Inför den här säsongen var jag kluven. Yankees befann sig i ett baktungt skede, där dyra kontrakt med åldrande spelare som Alexander Rodriquez, Mark Teixeira, Carlos Beltran och CC Sabathia kändes som en belastning samtidigt som minor league-lagen de senaste åren varit fyllda med medelmåttor, med några få undantag. De senaste säsongerna hade mest känts som tårfyllda farväl av Mariano Rivera 2013, Andy Pettitte och Derek Jeter 2014 samt bortgången av Yogi Berra 2015 (försök att se hela detta klipp utan att åtminstone kippa lite efter andan). Lägg till att Yankees hade förlorat mot Seattle Mariners i budgivningen om Robinson Cano, den kanske enda sportsliga stjärnan i laget. Efter George Steinbrenners bortgång 2010 har det blivit mycket mindre rock ’n’ roll och markant mer business kring klubben.

Men det var ändå en ambivalent känsla med just den senaste försäsongen. Samtidigt som veteranerna kändes som sänken så hade en föryngring och vitalitet infunnit sig. Yankees bytte till sig Starlin Castro från Cubs, blott 25 år gammal men redan med 3500 at bats registrerade på Baseball Reference. Aaron Hicks, lika gammal han, hämtades från Twins. Sir Didi Gregorius hade kommit från Diamondbacks året innan. Men framför allt: Luis Severino (5-3, ERA 2.89) och Greg Bird (hans 11 HR och 31 RBI motsvarade 39 HR och 109 RBI om han spelat alla 162 stycken matcher och levererat identiskt) hade säsongen 2015 visat att det fanns tillväxt även inom klubbens organisation. Dessutom var det ett sus kring den ständiga talangen Gary Sanchez (inne på sin sjunde MiLB-säsong, fortfarande bara 23 år), muskelpaketet Aaron Judge (2,01 meter lång, 125 kg protein) och den blixtsnabbe Jorge Mateo (175 stulna baser på 297 MiLB-matcher).

Bird gick sönder för säsongen under spring training och Severino klappade ihop tidigt. 0-6 och ERA 7.46 som startande pitcher innan han skickades ner i organisationen. Hicks slår under .200 och talangerna i farmarlagen är inte färdigbakade. Därtill så har de befarade dåliga insatserna av veteranerna besannats i stor utsträckning. Gamla favoriter som Teixeira och A-Rod sprattlar till ibland men är oftast iskalla. Och oavsett spelarnas ålder, Yankees stora aber i år har varit att slå clutch. Man är näst sämst i ligan med blott .221 (182 H på 824 AB) med spelare i scoring position, bara New York-kollegorna i Mets är sämre (.205). Efter en hiskelig start, där man var åtta vinster under .500 den 5 maj, så har laget i omgångar spelat upp sig. I dagsläget dansar man runt just .500 och det ligger helt i takt med mina förväntningar jag hade innan säsongen började.

Det jag inte riktigt hade förväntat mig var det som skedde i samband med trading deadline. Under hela juli var mitt Twitter-flöde full av #teambuy och #teamsell. Satsa för slutspel eller sälja av och bygga för framtida säsonger. Beroende på den senaste matchens resultat vände de stora Yankee-kännarna kappan efter vinden, och jag var själv kluven vilken sida jag egentligen stod på. Jag har följt Yankees mer eller mindre initierat i nio år och känner mig hyfsat påläst om de respektive dynastyperioderna. Att ge upp finns inte i Yankees DNA, åtminstone inte i det som pappa Steinbrenner etablerade. Såg laget tunt ut så värvades spelare som Winfield, Boggs, Mussina, Giambi, A-Rod, Teixeira osv. Jag fann en slags trygg hamn i att den här säsongen må vara körd, men att vi är tillbaka redan till nästa år. Det är kanske ingen jättesexig klass med free agents i vinter, men krydda laget med spelare som Yoenis Cespedes (som garanterat kommer att aktivera sin opt-out) och José Bautista. Det hade känts som The Yankee Way, men en enda liten detalj ändrar förutsättningarna helt och hållet. Det är inte att Aroldis Chapman och Beltran byttes bort. Det var att kasta in handduken för den här säsongen och hoppas på nästa år. Den stora grejen är förstås att Andrew Miller numera är i Cleveland Indians. Miller var under kontrakt i två ytterligare säsonger. Han är 31 år och skulle tjänat i sammanhanget måttliga 9 miljoner dollar per säsong. Det är 2,5 miljoner mindre än vad Chapman fick för att skippa arbitrationprocessen tidigare i år. Signalen denna trade sänder ut är att Yankees officiellt befinner sig i ”rebuild mode”. En av ligans allra bästa closer, denna viktiga roll för vilken titelutmanare som helst, med ett extremt klubbvänligt kontrakt byts bort för en handfull talanger. Nu är förvisso Clint ”Red Thunder” Frazier en väldigt spännande spelare, men ingen som rimligen gör ett avtryck redan nästa säsong.

Plötsligen pratar hela journalistkåren om hur elit Yankees farmarsystem är, ett fåtal byten har gjort den från högst medelmåttig till en av ligans mest spännande. Det finns nu två vägar att gå, antingen förädla talangen eller använda dem till nya framtida byten. Det sista hade varit mest likt Yankees, men general manager Brian Cashman har den senaste tiden pratat mycket om hur kartan har ritats om. Antagligen har andra klubbar kommit ikapp intäktsmässigt (klubbar som Angels, Rangers m.fl. har mer lukrativa tv-avtal än Yankees) och det är inte lika givet att man vinner budgivningar av Scott Boras klienter längre. Personligen tror jag att Yankees för första gången sedan ”Core Four” (Jorge Posada, Pettitte, Rivera och Jeter) på riktigt försöker bygga från talanger och fortsätta på samma inslagna väg man gjort med Castro, Gregorius och Bird. Dels för att man bränt sig på dyra kontrakt på spelare som A.J. Burnett och Jacoby Ellsbury (som Red Sox galant ersatt med Mookie Betts och Jackie Bradley Jr från de egna leden) och baktunga kontrakt på Sabathia, A-Rod och Teixeira. Men också dels för att en gång för alla komma under ”luxury tax” så att taxan nollställs (skattsatsen ökar gradvis för varje år klubben ligger över gränsen), lagom till att den extremt spännande free agent-klassen (med bl.a. Bryce Harper, Jose Fernandez och Manny Machado) efter säsongen 2018 blir tillgänglig.

Jag har länge känt en olustig känsla över framför allt A-Rods och Teixeiras kommande slut av sina Yankees-karriärer. Rent sportsligt vill jag att karriärerna ska ta slut, åtminstone till nuvarande löner som ligger långt över vad de producerar, men det är något skimmer över dem som gör att jag vet att jag kommer att bli ledsen när de väl slutar. De är ledargestalter och extremt populära (A-Rod med numera, tro det eller ej) inom klubben. Jag har dock inte kunnat sätta egna ord på det, men kände mig befriad när Tyler Norton på Pinstripe Alley samlade allt i ett enda stycke:

Ja, vi får se vart allt landar. Jag hoppas få se lite ungt blod på planen under sensommaren/hösten. Sanchez vikariera för Brian McCann och Judge testas på outfield. Rob Refsnyder borde också få chans att etableras ytterligare. Och till sist: det vore förbaskat skönt om Yankees klarade av att slutföra säsongen med minst .500!

Foto: Steven Pisano