Jag har varit och ÄR mycket gladare sen jag bytte jobb, så är det. Även om jag tappat lite av basebollen så känner jag mig mer positiv och så, vilket såklart är en bra sak!
Men ibland brinner det till, så därför är det dags för ett jävla rant här nu:

Jag är så JÄVLA less på David Price. Alltså maken till svagt psyke hos en sådan superstjärna och idrottsman har nog sällan skådats. Jag ska förklara varför för er kära läsare:

Det är inget snack om att grabben kan kasta bollen jävligt bra när han är som bäst. Det bevisade han i Tampa Bay, efter en period även i Detroit och sedan i Toronto. Han signade sedan ett sjuårskontrakt värt 217 miljoner dollar för att bli Boston Red Sox nya ace. Bostons ledning/ägargrupp tvekade inte att bokstavligen kasta pengar på en pitcher som redan då var känd för att aldrig ha vunnit en slutspelsmatch som starter (han har två W.s som reliever i slutspelet).

Han hade (med hans potential) ett upp och ner-år förra säsongen. 35 starter och 230 innings är imponerande siffror, men ett 3.99 ERA är inte bra nog. Han satte ”personbästa” i flest antal runs/earned runs (106/102) och desamma gällande homeruns, 30 stycken. Förutom det var han medioker i match två mot Cleveland Indians i ALDS och inkasserade ännu en slutspelstorsk på kontot. Så det är ju kanske inte så himla bra, men det är baseboll och även om det är frustrerande så är det inte i närheten av hur han beter sig när han inte står och kastar från kullen.

För det blir allt tydligare att han fixar inte att vara en del av kulturen som ”Boston är”. Jag har skrivit om det förut, bevakningen är hård, trycket från fansen är tuff och det finns överlag en hög kravbild som inte alla spelare klarar av. Jag har lyssnat på Bostonkanalen WEEI i några år nu men gjorde det inte när Red Sox signade Carl Crawford (även han från Tampa Bay) inför säsongen 2011. Programledarna för de olika showerna/programmen säger precis samma sak om honom:
”Han var van vid ett small market-team och det blev tufft för honom när han kom hit”.

Price inledde t.ex. sin första Spring Training som Boston-spelare med att vara med i morgonshowen ”Dennis & Callahan” (numera Kirk & Callahan) och på fullt allvar ifrågasätta att programledarna John Dennis, Gerry Callahan och Kirk Minihane inte visste namnet på hans hund, Astro. Jag minns att jag hörde det och ryckte på axlarna åt det då, men inser nu mer och mer att det var bara starten på ett trasigt förhållande. Om man fortsätter så finns bl.a. den här tweeten. Varför gör han ens så?
Visst, klart att han ”ska få” svara för sig, men det känns bara onödigt att utrycka sig så där. När Boston ”clinchade” AL East-titeln i New York i höstas så gav han ännu en obekväm intervju och pratade om att han inte brydde sig om hur det gick för honom utan att bara vinna en World Series-titel. Vilket på många sätt inte är fel, men just hans sätt att uttrycka sig stack folk i ögonen och när han följde upp det med den dåliga Cleveland-starten så ledsnade fansen allt mer.

Under den senaste offseasonen var Price igång på Twitter igen. Tweets som den här eller den här visar att det finns alltså HELA TIDEN i huvudet på honom. Han KAN INTE koppla bort det.
Lägg också till att han någon gång sa att han kommit till Boston för pengarna (något som i och för sig kan ha sagts i frustration) så inser ni att han gör det fan inte lätt för sig.

