Gästkrönika av Niklas Bergljung.
”The point is to entertain people, and make them forget that we are all dying in front of each other, that this is just this horrible rotten slog to rigor mortis, that we are going to lose everybody we know, we are going to lose everything we have. And the only way to distract ourselves is by separating our day into distractions.”
Orden kommer från Sam Miller, redaktör på Baseball Prospectus och ena halvan av min favoritpodcast, Effectively Wild. De klingar väldigt sanna för mig och mitt intresse för idrott. Förutom all den skit som händer runt om i världen har jag under stora delar av mitt liv kämpat med ångest och depressioner och idrotten har alltid funnits där för att distrahera mig från allting och få mig att känna mig glad och lycklig. Sommaren 1994 är en av de absolut bästa perioderna i mitt liv. Ett fotbollslag försökte gräva guld i USA och sällan har jag sett så många människor, oberoende av hur olika de var för övrigt i livet, göra gemensam sak och skråla och skratta och kramas och pussas och skåla och vara rent allmänt lyckliga. Idrott kan som inget annat förbrödra, det är en värld jag älskar. Så vad gör man när världarna kolliderar? När något av det man älskar allra mest beblandas med något av det man avskyr mest? Aroldis Chapman är på väg till Chicago Cubs och det är ingen överdrift att påstå att jag mår illa.
Om någon mot all förmodan inte vet om det så var Aroldis Chapman anklagad i ett uppmärksammat mål kring kvinnomisshandel under förra hösten. Vad som är faktiskt sant och falskt kring fallet är det förmodligen få som vet. Det har i ett tidigt vittnesmål sagts att han slagit omkull och tagit stryptag om sin flickvän men det ströks i ett senare skede. Vad som står utom allt tvivel är att han efter ett bråk med sagda flickvän gick in i ett garage och sköt av åtta pistolskott samtidigt som flickvännen i fråga gömde sig i ett buskage, detta har han själv erkänt. Han har också uttalat sig om att han ansåg att han inte gjort något fel alls och att det hela handlar om att latinamerikaner blir orättvist utpekade. Fallet avskrevs så småningom helt, Chapman fick en avstängning på 30 matcher av MLB och det står såklart varje lag fritt att anställa honom för hans tjänster. Det innebär inte att jag som fan av detta lag måste gilla det, oavsett hur fantastisk han är som spelare. Devisen vinna till varje pris klingar väldig falskt i mina öron.
För två år sedan hände en liknande grej med ett annat av mina favoritlag, San Francisco 49ers. Laget hade säsongen innan förlorat i Super Bowl och jag hade suttit uppe hela nätterna, hejat och glatt mig över deras framgång. Inför säsongen 2014 anklagades Ray McDonald för att ha misshandlat sin gravida flickvän. Laget valde att inte göra någonting eftersom han inte åtalats och även om jag inte helt slutade hålla på laget så brydde jag mig inte om hur det gick under säsongen utan tyckte det var rätt åt dem att de förlorade med honom på planen. Till slut sparkades McDonald ändå ut och sedan dess har han blivit arresterad ett flertal gånger för kvinnomisshandel. Däri ligger ett stort problem jag har med detta. Det är sällan någon rök utan eld i sådana här fall och många gånger handlar det om återfallsförbrytare.
Inatt skrev jag en kommentar på Bleacher Nation (en sida för Cubs-fans) där jag förklarade hur jag avskydde det här och hur jag inte visste hur jag skulle kunna heja på det här laget utan att känna mig som en hycklare om bytet blev av. Av runt 25 svar var det bara ett av dem som uttryckte något sorts förståelse för mina tankar, de flesta övriga (alla från män såklart) bestod av antingen rena påhopp på mig eller de vanliga bortförklaringarna om hur alla gör ”misstag” eller att jag inte bojkottar vissa varumärken och att det här är samma sak (det är det inte). Ett av svaren tog dock upp ett namn, Roman Polanski, som fick mig, en stor filmnörd, att tänka till lite. Roman Polanski och Woody Allen är avskyvärda och Leni Riefenstahl gjorde nazistpropaganda. Ändå kan jag inte neka till att jag uppskattar flera av deras verk. Hur kan jag försvara det? Hur kan jag i deras fall separera verket från personen men i Chapmans fall inte separera prestationen från människan?
