..välkommen, till vår bygd igen.
Sköna maj, välkommen, våra lekars vän.

Fint va?
Jaså inte det, nähä..

Hur som helst går vi in i månad två av 2016 års basebollsäsong idag. Tiden går sannerligen fort. Känns som igår jag skrev krönikan om premiärdagen. Hur som helst, vi skriver den första maj i kalendern idag och nu kan man inte längre säga ”it’s still early” som bortförklaring tycker jag. Förvisso har det inte ens gått en femtedel av säsongen ännu, mycket KAN  hända, men det är farligt att tänka så FÖR länge. Gräver du en grop blir det svårare och svårare att ta sig ur den för varje dag som går.
Speciellt om den blir allt djupare..

Frustrerande Farrell

För att förtydliga vad jag menar med rubriken så var jag en av flera som ville ha bort Red Sox manager John Farrell för bara 10-talet dagar sedan. Det var så mycket dåliga och konstiga beslut som gjorde en galet frustrerad. För er som inte vet kan jag sammanfatta det lite kort:

Farrell kom som manager till Boston inför säsongen 2013. Han hade då varit manager för Toronto Blue Jays i två år efter att ha varit pitching coach i ”Beantown” i flera år. Boston vann World Series och det mesta var frid och fröjd. Det följdes upp med att komma sist i divisionen 2014. 2015 gick åt helvete också, både för laget och Farrell. Han fick reda på att han hade fått cancer och sista delen av säsongen leddes laget av bench coachen Torey Lovullo. Torey gjorde ett bra jobb och Red Sox, trots att de slutade sist ännu en gång, avslutade säsongen ganska bra. Nu tog diskussionerna fart rätt snabbt och Red Sox nya president Dave Dombrowski hamnade i en sits jag antar att han inte ville ha.

Skulle han sparka Farrell (som har kontrakt t.o.m. 2017) under hans pågående kamp mot cancern? Det hade varit en PR-katastrof för laget, även om många nog hade välkomnat den förändringen, men ”DD” gick tidigt ut och sa att ”Farrell kommer vara vår manager i fortsättningen”. Vad han och ledningen däremot gjorde var att de belönade Lovullo med ett nytt och enligt rykten riktigt välbetalt nytt kontrakt som bench coach. Ett kontrakt värt ”managerlön” ekonomiskt. Med det sagt, skulle Sox säsong börja illa så hade de sin ersättare redan klar. Detta har såklart satt press på Farrell. Faktumet att ”there’s a new sheriff in town”, Dombrowski, som INTE hade något med Farrells kontraktsförlängning att göra skulle kunna göra det enklare för DD att hdumpa John och ta in Torey, eller någon annan för den delen.

Förutom ovanstående med två raka sistaplatser i divisionen, frågetecknen på managerpositionen, turerna kring Pablo Sandoval, Hanley Ramirez förmåga att spela 1B eller inte.. Ja, listan kan göras ännu längre. Kontentan? Sox MÅSTE starta bra! Dessutom kändes det som att nye OF-spelaren Chris Young särbehandlades nå kopiöst. Young, som togs in som en 4:e OF (en bänkspelare alltså), som slår dåligt mot RHP men har bättre stats mot LHP, skulle helt plötsligt in och vara pinch hitter redan i 6:e inningen i vissa matcher. För en annan OF tror ni? Nej, för Travis Shaw!! Shaw, som alltså vunnit 3B-positionen över Sandoval OCH slagit bra i sin förvisso rätt nya karriär mot lefties, HAN tog Farrell bort i 6:e inningen i några matcher. Helt vansinnigt. När Farrell sedan fick frågan varför svarade han inte det man kanske velat höra:
”Jag tror att han var det bästa alternativet för att kunna vända/vinna matchen”.
Nej, Farrell svarade på fullt allvar:
”Chris Young needs the at bats”.