Årets säsong inledde han på DL och jag var helt säker på att han skulle behöva en Tommy John-operation, men det lyckades han i alla fall än så länge klara sig utan. Han gjorde två miserabla AAA-starter för Pawtucket och när alla väntade sig att han skulle göra MINST en till start för dem så skulle han plötsligt upp och kasta för Boston igen. Jag trodde att det skulle bli en mindre katastrof, men han var helt okej (5 IP/3ER/4K) i sin första start mot Chicago White Sox på Memorial Day.
Han följde upp det med en stark match mot Baltimore Orioles den följande lördagen då han kastade sju starka innings (7K) och bara släppte en run. Gott så, han var tillbaka och nu tänkte man att han var på rätt väg. Media var positiva till hans ”comeback” och nu var det väl bara att fortsätta i nästa match som skulle vara mot New York Yankees i torsdags. Då hände följande:

Efter Bostons 8-0-förlust i onsdags så hamnade Price i en hetsig och skrikande ”diskussion” med reportern Evan Drellich. Exakt vad det handlade om är för mig oklart, men efter det så sa Price till andra reportrar att han numera skulle bojkotta media förutom de dagarna han skulle starta.
Han gav oss också detta citat:

”I don’t talk to the media every day like I did last year and I guess I get blown up for that. But I was honest with everything they asked me last year and I get blown up for that. So they did this to themselves. Talk to me on the day I pitch and that’s it. There are no more personal interviews. There are no more asking me questions on a personal level. That’s done.”

Det här är SÅ pinsamt. Reportrarna försöker göra sitt jobb och Price beter sig som en jävla kärring. Media var inte så jävla tuffa mot honom förra året, vissa s.k. beatwriters (hej Pete Abraham, ditt jävla fån!) är t.o.m. kända för att närmast gulla med spelarna för att vara ”okej med dem”. Nej, Price har påverkats av fansens krav och det är just det jag och många andra menar med att han inte passar in där. MEN, han hade ju ändå en match framför sig dagen efter.. Så, hur följde Price upp sitt beteende när han väl skulle utföra sitt jobb på Yankee Stadium i torsdags?

5 IP, 8 H, 6 R, 6 ER, 4 BB, 4 SO, 2 HR

En stinker. En jävla stinker, han ställer sig och pissar på oss fans. Ja, Yankees ÄR bra och jag lyfter på hatten efter en 1-17-förnedring på två matcher, men Price KAN INTE vara så jävla dålig efter sin senaste ”show” mot media. Kolla på den här pitchen till Gary Sanchez, vad gör han?
Producenten för Mupparna ringde och ville göra Price till det nya Cookie Monstret typ?!?!

Jag är så less på honom och hoppas innerligt att han ”optar ut” efter 2018, alt. att Dave Dombrowski lyckas med någon slags mirakeltrade så han försvinner, för det här funkar ta mig fan inte.

SÅ! Slut på rant! Övrigt i basebollvärlden:

Houston Astros! Edinson Volquez! Scooter Gennett! Albert Pujols! Veckans MLB! Bra jävla vecka.

Colorado Rockies (41-23) är absolut värda att ta på allvar. Tre av tre borta mot Chicago Cubs är starka papper och de går för en sweep ikväll..

..men Cubs (30-31), vad händer? Likaså Cleveland, 30-29 bara? Indians är i och för sig bara 2.5 match efter Minnesota Twins i en riktigt tight (och dålig) AL Central, men ändå? Mycket märkligt..

Apropå Twins (32-26) förresten: 12-18 hemma, 20-8 borta. Otroligt!!

Jag fattar att Boston är ett lag som lockar många tittare och så, men nu ska de spela två raka Sunday Night Baseball-matcher och det är fan inte kul. Så, vad ska jag kolla på ikväll istället då?
Yankees-Orioles kl. 19.05 ligger bra till, OM nu Baltimore kan bjuda på lite motstånd (Yankees krossade dem med 16-3 i natt). Cubs-Rockies kl. 20.20 kan såklart också vara ett alternativ.

Apropå Yankees under avdelningen ”världen är lite upp och ner”:
C.C. Sabathia, fem raka vinster. Masahiro Tanaka, fem raka förluster.

Fantastiskt roligt klipp från Atlanta Braves-New York Mets i fredags! Skön lirare..

Alltid trevligt att följa svenska baseboll-fans på sina resor. Just nu är Niklas Molin i L.A. och kollar på Dodgers. Hittills är han 3-2 på fem matcher och ser idag sin sista match mot Cincinnati Reds.

Nu får det räcka för idag, tack för att ni läste!
Kommentera gärna, här eller på Twitter/i MLB.SE-gruppen på Facebook.

Johan – @Rodsockan