Hej på er!
Ja, jag blev ju det.. Boston Red Sox krönte denna otroliga säsong med att gå hela vägen och vinna World Series, ”min andra titel” som supporter sedan 2008. Det var kanske inte riktigt samma galna extas som den första, men det bubblade i kroppen och det var ändå en hel del känslor som kom när Chris Sale strike:ade ut Manny Machado på Dodger Stadium tidigt i måndags morse. 5-1 i matchen, 4-1 i matcher.. Fantastiskt!
Ja, fantastiskt, för det var ju det. 108 vinster i grundserien, det lär jag aldrig få uppleva igen. Inklusive de 11 slutspelsvinsterna så 119 totalt. Damage done, indeed.. Finns ju hur många som helst man kan nämna som var en del av denna framgång men jag nöjer mig med några stycken:
PRESIDENT OF BASEBALL OPERATIONS Dave Dombrowski:
”Dombo” fick skit av många i somras för att han inte bytte till sig en reliever före både ordinarie trading deadline och även waiver deadline en månad senare. ”Jag tror på de vi har” sa han då. Det gjorde inte jag, men som så många gånger förr är det bara att inse att det är skönt att ha fel ibland!
De trades han faktiskt gjorde då? Nathan Eovaldi blev en stor faktor i slutspelet på flera sätt, World Series MVP Steve Pearce likaså. Dessutom, om man tittar på längre sikt så har han ju gått för detta hela tiden ända sedan han kom till klubben i september 2015! Han har inte varit rädd för att byta bort prospects för att få in storstjärnor som Chris Sale och Craig Kimbrel. Han signade David Price till ett enormt kontrakt utan att blinka inför 2016. Han signade JD Martinez inför årets säsong, en pusselbit som saknades förra säsongen efter att David Ortiz pensionerat sig efter 2016. Dave går för det och det var jävligt kul att det betalade sig efter två raka ALDS-förluster,
NYA MANAGERN Alex Cora:
Ja, John Farrell tog Red Sox till World Series-titeln 2013, det kommer jag aldrig att glömma. Efter två raka sistaplatser tog han dem återigen till två raka AL East-titlar för att sedan åka ut direkt i ALDS både 2016 och 2017. Något behövde förändras och det var inget snack om vem de ville ha. Några säger säkert att ”med det här laget hade vem som helst kunnat vara manager”.. Till viss del en fair point, men en ny röst behövdes. Cora har hyllats hela året och Brock Holt var väldigt tydlig under slutspelet att det är mycket hans förmåga att kommunicera som gjort honom så populär bland spelarna.
Under slutspelet gjorde han knappt ett misstag, han litade på sin känsla och även om jag inför några matcher kliade mig i huvudet över vissa laguttagningar så var det ju bara att inse att han i de flesta fallen hade rätt. En del tur? Absolut, men det ska man väl ha också? Vill även nämna den rutinerade bench coachen Ron Roenicke som blev ett perfekt bollplank med sin erfarenhet till rookien Cora.
SUPERSTJÄRNAN Mookie Betts och HACKKYCKLINGEN David Prices hämnd:
Mookies World Series var långt ifrån hans bästa under året, men vad gjorde det? Vilket år! Solklar MVP i AL, det kan inte sluta på något annat sätt. Offensivt, defensivt.. En komplett spelare som också fick ”slåss” om titeln under året med lagkamraten JD Martinez.
Jag och flera andra har från och till spytt galla över David Price men det är bara att lyfta på hatten för hans starka prestation i ALCS och World Series. Price var bäst när det gällde och kunde (borde?) mycket väl ha vunnit MVP i World Series.
Förutom ovan tänker jag på en del likheter som fanns mellan årets titel och den för fem år sedan:
ALDS-segrar mot ett wild card-lag från AL East.
Då Tampa Bay Rays, i år New York Yankees. Serier som båda vanns med 3-1 och som satte standarden för resten av slutspelet.
Avgörande hits i viktiga lägen i ALCS.
Inget i år motsvarade David Ortiz grand slam i match två av ALCS mot Tigers när 1-5 blev 5.5, men Jackie Bradley Jr. var inte jättelångt bort med sina 9 RBI’s på endast tre hits mot Houston Astros.
Viktiga snack/utbrott under World Series.
I match fyra för fem år sedan pratade ”Big Papi” i Bostons dugout om att laget skulle spela upp till sin kapacitet, slappna av och att ”vi är bättre än såhär”. Man vann sedan den och de efterföljande två matcherna. I år kan man väl säga att Chris Sale gjorde likadant men på ett ”lite annorlunda” vis. En fly förbannad Sale skrek och svor som en dåre och skällde ut sina lagkamrater efter noter i underläge 4-0 i match fyra. En enorm vändning följde och Boston vann till slut matchen med 9-6.
Vad händer med Boston inför 2019 då? ”Nate” Eovaldi, Kimbrel, Pearce och Joe Kelly är alla free agents. Boston lär behålla några av dem, men inte alla. Det vore grymt om Eovaldi stannar, men jag tror att han blir ”för dyr” om man kan säga så med tanke på Bostons plånbok. Jag tror och hoppas att de signar om Pearce, ett kontrakt liknande det Mitch Moreland fick (2/13) vore rimligt. Kimbrel tror jag försvinner, en möjlig återgång till Atlanta Braves månne? Joe Kelly då? Ja, varför inte som möjlig closer/setup-man. Signar de om Kelly och kanske riktar in sig på Andrew Miller (trots skadeproblemen) så ser det spännande ut.
