Nedan kan ni läsa lite om vad jag noterat, funderat på, inte kunnat släppa, upplevt och njutit av, typ:

El jugador más grande

Om man är rödstrumpa som jag tror jag det är ganska svårt att inte älska David Ortiz. Visst har han sina sidor, även jag som gillar honom närmast onaturligt mycket kan bli lite less på hans närmast konstanta behov av att prata om sin kontraktssituation. Under Winter Meetings i december skrevs framför allt två saker i frågan.
Först var det att ”Boston Red Sox bästa drag var att se till att ha Ortiz under kontrakt 2014 för att slippa den huvudvärken nu” och sen att ”hade han varit free agent denna offseason hade han kunnat få ett kontrakt på upptill 20 miljoner dollar per säsong, så mycket efterfrågas liknande power numbers”.

NU vet vi att trots ett kontrakt över 2014 så blev det lite ”huvudvärk” för Sox ledning i alla fall. Man kan prata hur länge som helst att ”vi vet att han är bra men han är snart 40 och nån gång kommer det gå sämre för honom”.. Visst, någon gång.. Frågan är bara när. Med tanke på vad som skrevs ovan om vad han kunde ha tjänat måste jag ändå säga att jag är rätt nöjd med hur det nya kontraktet ser ut:

2015–$16 million.
2016–$10 million club option.

The 2016 option vests at:
425 plate appearances — $11m
475 PAs — $12m
525 PAs — $13m
550 PAs — $14m
575 PAs — $15m
600 PAs — $16m

2017 — straight club option (no vest) at $10 million that escalates at the same levels as above.
Ortiz has reached 600 plate appearances in four of the past five seasons.

Med ett kontrakt redan klart för 2014 på 15 milj. dollar var det ganska väntat att det skulle bli minst 16 för året efter. Varför? Det matchar årslönen för det kontraktet på 2 år och 32 milj. dollar som Mike Napoli skrev på inför pågående säsong. Att de sedan skrivit in två årsoptioner är bra, man får se hur det går. Fortsätter han producera kommer han fortsätta spela, annars återstår det att se hur många fler duster Big Papi kommer ha med Sox-ledningen, media och, ja, ”allt och alla..

Reprissytemet

Nej, jag tänker inte göra världens grej av att New York Yankees Dean Anna dömdes safe när han var ute trots Bostons challenge för några matcher sen. Shit happens, ärligt. Det jag däremot reflekterade över redan under spring training är hur ofta domarna faktiskt har rätt och hur sällan domslut faktiskt ändrades. Nu har i och för sig domslut ändrats betydligt fler gånger under säsongen men ändå, man får ge domarna att överlag håller de hög klass och det blir rätt från början.

Nej, det största problemet i min mening är varför det ska vara så förbannat bråttom hela tiden? Varför ska det vara det? Är det inte bättre att det tar någon halvminut till och få det rätt till slut? Det var ett jävla tjat inför säsongen att ”Åååh nej, det kommer ta sån tid och matcherna blir längre”. Ärligt talat, ja, med challenges så tar det lite längre tid. Men, om problemet är att matcherna tar för lång tid är det väl RÄTT mycket annat man kan ändra innan man börjar gnälla och stressa på det nya repris-sytemet? Eller?

Sätt en maxtid mellan pitches är väl det första man borde göra! Om inte pitchern håller sig till det blir det automatiskt dömt en balk. Jävlar vilket tempo det skulle bli på en del av ”syndarna på kullen”. Dessutom, låt pitching coach:en bara komma ut 1-3 gånger per match. Har han varit ute får inte managern komma dit osv. Det känns som det finns rätt många sätt att snabba på matcherna än att man ska sätta domarna i en stressad situation när de ska försöka att få saker rätt.

Pineda och pine tar

När ni läser detta är krönikan uppenbarligen publicerad men det tog ett tag från att den var klar första gången till att den blev upplagd. I första upplagan fanns det här stycket med under mina avslutande tankar längre ner:

”Pine Tar-gate? Det var ett himla liv om Clay Buchholz förra året i Toronto, blev inget av det. Nu var det Michael Pineda i Yankees tur. Yankees vann, det var inte mycket att säga om det och inte heller denna gång blev det några följder efteråt. Men EN sak kan jag inte riktigt släppa ändå. Pinedas förklaring?! ”Nä nä alltså det var en blandning av svett och smuts”. Öh, okej.. Det såg ju för fan ut som att han hade skitit på handen och annars undrar man ju om de har kolasås i marken på Yankee Stadium-kullen??”