Man kokade ju. Som om proffsbaseboll är nå jävla dagis där alla ska få vara med och leka typ.
Dessutom ifrågasattes hans användande av lagets bullpen starkt när han lät rookierelievern William Cuevas komma in och praktiskt tagit ”döda” en match när han hade ÅTTA andra tillgängliga pjäser i sin bullpen. Lägg där till när han prompt vägrade att sätta in catchern Christian Vazquez i en match när lagets backup, Ryan Hanigan, startade för att ”skydda Vazquez” efter hans Tommy John-operation förra året. Visst, lugn och fin, det kan ju vara en bra grej.. Men det dröjde inte ens TVÅ DAGAR så spelade Vazquez två dagar i rad!!? Dessutom en eftermiddagsmatch dagen efter en kvällsmatch.

Just då kokade jag nästan. Jag var så less på fokuset att de måste starta bra och att ”alla” ska vara nöjda och få spela, som om det var något jävla little league-lag. Farrels felbeslut och smått idiotiska förklaringar tillsammans med en mycket frustrerande torsk (i en helt galen match ska tilläggas) hemma på Fenway Park mot Tampa Bay Rays förra torsdagen gjorde att det snackades om att ”om laget åker till Houston nu i helgen och Astros vinner tre matcher KAN mycket väl Farrell få gå på måndag”. Sox var då inför den serien 7-8.

Men..

..plötsligt hände något. Sox åkte till Houston och vann två av tre. Man spelade sedan en ”home-and-home”-serie mot Atlanta Braves och vann tre av fyra. De matchserierna tillsammans med att man nu tagit två av två mot New York Yankees på hemmaplan och går för en sweep på Sunday Night Baseball på ESPN ikväll gör att snacket och frustrationen har minskat. Senaste veckan har jag njutit av att titta på recaps/condensed games med mitt lag.

Det är smått ljuvligt att se hur mycket bättre pitchingen blivit sedan redan nämnde catchern Vazquez kommit tillbaka. Red Sox har hela tiden värderat catchern Blake Swihart väldigt högt. En switch-hitter med power som fått det att vattnas i munnen på lagledningen och även andra lags managements i trade-diskussioner. Men defensiven då? Blake har inte kunnat ”call a game” eller ”throw out runners” ens i närheten som Vazquez kan. Swihart skickades ”äntligen” ner till AAA och Vazquez kom tillbaka och sen dess har så gott som allt (förutom Clay Buchholz kanske) varit SÅ mycket stabilare.

Hackkycklingen Rick Porcello är som förbytt. Helt plötsligt funkar hans sinker och hade någon inför säsongen sagt till mig att han skulle vara 5-0 med ett ERA på 2.76 och gått minst 6IP i sina samtliga fem starter hade jag inte trott på det ett dugg. Förutom honom har knuckleballern/reserven Steven Wright varit en riktig ”horse”, gett laget innings och har (trots ”bara” 2-2 i win-loss) ett ERA på 1.37. Något som varit väldigt välbehövligt då David Price varit lite skakig. Price sägs dock vara en slow starter och jag tror att han kommer bli både bättre och stabilare. Hans 14K-match mot Atlanta i tisdags är något att bygga vidare på (även om Braves kanske inte är den största värdemätaren hittills i år) och jag är mycket spänd på att se hur han kommer prestera mot Yankees ikväll/natt.

Innan jag avslutar min Sox-genomgång måste jag säga något om slagmännen. Jackie Bradley Jr., som egentligen är känd mest som en superb defensiv OF, har senaste veckan slagit några enorma ”clutch-hits”. Hanley, som varit SÅ bra som defensiv 1B, har efter en trög start offensivt jobbat upp sitt average från 240-245 till dryga .280 nu. Han har bara en homerun hittills men verkar till slut ha insett att han inte behöver försöka slå bollen ut på parkeringen varenda gång! Sen kan man ju inte undgå David Ortiz. 40-åringen är fortfarande den mest fruktade i Bostons lag. Just DEN grejen kanske inte är ett sundhetstecken, men man njuter ju i detta nu. Hans homerun mot Dellin Betances i fredags var enorm. Jag var så jävla exalterad över den och precis som jag skrev i MLB.se-gruppen på Facebook så var det en av de mest dramatiska Red Sox-homeruns i grundserien jag varit med om.
”Big Papi” är fortfarande fantastisk.

