..sen landar man ändå. Inflygningen till Logan International Airport i Boston är inte riktigt som alla andra. Staden ligger vid kusten och flygplatsen likaså, vilket gör att när man går ner för landning så känns det som att man ska hamna i vattnet. Planet närmar sig, närmar sig..
MEN så dyker landningsbanan upp och allt känns bra igen.

Tycker ni om att flyga? Vissa är jävligt skraja, vissa bryr sig inte ett skit. För min del har jag blivit van. Jag trivdes inte i flygplan förut men mina resor över Atlanten har lugnat mig. Det jag brukade säga förut (som många andra tycker också) är att man inte ”har kontroll”. Men ärligt talat, sitter man bredvid någon som kör en bil, exakt hur mycket mer kontroll har man då?

Ännu ett besök

Det kan inte vara många som missat att jag varit i Boston igen. Jag tog med mig kollega Andreas denna gång så han skulle få uppleva staden jag älskar. För Boston ÄR mycket mer än Red Sox och Fenway Park, det har jag sagt hela tiden. Det är klart att det på flera sätt känns annorlunda när man kommer för första än (som i mitt fall) elfte gången. Det bubblade inom mig när vi landat med flyget även denna gång. Passkontrollen gick förvisso ganska snabbt (under 30 minuter) men den är lika jävla stressande varje gång. Man kommer ju igenom men det är vakter och regler och allt möjligt som ska klaras av. Men som jag sa till Andreas, så fort man tagit sig igenom den, hämtat väskan och kommit till ankomstterminalen, det är då mina axlar sänks på allvar och jag kan slappna av och njuta fullt ut.

Jag brukar ”samla” på erfarenheter när jag åker över. Se lag jag inte sett, olika dagar/tider osv. På tisdagen fick jag ännu en grej att lägga till i samlingen. Då vi inte visste om vi både skulle orka så hade vi inte köpt några biljetter till match ett mellan Red Sox och New York Yankees. Andreas var trött så jag gick på biljettjakt till mig själv utanför arenan. Matchserien kändes väldigt het på förhand, Red Sox få antal hemmamatcher som återstod (då endast 22 av 52) spelade säkert in samt det uppenbara, ”the Yankees are in town”.

Hur som helst, blåst som fan av en kille utanför som minsann lovade att det ”inte var några obstructions på den här platsen” betalade jag 70 dollar för att sedan gå in på Fenway, sätta mig på min plats och inse att ”jag ser ju för fan inte home plate!”. Ja ja.. Sånt där brukar ju lösa sig och senare under matchen kunde jag flytta mig så jag såg bättre. Är det någon läsare som tänkt besöka Fenway så rekommenderas ALLTID denna sida om ni ska köpa biljetter, just för att inte hamna bakom en pelare.

Yankees skaffade sig en 1-0 ledning i top 2nd och utökade ledningen till 2-0 i 3:e. Dustin Pedroia slog in en 2RBI double i 3:e och vips var det kvitterat. I bot 5th gick Boston upp till 4-2. Jag själv och många andra på läktaren svor över ett beslut av domarna att Andrew Benintendi INTE slagit sin första homerun. Jag förstår än idag inte hur de fick det till en double men men.. David Ortiz ökade sedan på ledningen till 5-2 i 5:e och förutom ett magiskt kast av Jackie Bradley Jr som brände/nekade Chase Headley en triple i 7:e så väntade jag bara på att få se Craig Kimbrel.

Kimbrel kom in i 9:e och jag var inte överdrivet orolig MEN, jag får sällan slappna av när jag är över, det bara är så. K, walk, out, walk, walk och ännu en walk så var det 5-3 och fortfarande fulla baser med 2 outs. Då hade Kimbrel kastat 37 kast och manager John Farrell hämtade in Matt Barnes istället. Barnes pallade för trycket och lyckades med en strikeout looking mot Mark Teixeira och matchen var slut, 5-3. Undertecknad var såklart enormt glad och lättad. Likt passkontrollen är det alltid skönt att ”få” den där första vinsten på resan och slippa tänka på det. Speciellt med mitt jävla track record. Roligast annars under matchen var Red Sox-publikens skanderande: ”We want A-Rod”. Fantastiskt! Vi fick inte se honom då men det skulle inte dröja alltför länge ändå.

Två onödiga torskar

Vet inte hur mycket Andreas tänker skriva men gör han det kan han ju få fördjupa sig mer i matcherna på onsdagen och torsdagen när Yankees gick segrande. Jag var kanske inte på mitt soligaste humör främst efter torsdagens förlust och räknade nyss ut att jag nu alltså är sanslösa 3-10 i matcher mot Yankees på plats, Boston och New York inräknat. Som det känns nu vill jag aldrig mer se dem men när väl schemat kommer får man väl se ändå, haha..

