det exakt 75 år sedan talet hölls innan han drog sig tillbaka från basebollen efter 17 år i Major League. 17 år som han spelade för ett och samma lag, från staden han växte upp i. Mindre än två år efter att han höll talet gick han bort, endast 37 år gammal.

I sitt tal (se nedan) berättar han om hur glad han är för vad han är för att ha fått uppleva. Det jag hör är en man som hyllar sin tids största inom sporten, för allt stöd han fått av familj. Hur tacksam han är, tacksam för alla han lärt känna, samtidigt som de personer han nämnde kan vara otroligt glada över att de lärt känna honom. Han var enormt stor, men samtidigt otroligt ödmjuk. Det är inte heller bara de stora namnen som nämns, den ”lilla” människan nämns också. Han nämner dåtidens största rivalitet, samtidigt som ingen tvekar om att det finns viktigare saker än baseboll. Det är tacksamhet för allt han har fått uppleva som står i fokus, inte allt han inte skulle missa. Den visdomen och ödmjukheten kan många lära utav.

Jag ska inte ens försöka förklara hur stor han var som basebollspelare. Orden kommer inte räcka till, det är dömt att misslyckas. Jag gör ett tappert försök att berätta om det som sticker ut lite extra.
Med två MVP-titlar, sju All Star-matcher och sin triple crown-titel skrapar jag bara på ytan. Han röstades in i Major League all-time team, med 66½ röster. Endast Ted Williams (68) och Babe Ruth (67) fick fler röster, ett lag där Ty Cobb och Hank Aaron sitter på bänken. Han blev den första någonsin att få sitt nummer pensionerat, han valdes in i Hall of Fame samma år som han spelade sin sista match och har ett pris uppkallat efter sig som går till den spelare som gjort mest både på och vid sidan av planen.
Ändå känns det som att jag misslyckats att beskriva den som är den största någonsin enligt många, tveklöst en av dem åtminstone.

Minns och lär av denne store man, vila i frid Henry Louis ”Lou” Gehrig.

”Fans, for the past two weeks you have been reading about the bad break I got. Yet today I consider myself the luckiest man on the face of this earth. I have been in ballparks for seventeen years and have never received anything but kindness and encouragement from you fans.
Look at these grand men. Which of you wouldn’t consider it the highlight of his career just to associate with them for even one day? Sure, I’m lucky. Who wouldn’t consider it an honor to have known Jacob Ruppert? Also, the builder of baseball’s greatest empire, Ed Barrow? To have spent six years with that wonderful little fellow, Miller Huggins? Then to have spent the next nine years with that outstanding leader, that smart student of psychology, the best manager in baseball today, Joe McCarthy? Sure, I’m lucky.
When the New York Giants, a team you would give your right arm to beat, and vice versa, sends you a gift – that’s something. When everybody down to the groundskeepers and those boys in white coats remember you with trophies – that’s something. When you have a wonderful mother-in-law who takes sides with you in squabbles with her own daughter – that’s something. When you have a father and a mother who work all their lives so you can have an education and build your body – it’s a blessing. When you have a wife who has been a tower of strength and shown more courage than you dreamed existed – that’s the finest I know.
So I close in saying that I may have had a bad break, but I have an awful lot to live for.” – Lou Gehrig.

Se även