Jag tänkte besvara frågan i rubriken och berätta historien bakom mitt baseballintresse. För er som inte har koll på världen före Internet, berättar jag gärna också om hur vi gamlingar följde vårt favoritlag på 90-talet. The Curse of the Swedish Relative är något som jag skryter om så ofta jag kan.

För oss svenskar som följer vårt lag i MLB mer eller mindre maniskt är det en ganska vanlig fråga, den om hur tråkigt det är med baseball. Jag får den i alla fall ganska ofta. På jobbet, från innebandygänget, av nya bekantskaper och i alla möjliga sammanhang. Kanske för att jag ofta har någonting på mig som har en Yankees-logga; keps; jacka; tröja; mobilskal eller manschettknappar. Mer om det senare…

Svaret på frågan i rubriken är ju väldigt enkelt – baseball är ju den roligaste sport som finns att titta på, och att spela. Som 40-årig rookie gjorde jag ett par säsonger med Sundbyberg Vets, Sumpans veteranlag. Jag ville prova på ”the real thing”, och fick ett fantastiskt välkomnande av före detta SM-vinnare och landslagsmän. Vi spelade bland annat semifinal i Svenska Cupen mot Alby och var inte långt borta från att nå finalen. Jag har spelat ishockey i gamla division 1 och 2, men minnena från säsongerna med Vets rankar jag högre, och då hängde jag ändå en kasse på Pekka Lindmark när han vaktade målet i Timrå.

Derek Jeter och jag är årsbarn. Yankees numera pensionerade shortstop debuterade 1995 och det var det året som jag började följa baseball, och framför allt Yankees, på allvar. Det var när han hängde upp handsken häromveckan som jag fick idén till den här texten.

Allting började med en match i slow pitch softball i Skarpnäck flera år tidigare. Ett kompisgäng från Söders höjder, Blå Älgen, spelade i Stockholmsserien. En av mina kompisar som var med i Blå Älgen frågade mig om jag kunde lira en match, de hade svårt att få ihop fullt lag. Jag tackade ja och minns två saker från matchen – efter att ha fångat en foul fly ball ute på right field fortsatte jag att springa tills det tog stopp mot staketet, och att det var så otroligt kul att spela fast jag bara hade en vag aning om reglerna. Petri Liimatainen, AIK-backen, som lirade infield i Blå Älgen sa åt mig att bara fånga det som kom åt mitt håll och kasta till honom. Det fick räcka.

Några år senare lyckade jag övertyga kollegorna på Carnegie Fondkommission att slow pitch softball är väldigt mycket roligare än brännboll. Då föddes Carnegie White Stox, med matchställ i vitt med ljusblå pinstripes och hela utrustningspaketet. Vi var ett av de snyggare lagen i Stockholmsserien, men kanske inte det bästa. Vi hade i alla fall väldigt kul så länge det varade.

Då föddes också intresset för den ”riktiga” versionen, men det här var i början av 90-talet och det bästa jag kunde hitta för att hålla koll var CNN:s text-tv. Jag började följa resultaten och ganska omgående kom jag på att jag måste ha ett favoritlag. Efter en grundlig, nåja, analys stod det till slut mellan Oakland A’s, för deras snygga kepsar, och Yankees för att det var det lag jag hade hört mest om. Det blev Yankees och även om jag nu vet väldigt mycket mer om mitt lag och dess historia, på gott och ont, så är jag inte en sådan som byter lag!

1995 fick jag höra talas om Pontel, ett Schweiziskt företag där man kunde prenumerera på MLB på VHS-band. Vilken lycka! Min prenumeration bestod under att antal år av en Yankees match i veckan under grundserien, och alla eventuella slutspelsmatcher. Tack vare Yankees framgångar från -96 och framåt så blev det ju några band…

Till att börja med var det inget större problem att kassetterna ramlade ner i brevlådan en vecka efter att matchen spelats, men i takt med Internetutvecklingen blev det svårare och svårare att undvika att veta hur matchen på bandet hade slutat, en vecka tidigare.

Att titta på banden blev också ett utmärkt sätt för mig att lära mig reglerna på allvar, så jag fortsatte min prenumeration. Jag förstår också många av de som ställer frågan i rubriken, för att titta på baseball utan några som helst regelkunskaper måste vara som att titta på gräs som växer, eller NFL. När jag började titta så hade jag ju grunderna från Slow Pitch Softball att luta mig mot.