Dopingen

Ja, man måste väl, även om jag inte vill. JAG VILL INTE! Och jag vill framför allt inte när det handlar om spelare/personligheter jag gillar. Senaste spelarna att få avstängningar (80 matcher var) är alltså Chris Colabello (Toronto) och Dee Gordon (Miami Marlins). Det är så tråkigt. Det intressanta i kråksången är dock hur olika fallen varit i efterhand.

Vi börjar med Dee Gordon. Hans egna statement om händelsen inleddes så här:
”Though I did not do so knowingly, I have been informed that test results showed I ingested something that contained prohibited substances.”

Så, han säger att han alltså fått i sig något han inte skulle men INTE gjort det med flit. Allright?
Men sen avslutar han sitt statement så här:
”I made a mistake and I accept the consequences”

Men vänta här nu. Så först säger han att han fått i sig något men inte med vilje.
SEN ber han om ursäkt för det han har gjort? WHAT!?!?!
Hur fan ska du ha det Dee? Seriöst..

Den här artikeln är rätt tråkig men ändå läsvärd, cynisk om något men tyvärr säkert sann.

Dee, som byttes bort (läs dumpades) från Los Angeles Dodgers efter säsongen 2014 till Miami, fick ”en helt ny karriär” där med sin mycket starka säsong förra året. Han vann en batting title i NL (d.v.s. han hade högst batting average under säsongen) och belönades under offseason med en saftig kontraktsförlängning. 5 år, 50 miljoner dollar. När han nu blir avstängd kunde man tro att han skulle förlora en hel del av de pengarna, men nej.. Dee tjänar ”bara” 3 miljoner dollar denna säsong, så hans totala inkomstförlust blir drygt 1,65 miljoner dollar.
De övriga 48,3 miljonerna? GARANTERADE!
Så funkar basebollen, i alla fall än så länge.
Jag hoppas (och tror) att något kan förändras efter säsongen när ett nytt avtal mellan ligan och spelarunionen ska förhandlas fram.

Jag kanske är naiv men när vi går vidare till fallet Colabello så kan jag inte låta bli att känna för honom när jag läser den här artikeln. Som sagt, jag må vara naiv, han kanske bara är en extremt duktig skådis och har hittat på allting, men läs texten. Nog fan låter han mera trovärdig än Dee Gordon gör?

Fan också, jag vill som sagt inte behöva ta upp den här skiten. Colabello har ju varit rolig att följa. Men kanske är det så, eller, högst troligt är det väl så. Bilden jag och många andra haft att det bara är de bästa som tar mest grejer för att hålla sig kvar på den absoluta toppen är felaktig.
Spelarna som slåss i minors för att ta sig upp till ”the show” tar för att hamna där och fortsätter sedan för att få stanna kvar?!
Hur man än vrider på det är det bara sorgligt. Jag VILL tro på Colabello och hoppas innerligt att han kan finna några svar.
Men gör han inte det och inte kan bevisa vad som hänt så är han ju bara en i mängden:
En fuskare som alla andra avstängda.

Anmärkningsvärt i divisionerna

New York Yankees inledning i AL East, 8-14, ger dem just nu en sistaplats. Man producerar inte framåt, 12 runs sista 7 matcherna. Då blir det svårt att vinna matcher. Enligt Ken Rosenthal ligger man på 24:e plats när man räknar runs per matcher. Nu tror jag absolut Yankees kan vända det här men intressant att se vad som händer om de inte gör det? Hade en intressant diskussion med kollega Westling förra helgen om att Yankees på senaste aldrig kört en ”sale” vid trading deadline. Sant, men man har aldrig varit i ett läge att man ”behövt göra det” heller.
Toronto är bara fyra (11-14) och Baltimore Orioles leder fortfarande, nu 14-9 efter sin starka inledning (9-0 ett tag) på säsongen.

White Sox vill inte vara sämre än kollegan Cubs och dundrar på (17-8) i AL Central. Deras winning record är bäst av samtliga American League-lag. Mitt vinnartips Detroit Tigers är tvåa och har vunnit fyra raka matcher. Miguel Cabreras formsvacka tycks vara över. Kansas City Royals inledde starkt men har nu torskat fem raka.