Sen tänkte jag inte mer på det, förrän spånskallen alltså gjorde det igen? Hur klantig får man vara? Spelarna säger ju t.o.m. att det är så gott som ”okej” bara man inte är för tydlig med det. Att det blir säkrare med ett bättre grepp om bollen när det fortfarande är så pass kallt på kvällarna. Många använder ju rosin, men det sägs inte fungera något bra när det är kallt så, ja, jag vet inte hur han tänkte men utan tvekan lär det här få följder under året. Rivaliteten mellan Red Sox och Yankees blommar upp ännu mer, lagen kommer att ha koll på varandra. Undrar t.ex. hur lång tid det tar innan Joe Girardi kräver att domaren ska gå och pilla Buchholz i håret. Återstår att se.

Det är korven som gör det

Som de flesta vet har jag nyligen varit över i Boston igen med två vänner för att få uppleva en dröm jag haft ett tag nu. Opening Day på Fenway Park. Inte visste jag när vi började planera och senare bokade flyg samt hotell att hemmapremiären skulle innebära en ringceremoni för förra årets World Series-vinst. Matchen fick ju därför närmast ofantliga proportioner och det var med stor glädje jag lyckades köpa biljetter en nervös lördag i februari. Nu ska väl sägas att hade vi inte fått då hade vi betalat det som det krävts på Stubhub eller liknande, vi skulle bara dit!

Resan över gick bra och på matchdagen var man närmast ofantligt pepp. Att få komma tillbaka till Fenway som jag tycker om så mycket är speciellt. Jag skiner alltid upp när jag är där, i alla fall innan matcherna börjat haha. Jag kan inte säga att jag sett många andra lags ceremonier men jag vet att Boston Red Sox har en sjuhelvetes förmåga att kunna locka fram känslor när det vankas sådana här tillfällen (något som de även lyckades med under Patriots Day-helgen för att hedra offren och staden återigen!).

I en fullmatad ceremoni som innefattade en film med höjdpunkter från säsongen 2013 med allt vad den innebar, hissande av ”2013”-flaggan (av Ortiz såklart!), utdelande av ringar, symfoniorkester, framträdande av både avgående och nya borgmästaren, människor/familjemedlemmar till bomboffren och även till det nyligen tragiskt bortgångna brandmännen som jobbade på Boylston Street samt minikonsert med Dropkick Murphys var det en enda känslomässig berg och dalbana för undertecknad. Highlight-filmen ackompanjerad av Bastille’s ”Pompeji” var nog det bästa tyckte jag. Ja, jag är en blödig jävel men de minuterna kommer jag bära med mig länge.

Som vanligt när man åker över hoppas man ju att sitt lag ska vinna. Något jag ännu aldrig upplevt på mina besök på Fenway Park är en walkoff-win. Det såg rätt lovande ut ett bra tag där, det stod 2-2 efter 8 innings och man började tänka att ”ja, kanske”.. Nytillkomna relief pitchern Edvard Mujica tyckte dock annorlunda och hade ett närmast katastrofalt framträdande så efter top 9th ledde Milwaukee Brewers med 6-2 och vips var den matchen förlorad. En, trots förlusten, mycket speciell match att få uppleva.

Vi såg sedan tre matcher till. Lördagsmatchen var en strålande match. Trots förlusten 7-6 efter 11 innings är det en av de bättre jag sett. 4,5 timme underhållning grusades dock av ”sommarvärmen” (ca. 3 grader) på Fenway som t.o.m. gjorde att det förmodade krogbesöket efter ställdes in, så jävligt var det. Mycket mer behaglig temperatur, 10-12 grader och sol, var det på söndagens eftermiddagsmatch. Skönt! Synd då att Boston spelade fantastiskt dåligt och 0-4 i röven var inte bara rättvist utan talande för hela matchserien. Brewers lyckades alltså med en sweep på Fenway Park och man gick därifrån med en hel del tankar snurrande i huvudet:

”Vafan hände?!?!?”
”Hur jävla bra ÄR Milwaukee i år?”
”Hur svårt kommer Boston ha att träffa bollen i år och framför allt ta vara på RISP?”
”Överlag bra pitching ändå förutom Mujica i fredags och Buchholz i lördags..”
”Satan vad bra Brewers spelade.”