Många av kassetterna har jag kvar på min gård i Jämtland. De flesta slutspelsmatcherna 96-02, David Wells perfect game 1998 och David Cones från 1999. Jag håller tummarna för att videobandspelaren på gården håller länge.

En Google-sökning visade till min stora förvåning att Pontel finns kvar, men nu levererar man DVD:er i stället för VHS-kassetter. Hur det kan löna sig är för mig en gåta, men de säljer även DVD:er från NFL, NBA och college-idrott. Där kanske det inte är lika lätt att titta live som med MLB.

2002 förändrades förutsättningarna på ett monumentalt vis. Då lanserades den bästa uppfinningen sedan hjulet – MLB.tv. Jag tror att jag har varit prenumerant sedan 2003. Condensed game måste vara den näst bästa uppfinningen sedan hjulet. Det är ju inte varje dag som ditt lag spelar day-game och inte varje natt du orkar kolla matchen live. Att börja dagen med, eller ta en paus på förmiddagen med nattens match på en kvart och sedan kolla standings är ju en perfekt start på en dag, i alla fall efter en vinst.

Något som faktiskt var bättre på VHS-tiden var att reklamen visades i pauserna, även om jag oftast snabbspolade genom. Ibland var reklamen från någon lokal möbel eller bilhandlare extremt underhållande. Klart bättre än ”Commercial Break In Progress”, en grafik som ofta fungerar som Valium för mig under nattmatcher. Jag har mejlat MLBtv och frågat varför de inte kan visa reklamen i stället, så man kan hålla sig vaken på nätterna, men aldrig fått något svar…

Vad är det då som gör baseball så fantastiskt underhållande? Enligt min mening finns det ingen annan lagidrott som har ett så komplext innehåll i varje moment av spelet. Pitcher mot slagman och eventuella spelare på bas, och vice versa. Manager mot manager och bas-coacherna mot defence. Samarbetet mellan pitcher och catcher, och så vidare.

Det som framstår som långtråkigt och händelselöst av den oinvigde är grädden på moset för den intresserade. En 0-0 match i fotboll är oftast ett sömnpiller av rang, även om det finns undantag. I baseball kan en match med väldigt få runs vara ohyggligt spännande tack vare en fantastisk pitcher duel mellan starters och bullpens. Att det också är kul med runs såg man ju i WC-matchen mellan Royals och A’s. Den matchen fick Expressens Mats Olsson att twittra ”Matchen KC Royals-Oakland (9-8 i tolfte inningen) borde man visa för alla som säger att baseboll är tråkigt”.

Slutspelet har ju fortsatt i samma stil även om det gick fort i ALDS, men matcherna var ju genomgående nagelbitare, precis som i NLDS. När jag jämför baseball med fotboll (då menar jag riktig fotboll och inte Amerikansk handboll) och ishockey så blir den stora skillnaden för mig, att matcher mellan samma lag kan bli så olika från en dag till en annan, beroende på vilka pitchers som startar och hur batting order och defence ser ut. Ta Yankees vs Red Sox i september till exempel. På Yankee Stadium; 4-9; 5-1 och 5-4. Sedan på Fenway; 3-2; 4-10 och 9-5 (Yankees siffror först).

Det svänger fort i hockey, men det svänger nog egentligen fortare i baseball, på sitt sätt.

I de flesta andra lagsporter spelar lagen samma typ av spel omgång efter omgång. Att se Barcelona ha boll 70 % av tiden vecka ut och vecka in, med avbrott i bollinnehav mot Real och Atletico, blir till slut lite tjatigt, även om de är ruskigt duktiga på sitt spel.

En annan sak som jag tycker är både märklig och underhållande är det faktum att inga planer är en annan lik, varken till storlek eller lokala regler. Någonting som jag är ganska säker på inte finns i någon annan sport på högsta nivå. Hemmafördelen av att kunna läsa studsarna från The Green Monster på Fenway, fylla batting order med lefties på Yankee Stadium och utnyttja avståndet till right field, och finns det någon som kan alla ground rules på Tropicana Field? Att Colorado Rockies förvarar bollarna i en gigantisk humidor för att de inte ska gå in i omloppsbana på grund av den tunna luften på Coors Field är ju bara underbart. När jag slipar den här texten så ställer vinden till det för outfielders på AT&T Park i San Francisco på ett sätt som man inte ser på många andra ställen, undantaget möjligen i Chicago.