AL West är ett getingbo. Det mest förvånande är kanske Houstons svaga inledning. 7-17 är tillsammans med Minnesota Twins sämst i hela American League. Texas Rangers leder just nu med Seattle Mariners (0,5 efter) och Oakland A’s (1,5) hack i häl.

Att Washington Nationals och New York Mets slåss om förstaplatsen i NL East är nog inte förvånande för någon. Men att ett Philadelphia Phillies i rebuilding skulle vinna 14 av de 24 första matcherna trodde i alla fall inte jag. De har några bra spelare där, kan nog bli något. Att Marlins tappar Gordon försvagar dem såklart, men något säger mig att de inte kommer ge upp så lätt. Atlanta är hittills (5-18) sämst i hela MLB.

Chicago Cubs är bäst i National League/MLB. 17 vinster på 22 matcher, jösses. Men de blir nog trea i divisionen till slut (BRA tippat där Macke, eh..). Pittsburgh Pirates hänger med men St Louis Cardinals inledning (12-12) är lite av en besvikelse. Nog hade de förväntat sig bättre resultat från Adam Wainwright? Likt Yankees, ge dock inte upp Cardinals ännu! Det har man lärt sig både en och två gånger.

Tämligen sjukt att INGET lag i NL West har ett winning record just nu. Dodgers leder, 12-13. San Fransisco Giants är tvåa, även de 12-13. Otroligt. Colorado Rockies (11-12) har två matcher mindre spelade och vinner de en ligger de i topp. Jösses.. Hårdsatsande Arizona Diamondbacks har gått bra på bortaplan (7-3) men bara vunnit fem av deras sexton första hemmamatcher.

Övrigt

Triple plays tycker vi om, mycket! Det händer inte jätteofta men vips lyckades White Sox (lägg märke till glädjen hos Todd Frazier!) och Brewers med varsitt på under en vecka!

Kan MLB seriöst se över den här nya ”slide into second base”-regeln eller? Man har ju fan ingen aning. Jo, jag ÄR för regeln för att undvika skador men med klara direktiv. Kolla Neil Walkers (Mets) slide i matchen mot Giants igår får ni se. Känns som ole dole doff var och varenda gång hur domarna trots review ska döma. FIXA DETTA!

Olof och Niklas börjar bli rejält varma i kläderna och Veckans MLB-podden blir bättre och bättre hela tiden. Deras podd (och extramaterialet) från resan de gjorde var enormt underhållande och avsnittet som släpptes i fredags var bland det bästa hittills! In och lyssna, följ, sprid och allt vad det heter! #veckansmlb

Trevor Story! Enough said.
Jake Arrieta! Enough said, uppföljaren.

Som några kanske minns/läst hade vi Playball-träff förra lördagen. Jag, Andreas och Martin sågs på ”Sveriges mest överskattade restaurang” O’Leary’s under Tele 2 Arena i Stockholm. Vi åt som tur var ingenting (haha!) utan spelade bowling. Det var en sanslös uppvisning i att INTE vara clutch från min sida. Martin vann första serien, jag kom sopsist. Sedan ledde jag andra serien hela tiden tills Andreas gick om med EN JÄVLA POÄNG i sitt sista kast. Ridå.
Har inte släppt det där riktigt än känner jag. Den tredje serien hann vi inte spela klart men, ja, det gick sådär.
Great success efteråt dock när vi åt hamburgare och såg på match hemma hos mig!
”SWWIIIIIIIIIIIIING AND A MISS” i sann Tom Hamilton-nivå (Indians radiokommentator) vrålades i parti och minut.
Herr Westling var gladast efter Yankees walk off-vinst över Rays. Martin blev lite glad igen när han fick i sig lite av ostkakan (!) som han hade med sig hemifrån. Händer inte ofta nuförtiden att någon kommer hit och har med sig sylt och VISPAD GRÄDDE! Fantastiskt! Can’t blame the effort.
Sammanfattat en mycket trevlig eftermiddag och kväll.

Jösses, 4+ A4.. Kanske får räcka så.
Tack för att ni läste. Kommentera gärna (gärna på Twitter eller i Facebook-gruppen).

/Johan – @Rodsockan