Måndag 7:e april kommer jag länge minnas som en mycket speciell dag. I en annan sport i ett annat land lyckades det lag jag brinner för mest av allt gå upp i Elitserien igen. Just i den stunden spelade ingenting annat någon roll och det kändes som att ”Texas kan vinna med 10-0 ikväll, det gör inget”. Som tur var blev det inte så. En måndag som redan var en av de absolut bästa jag någonsin upplevt blev sedan smått magisk då Sox också lyckades besegra Texas Rangers med 5-1, så jag och resesällskapet fick i alla fall uppleva en vinst.
En av fyra är inget roligt snitt men, den måndagen spelade inte det någon roll alls.

Om jag inte räknat fel var måndagskvällen min 28:e basebollmatch i USA.
1 på Citi Field, 3 på Yankee Stadium och 24 på Fenway Park.
”Vad är det som är så speciellt med det där stället då?”. Jag hör den från och till. Det är lite svårt att beskriva. Jag bara älskar att vara där. Hur något som kan locka så mycket folk ändå kan kännas så litet och kompakt. Både Citi Field och Yankee Stadium är maffiga, men nya!
Gamla Fenway Park är något annat. Närheten.. Ljuden.. Bleacherläktaren..

Och så det som jag inte hört någon direkt prata om. När man går utanför är det ett evigt vrålande om ”SÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅSSIITCCH HEEEEERE!”. Dum som jag är inser jag att jag aldrig köpt någon Italian Sausage utanför. Det är dumt, fast kanske bra på ett sätt, för det är definitivt på min bucket list att käka en nästa gång. Bara jag tänker på det nu känner jag lukten. Nog för att korven är italiensk, står det i alla fall, men för mig blir det inte mycket mer amerikanskt än så.

Korta avslutande tankar

I samband med min USA-resa var jag ledig en del både innan och efter. Måndagen den 14/4 hade Red Sox off-day och jag fastnade därför i mötet mellan Philadelphia Phillies och Atlanta Braves. Vilken match det var!! Jag rekommenderar alla att kolla minst höjdpunkterna och gärna condensed game från en av de svängigare matcherna jag sett på länge. Inning 7 och framåt, jösses.. Låg i sängen och bara skakade på huvudet till slut. Baseboll är fantastiskt!

Om Rödstrumporna fortsätter spela som de gjort hittills är det långt ifrån ett lag likt de som segrade förra säsongen. Laget har under de fyra första veckorna varit väldigt ojämna, blandat bra prestationer med rent usla. Överlag har de dock mycket svårt att göra poäng och ens få till träffar på bollen, även om det verkar gå lite åt rätt håll nu. Daniel Nava har skickats ner till AAA, Buchholz har inte producerat alls och laget söker fortfarande efter en bra leadoff-man. De ser inte ut som ett lag som kan slåss om titeln i år igen, inte ännu i alla fall.

Två av de största namnen på free agent-listan efter 2014, i alla fall på pitcher-sidan, har enligt rapporter nekat kontraktsförlängningar. Känns ändå som det är lite olika lägen. Jon Lester sägs ha erbjudits 4 år och 70 miljoner dollar inför säsongen av Red Sox. Med mycket god vetskap hur herrejössesmycket pengar det är så är det ändå närmast ett hån. Jag tror och hoppas det kommer lösa sig mellan parterna ändå till slut men, nä, det där klingar inge vidare Boston, om nu uppgifterna är sanna vill säga.
Samma sak gäller så klart Detroit Tigers bud på 6 år och 144 miljoner dollar till Max Scherzer, men det budet känns dock lite mer tveksamt varför han inte accepterade. Jo då, jag vet vad Clayton Kershaw fick men, ska man snacka home town discount och liknande så nog är 24 millar om året i 6 år ganska bra ändå, och speciellt med tanke på att ett mycket bra 2013 egentligen var det första året som jag tycker att han hade s.k. ”superstjärnestatistik”..

Joe Girardi var både smart och rolig när han försvarade sitt beslut att inte spela Derek Jeter i matchen mot Red Sox lördagen den 12/4 på Yankee Stadium med citatet:
”I wasn’t hired to put on a farewell tour”

Glöm inte att ta vara på säsongen! Titta på matcher, snygga spel, bloopers och allt som går! Varför? Jo, för när du sitter hemma i soffan onsdag 10:e december och det inte finns några matcher att se på kommer du tänka: ”Tänk om det fanns nån baseboll att se på nu…”