Sammanfattar jag lite i alla fall så blev onsdagsmatchen en tämligen lång plåga. Boston ledde med 4-1 efter 6 innings men borde haft minst 7-8 runs. Idel möjligheter att öka ledningen och nästan stänga matchen fanns, men de lyckades inte. När ställningen var 4-2 fick vi då se Alex Rodriguez komma in i matchen som pinch hitter. A-Rod slog en flyout till publikens stora glädje men där var det också slut på det roliga för Red Sox-fansen. Man får ge cred till Yankees som inte gav upp och kämpade sig tillbaka i matchen och när Red Sox bullpen sket ner sig fullständigt så var det plötsligt 4-6 efter top 7th. Efter nästan 4,5 timme match skrevs slutresultatet till 4-9.

Förutom att jag unnade Andreas vinsten gladdes jag med honom i 8:e inningen när Gary Sanchez slog in sin första homerun. Bollen landade inte alls långt ifrån där vi satt och tittar man på reprisen ser man oss två om man tittar noga. En var NÅGOT mer entusiastisk än den andra för att uttrycka sig milt. I bot 9th stegade Ortiz upp för att slå mot Dellin Betances och slog bollen på sitt eget ben. Han föll ihop och fick sedan hjälpas av planen. Då trodde jag att jag hade sett honom för sista gången. Jag kunde inte tänka mig att han skulle spela något mer på ett tag..

..men det gjorde han! På torsdagen var han tillbaka i line up:en. Han hade fått behandling (utöver den han alltid får för sina fötter) och sa att han var redo att spela. Han berättade att han fick hjälpas av planen kvällen innan för att han tappat känseln (!) i benet där bollen träffade. Men ”Big Papi” skulle vara med och det var ny match, den tredje och sista i serien mellan våra två rival-lag.

Samma visa igen. Boston ledde sent men bara med 2-1 den här gången. I top 8th laddade Yankees baserna med 1 out och Jacoby Ellsbury gick upp för att slå. Ellsbury träffar bollen, det ser ut som en självklar line out till Benintendi men nykomlingen missar bollen. Han sa på presskonferensen efteråt att han ”lost in the lights”. Synd men det är sånt som händer, trist att det hände i ett sånt avgörande läge. Befarade 2-2 var nu istället 2-3. A-Rod, som startade den här matchen som DH, lyckades sen slå in 2-4 och jag var minst sagt frustrerad högt upp på bleacherläktaren. I bot 9th gav sig inte Boston och hade spelare på 1:e och 3:e bas med 1 out, men Betances fixade biffen och spänningen blev till besvikelse. I alla fall för en av oss.

Interleague-serien mot Arizona

Redan i juli 2015 fick jag nys om att Boston skulle möta Arizona Diamondbacks på Fenway under årets säsong. Det lät väldigt lockande (samla lag ni vet) redan från början. Jag kände mig lite besviken på laget efter de två raka förlusterna mot Yankees så nu skulle jag ta revansch mot ett hopplöst dåligt D-backs. Ett lag som hade stora ambitioner inför året men som istället floppat totalt. Inför serien kom de dock till Boston efter en segersweep borta mot New York Mets, så jag kände att de kanske var lite på gång.

Arizona lyckades rivstarta första matchen och ledde med 2-0 efter top 1st mot David Price. I bot 1st började upphämtningen och Hanley Ramirez presenterade sig på allvar. En 3R HR och det stod 3-2. I den andra inningen rullade det på för Boston, med två man på baserna och ställningen 5-2 klev Hanley upp och svingade igen. En TILL 3R HR och nu stod det 8-2 efter 2 innings. Då kändes det ganska bra igen. I 7:e slog även Ortiz en homerun och Boston vann den här kvällen komfortabelt, 9-4.

Lördagens match var spännande ett tag. Arizona ledde med 3-1 men Boston vände till 4-3 i 5:e och utökade till 6-3 i 6:e. Jag fick se homeruns från Sandy Leon (Legenden!) och Brock Holt. Matchens läckraste kom dock i top 8th när Arizona fyllde baserna utan outs. In kom Brad Ziegler från Bostons bullpen och likt en ninja tog han sig ur det utan problem. 11 pitches, 11 strikes, 3 K’s och jublet var enormt på Fenway. Boston vann med 6-3 och en härlig festkväll följde för de två svenskarna.

På söndagen var det då dags för vår sista match den här gången. Min sjätte match på sex dagar. Den här hade vi båda taggat för p.g.a. dagens pitching match up: Rick Porcello vs Zack Greinke.
Ända sedan Boston signade Price och D-backs Greinke hade jag hoppats på DET ace-mötet hela tiden. Men med tanke på Prices tveksamma säsong och hur bra Porcello varit så var det här mötet väldigt kittlande! Det blev dock inte riktigt som vi trodde..

