Så damp det ner, det årliga e-postmeddelandet från webbhotellet. Innehållet alltid detsamma. En årsavgift för webbutrymme och för domännamnet. Jag hade fortfarande inte bestämt mig till 100 % när Johan för några månader sedan sa att det här var hans sista säsong på Playball. Skulle jag fortsätta eller skulle jag säga upp domän och abonnemang? Det ständigt dåliga samvetet skulle gilla det sistnämnda, men för mig har skrivandet alltid varit något av en tillflyktsort och något som hållit basebollintresset vid liv.

Det har varit ett hektiskt år. Fick ett nygammalt jobb när min arbetsgivare köptes upp av ett av Sveriges största företag. Barnen blir äldre och behöver mer uppvaktning. Jag har under året startat något som ska bli Sveriges bästa sida om Las Vegas i slutändan. Det finns alltid något att pyssla med på huset. Djurgårdens sommar och höst i Allsvenskan var en mental pärs fram tills att guldet slutligen säkrades i sista omgången. Basebollen och Yankees fick stå tillbaka. Jag tittade på matcher, jag följde baseboll-Twitter slaviskt. Jag saknade dock engagemanget att formulera tankar. Varken här, på Twitter eller MLBSE på Facebook.

Omstart

Som rubriken avslöjar så valde jag att fortsätta driva sidan vidare. Avgifterna betalades in. För att förstärka känslan av en omstart så köpte jag ett nytt tema till sidan och kladdade ihop en ny logotyp. Ut med det gamla, liksom. Det som konstigt nog fick mig att ändra mig var tanken på att göra ”mitt egna” igen. Jag tittade tillbaka på gamla inlägg från när sidan startades. Jag skrev om det jag tyckte var kul. Att lag bytte operatör för samtalen mellan dugout och bullpen, vem som skulle bli på omslaget för PlayStation-spelet MLB The Show, ombyggnadsprojekt för arenor osv. Ett svenskt hobbyprojekt som Playball kan aldrig tävla med amerikanska medier om nyhetsuppdateringar och liknande, utan kan jag hitta tillbaka till rötterna så kommer åtminstone jag tycka att det här blir en rolig fortsättning.

Tanken är att skriva mer lättsammare saker. Tunga och välformulerade krönikor och införrapporter kommer att få stå åt sidan. Det som tidigare kanske skulle bli ett Twitter-inlägg kanske hamnar här. Aggregera och bädda in roliga highlights från MLB.com och Youtube. Vi får se.

Tack Johan

Det kom inte som en chock, det hade varit på gång något år. Men lika ledsen blev jag för det när Johan skrev i ett PM till mig tidigare i år att han tänkte lägga av. Han har varit sidans fundament under några år. I långa stunder har hans texter varit sidans enda aktivitet. Jag blev lite rädd, jag förstod att just den här frågan om sidans överlevnad skulle komma till sin spets. Men om jag ska vara ärlig så blev jag mest rädd att den fina vänskap jag fick med Johan skulle tyna bort.

Vi brukade alltid skicka ett privat Facebook-meddelande när vi hade skrivit och publicerat en text. I början som en slags korrektursprocess, men därefter för att bara ge en hint om att det ligger en ny text uppe. När Johans senaste och sista text publicerades så hade vi samma typ av utbyte av meddelanden.

”Bra avslutande text! Tack för alla texter!”. Det var vad jag kunde få ur mig då, och jag tänker ta tillfället i akt att ta i lite mer nu. Tack för alla sjuhelvetes bra krönikor under åren! Att vi har haft en sådan pass initierad, passionerad och samtidigt ödmjuk basebollskribent i Sverige är en ynnest. Du har sådan sjuk koll på vad som händer och du är vetgirig som ingen annan. ”Hey, vad tycker du om Twins nya bench coach?”. Öh, jag vet inte ens vad Yankees bench coach heter.

Vi gjorde en Boston-resa tillsammans för några år sedan. Vi lärde känna varandra bättre, och jag tror att vi båda insåg att det kanske var en engångshändelse att leva så tajt med varandra. Inte för att vi blev osams (eller jo, en gång – den här situationen diskuterade vi livligt haha), men vi är lite olika varandra. Framför allt mina mentala spärrar som slår in när det blir för mycket nytt, då sluter jag mig. Jag menar, när min lokala ICA-butik har byggt om så går jag till en annan butik för att jag känner mig extremt obekväm när jag inte hittar bland hyllorna längre. Jag vågade inte bära Yankees-tröja/keps på matcherna för att jag inte skulle klara av alla gliringar på Fenway. Jag älskar USA, men jag är inte USA-kompatibel.

Du visade mig Fenway. Underbara Fenway Park. Trots att jag är en Yankee och i grunden ”ogillar” Red Sox, så har jag lovat mig själv att inte gå på myten att jag kan orkestrera upp ett fabricerat hat. Jag älskade Fenway, det var så mycket baseboll i väggarna. Både invändigt och utvändigt. ”Sweet Caroline” i sjunde var en upplevelse. Och Boston som stad, sagolik. Att åka upp i Prudential Center och skåda hela staden var väl värt de många dollar det kostade. Parkerna Boston Common och Boston Public Garden var magnifika. Lobster Roll i Quincy Market, den var så bra som du hade sålt in det. Jag hade aldrig åkt till Boston om det inte hade varit för dig, och jag vet att jag kommer att åka tillbaka en dag.

Så avslutningsvis, tack Johan för allt! Jag vet att du kommer att vara min och min sidas största supporter fortsättningsvis och det betyder oerhört för mig. Och jag vet att vi fortfarande kommer att umgås, det glädjer mig ännu mer.

Omslagsfoto: Tim Eiden