Jag antar att det hela blir mer ”verkligt” när man varje dag måste se människan i fråga utöva sin prestation men framförallt är det den väldigt aktiva handlingen att faktiskt heja på en sådan här person eller ett lag med en sådan person i som gör det så väldigt svårt. Självklar tycker jag att Chapman är en fantastisk spelare och jag kan tycka att det är häftigt att se honom pitcha (jag har honom till och med i ett fantasylag) men det innebär inte att jag vill heja på honom. Jag har aldrig hejat på eller hållit på de där filmskaparna. Jag ser faktiskt hellre att de gör skräp och att andra personer inom industrin får chansen, och det är väl där jag står med Chapman också. Jag ser hellre att han misslyckas och att någon annan tar hans plats och så länge han är en del av ”mitt” lag blir det väldigt svårt att unna dem någon framgång också.
Det är förstås riktigt att man i de allra flesta fall förtjänar en andra chans och det finns exempel där ute på idrottspersonligheter med liknande historia som verkligen förändrat sig. Football-spelaren Brandon Marshall är den som först kommer i åtanke. Han insåg att han inte kunde fortsätta på sin inslagna väg och sökte hjälp. Det visade sig att han var bipolär och efter behandling är han som en annan människa och är nu ute och försöker förmå människor med psykiska störningar att söka hjälp. Så vad behöver hända för att jag ska kunna känna mig bekväm med att hålla på ett Cubs med Chapman i laget? För det första behöver han stå upp och erkänna sin skuld och att han gjort fel. Jag vill inte bara se något förskrivet tal där han försäkrar sig om att han har bättrat sig. Jag vill se att han hamnar i någon sorts anger management-terapi, och då menar jag inte någon kurs på en vecka där han kommer ut med något sorts diplom som påstår att han är botad. Han ska aktivt delta på möten, visa ånger och vara ute i det latinska samhället och ta totalt avstånd från all form av kvinnomisshandel. Om han inte kan göra detta vill jag helst se han sparkas ut från klubben omedelbart.
En annan sak som gör mig riktigt ledsen är att det här var ett lag med spelare som var väldigt lätt att tycka om. Man har de senaste åren varit väldigt noga med att drafta spelare med hög arbetsmoral som kan bidra till en god stämning i klubbhuset. Det är delvis anledningen till att man valt Kris Bryant, Kyle Schwarber och Ian Happ i första rundan de senaste åren. Att man nu väljer denna PR-katastrof som en väg till vinst är en helomvändning från klubben. Hur kommer de till exempel att förklara detta för alla deras kvinnliga fans? Det måste ställas svåra och obekväma frågor till Theo, Jed och familjen Ricketts och de måste ha bättre svar än att ”det där tillhör det förgångna” och ”han blev aldrig åtalad”.
Kommer jag att fortsätta att se Cubs matcher? Ja, det kommer jag förstås att göra, jag tycker för mycket om spelet baseball för att bara sluta titta. Men det finns en överhängande risk att jag stänger av i samma stund som Chapman kliver in på planen.
Under ett par år som varit jobbiga på det privata planet har baseball och Cubs varit min stora vardagsflykt och en ständig källa till glädje. Jag önskar att de inte hade gjort den här traden och att jag hade kunnat fortsätta glädjas av att se laget vinna. Nu har jag svårt att se att jag skulle glädjas särskilt mycket även om de skulle vinna World Series för första gången på 108 år.
PS. Det bör klargöras att jag på inget sätt anklagar någon för att stötta kvinnomisshandel eller nedvärderar fans som stöttar lag i liknande situationer. Det står var och en fritt att ha andra åsikter kring detta och jag tycker inte mindre om er om den inte överrensstämmer med min egen.
Foto: Keith Allison