”Greinke didn’t have it” var ingen underdrift. Mookie Betts slog en 2R HR i första inningen och när han kom upp för att slå i andra stod det redan 4-0, men inte länge till. Mookie med en 3R HR och det stod nu 7-0 efter 1 1/3 inning. Med 2 outs i andra slog Jackie Bradley Jr en till homerun och vid ställningen 9-0 fick Greinke till slut lämna matchen. Magin var dock inte slut där. I matchens femte inning då Boston ledde med 11-1 klev Mookie upp igen för sitt fjärde at bat och slog ännu en 3R HR. Jag trodde inte det var sant. Matchen slutade 16-2 i den galnaste utklassning jag upplevt live. Det var så klart en fantastisk avslutning för mig, men den var också speciell av andra anledningar..

Bye Papi (and Fenway)

..för i den 5:e inningen efter en walk så lämnade David Ortiz matchen. Då hade jag sett ”Big Papi” live för sista gången. En mindre känslostorm kom över mig samtidigt som jag ändå var väldigt glad. Ni som följer mig på Twitter läste nog mina vansinnestweets om hur Ortiz fick spela 1B i Los Angeles helgen innan. Min mardröm hade hela säsongen varit att han skulle bli skadad och att jag därmed skulle missa honom. Nu blev det uppenbarligen inte så och för det är jag oändligt tacksam.

Det tog bara några minuter så satt jag där med tårfyllda ögon. Jag tror inte att Clark märkte något. Andreas gick runt i gångarna på Fenway och missade det också. Jag försökte behärska mig men det var svårt, tror överlag att jag har svårt för det, att behärska mig. Jag blir glad, arg, ledsen..
Det är väl det som är den typiska beskrivningen av en känslomänniska.

Efter matchen sa jag och Andreas hejdå till Clark och hans vän John utanför arenan. Clark ville veta när jag skulle komma tillbaka. ”We’ll talk about itwhen the schedule’s out” sa jag till honom. Det är roligt att han vill att jag ska komma tillbaka, jag tycker om honom väldigt mycket.
Sedan gick jag och mr. Yankee längs Lansdowne Street med Fenway Park högersidan. Efter ett tag gick jag i från lite för att gå för mig själv. Så strök jag handen över tegelstenarna och den gröna färgen, tackade för i år och sa hejdå för denna gång. Jag älskar verkligen det där stället..

Övrigt

Trevligt att David Freese fick en kontraktsförlängning av Pittsburgh Pirates. En spelare som kanske gått lite under radarn sedan hans prestationer i 6:e World Series-matchen 2011. Han är nu garanterad 11 miljoner totalt över 2018 med en klubboption för 2019, samt har chansen att tjäna upp till en mille extra per år i prestationsbonusar.

Gary Sanchez inledning i Yankees då? 9 homeruns på 16 matcher! Jösses..
Det kan bli något stort av denna där!

På den här länken kan ni se ett av årets mest fantastiska klipp när Cincinnati Reds reliever Michael Lorenzen i första matchen tillbaka efter hans pappas död slog sin första homerun någonsin.
Get your napkins ready!

Ja, man säger ofta att ”MLB’s a business”, det vet vi redan. Men gårdagens byte som skickade A.J. Ellis till Philadelphia kändes jävligt tufft tycker jag. Enligt uppgift ska de nära vännerna Ellis och Clayton Kershaw ha gråtit tillsammans när de fick beskedet.

Några riktigt läckra catches från olika outfielders senaste veckan:
Brett Gardner / Jacoby Ellsbury (Yankees)
Ben Revere (Nationals)
Andrew Benintendi (Red Sox)
Jarrod Dyson (Royals).
Vilken var bäst tycker ni?

Efter Olofs legendariska försök att uttala Worcestershire-sås för ett tag sen kan man denna vecka njuta av Niklas försök att säga Durham Bulls (Bullham Durham?!?!?). Missa inte ”det bortklippta” i slutet. Magiskt! Missa aldrig ett avsnitt av Veckans MLB.

Det här är första gången på bra länge som jag inte vet så mycket om Red Sox schema för 2017 innan MLB släpper ligans schema i september. Jag är som vanligt galet förväntansfull på att få se det och börja spåna. Skulle tippa att det släpps någon gång mellan den 8:e och 10:e september (även om kollega Martin läste den 13:e vilket mycket väl kan stämma).

Tack för att ni läste.
Kommentera gärna, här eller på Twitter/i MLB.SE-gruppen på Facebook.

Johan – @Rodsockan