Övrigt runt i ligan:
Clayton Kershaws nya kontrakt? Lite tveksam faktiskt.. Man får ju hoppas att han hittar sin fastball velocity igen, ett tydligt fokus för ”Kersh” under den offseason som nyss inletts. Visst, hans 2.73 ERA i år är fortfarande grymt statistikmässigt, men den krånglande rygg är ett frågetecken som oroar. Att de ”bara” förlängde med ett år och kontraktet nu består av tre år istället för två betyder ju att det inte är sååå långt, men ändå. Dodgers ledning är nog nöjda, men jag undrar om inte några på kontoret är lite smånervösa och håller sina tummar för att det här inte ska bli en dum investering.
Jag hymlar inte med att jag säger vad jag tycker, men ofta försöker jag ändå göra det på ett respektfullt sätt som ni säkert vet. Men, jag kan ärligt säga att efter Manny Machados fortsatta beteende under slutspelet så har jag inget till övers för honom överhuvudtaget. Vilken sopa.. En enorm talang med en usel inställning, dessutom inte speciellt smart. Hur kan man gå ut i media bara några veckor innan man blir free agent och på fullt allvar säga att ”I don’t hustle”?! Ofattbart.. ”Manny being Manny” all over again, typ.
Nu kommer ju Machado givetvis få ett monsterkontrakt ändå, men jag tror och hoppas att det blir lägre än vad man först trodde och framför allt så hoppas jag att han inte signar med Yankees. OM han gör det kommer han (i ett lag där jag för övrigt inte direkt ogillar någon trots rivaliteten) bli ett hatobjekt av rang för mig, något jag hoppas slippa. Han kommer inte bli kvar i Dodgers utan jag tror fortfarande att Philadelphia ligger bra till.
Med tanke på förra årets väldigt tröga (och för många spelare mycket frustrerande) offseason så undrar jag om inte många spelare kommer signa FA-kontrakt rekordtidigt för att slippa huvudvärken i vinter. Ett exempel på det var infieldern Eduardo Escobar som skrev på ett nytt treårskontrakt med Arizona Diamondbacks värt 21 miljoner dollar redan innan oktober var slut. Ett avtal som bl.a. överraskade Ken Rosenthal som sa att hans värde kunde ha nått typ fyra år och 40 millar på öppna marknaden (MLB Trade Rumours tippade 3/30) men som jag sa, förra året har nog skrämt upp en del och flera spelare/agenter har förhoppningsvis insett att blir man erbjuden en deal är det inte fel att acceptera den. Annars vet man inte vad man får sen, om man ens får något..
I årets sista avsnitt av ”Veckans MLB” (tack för i år grabbar!) så pratade Niklas och Olof om att säsongen 2018 inte var ett år man direkt kommer att komma ihåg. Jag förstår till viss del vad de menar men nedan vill jag nämna en del jag lagt på minnet i alla fall:
Bostons kalassäsong var såklart roligt för mig och racet mot New York Yankees var väldigt spännande under större delen av året.
Att Tampa Bay Rays vann 90 matcher och vägrade ge sig efter att ha bytt bort sina ”bästa” spelare var en stor framgång.
Atlanta Braves framfart med ungtupparna Ronald Acuña Jr. och Ozzie Albies i spetsen samt även där ett race mot Phillies var något jag tyckte var kul i alla fall.
Oakland A’s som trots smal budget länge hotade Houston Astros om AL West-titeln och tog sig ända till Wild Card-matchen.
Avslutningen av NL Central och framför allt fighten mellan Cubs och Brewers.
Som Niklas sa, game 163-dagen!
Att Rockies höll jämna steg med Dodgers och även att D-backs var med så pass länge också.
Det är en del i alla fall, men visst har poddgrabbarna rätt!
Det var en säsong där flera divisioner var klara alldeles för tidigt och flera lag underpresterade enormt (Orioles, Twins, Nationals, Mets och Giants för att nämna några). Min förhoppning inför 2019 är att flera divisioner blir jämnare och att flera lag kommer vara med längre. Spontant känner jag att NL East kan bli en riktigt stark division 2019 så håll koll på den.
Det här börjar bli ganska långt nu så det är väl dags att runda av, men innan dess vill jag bara säga några saker. Tack till alla som följt mina/våra texter under säsongen. Ett extra tack även till er som kommenterade och hörde av sig efter min förra krönika när jag inte mådde så bra. Det var en mörk tid och det är ett mentalt arbete som fortsätter även om det är klart bättre just nu än vad det var då.
Slutligen ett hedersomnämnande till de två Andreas som både är fina vänner och basebollfantaster i mitt liv. Sjöström, min förenade Rödstrumpa som i måndags kväll firade Red Sox titel med mig precis som för fem år sedan! Westling, min kollega här som definierar klass och respekt mitt i en enorm rivalitet p.g.a. olika lagsympatier. Jag är mycket glad att ha de här två personerna i mitt liv!
Som det känns idag vet jag inte när vi hörs nästa gång men vill ni prata baseboll så vet ni var jag finns. Faktum kvarstår, när en säsong tar slut inleds en annan, nämligen offseason och ingen av mina trogna läsare behöver vara orolig. Mark my words, jag tänker inte gå i ide any time soon!
Johan – @Rodsockan