Min uppfattning är att baseball är den sport som har det totalt sett största underhållningsvärdet tack vare att sporten är så komplex och varje litet moment av spelet är analyserat och genomtänkt. Sedan är det ju inte alltid så att strategin funkar. Jag är själv lite tveksam till många intentional walks, och här finns det med all säkerhet statistik som slaktar eller stöttar mitt resonemang. Jag upplever det som om IW ofta kommer tillbaka och biter det defensiva laget i baken. Jag tror att det beror på att nästa slagman (om det inte är en pitcher i NL med riktigt dåligt AVG och OBP) växer med uppgiften för att han blir lite förnedrad av motståndarna, och ofta levererar med hjälp av en smula extra adrenalin. Jag är säker på att någon leverantör av baseball-statistik kan visa relevant statistik i den frågan.

För säkerhets skull så Googlade jag frågeställningen, och fick ett svar. Jag skulle ändå vara sparsam med att ge motståndarna en gratis baserunner om jag coachade.

Det här med kläder med baseball-anknytning är ju också ett kapitel för sig i länder som saknar riktig baseball-kultur. Jag älskade när Sean Banan var med i Så Ska Det Låta, och SvT valde att tejpa över endast MLB-loggan på hans Yankees keps. Att jag också skäms över att Sean Banan väljer att ha en Yankees-keps är ju en helt annan sak, men vad vet jag? Han kanske gillar baseball och Yankees. Det är ju det man aldrig vet här hemma, fast folk pryder hjässan med MLB-kepsar till höger och vänster.

Jag har varit i USA ganska ofta i jobbet, och då fungerar min keps, jacka, tröja, mobilskal eller manschettknappar ofta som inbjudningar till samtal och att då dessutom komma från exotiska Sverige, och ha hygglig koll på baseball har gett mig många fördelar rent jobbmässigt också, förutom en massa trevliga konversationer med okända människor i sportbarer och ballparks. Folk kommer ihåg den galne svensken som gillar baseball. Det funkar inte riktigt så hemma i Sverige. Några gånger när jag kommit hem efter att ha varit i USA en vecka eller så har jag aningslöst börjat snacka med folk iförda baseball-keps om; gårdagens match; slutspelsracet eller läget i ALCS, och mötts av tomma oförstående blickar och förvridna anletsdrag. Jag valde dock att inte tilltala killen som jag mötte i Gamla Stan eftersom han hade på sig en Mets-orange keps med Yankees-logga. Skäms New Era för er profithunger!

Till sist måste jag bara berätta om min egen ”curse” – The Curse of the Swedish Relative”. Jag har släktingar i Boston som är hyggligt fanatiska Red Sox fans, och rejäla Yankees-hatare. I augusti 2006 hälsade fem av de på i Sverige. När de var i Stockholm bjöd jag hem dem för att kolla på Red Sox mot Yankees. Serien började samma dag som de landade, och de var lite för jet-laggade för att orka, men det var ju fyra matcher till. Det landade i att de valde bort att se någon av de fem matcherna, vilket kanske var lika bra för dem. Det var då Yankees vann fem i rad på Fenway. Jag hade nöjet att köra upp dem till Jämtland i deras hyrbil efter förnedringen, men de ville inte prata baseball.

Ett par år senare hälsade en av sönerna på i Täby. Den helgen tog Yankees 3 i rad hemma i Bronx – and the curse was born. Ingen från Boston-släkten har hälsat på i Sverige sedan dess. Jag hälsade på i Boston i april 2011 och det blev en vinst och en förlust, och jag fick med mig en näve grus från Fenways warning track, nära bortalagets bullpen.

Trots att jag naturligtvis lärt mig av goda vänner i New York att avsky Red Sox så gillar jag Fenway Park, och hoppas att den får stå kvar många år till. 2003 fick jag dock en rejäl utskällning av en god vän från New York när jag tog med mig min 1-åriga dotter till Fenway för att titta på omgivningarna. Judy sa ”You took her to Fenway? Are you out of your mind? Poor child… sigh.”

The biggest rivalry in sports!

Jag har en riktigt bra story om Judy, min dotter Ellie, Yankees-nappar och FedEx, men den får jag ta en annan gång.

Mats Wilhelmsson
@nyywille