Jättarna i väst fortsatte gilla jämna år, mästarna gick från först till sist och de två sämsta lagen i American League kom från Texas. Årskrönikan är här!

Året började med att vi fick se den längsta dopingavstängningen någonsin. När beskedet om att Alex Rodriguez stängdes av 162 matcher fick basebollvärlden att jubla, oavsett lagtillhörighet. Devisen ”fusk lönar sig inte” fick sig dock en törn när Jhonny Peralta, A-Rods biogenesis-kompis, skrev på ett kontrakt med St. Louis Cardinals på fyra år värt $53 miljoner.
Två av de andra stora klubbytena var ikonen som flydde – Robinson Cano skrev på för 10 år med Seattle Mariners efter ett decennium i New York Yankees – och rookien Masahiro Tanaka som tillslut hamnade i Yankees, en av de mest omtalade free agents under offseason 2013/14.

Raderna här kanske borde legat längst ner, i och med att säsongen började just ”down under”, men för enkelhetens skull går jag på den klassiska kronologiska ordningen istället för en mer oortodox geografisk ordning. Opening day 2014 spelades som sagt i Australien, närmare bestämt Sydney Cricket ground, en mycket vacker arena som jag gärna skrivit mer om men jag får låta er googla på den istället till förmån för övrigas ointresse. Lagen som möttes var västkustlagen Los Angeles Dodgers och Arizona Diamondbacks på den, för oss svenskar, sköna tiden 10 en lördagsförmiddag. Matchen i sig slutade 3-1 till Dodgers och innehöll en bra insats av den blivande Cy Young-vinnaren Clayton Kershaw som plockade upp sin första av hela 20 vinster den säsongen. Den andra matchen var däremot mer av en poängfest, Dodgers tog ledningen med 7-0 och det var inte förrän i sista inningarna Diamondbacks kunde snygga till siffrorna till 7-5. De blivande vinnarna av NL West hade med andra ord tagit ett litet försprång på säsongen 2014 innan man återvände till Nordamerika.

Första april var det dags för början till slutet, åtminstone för Derek Jeter, 39-åringen hade inför säsongen meddelat att det skulle bli hans sista och det blev en avskedsturné á la Mariano Rivera, klubbkamraten som slutade säsongen innan.
Och på tal om tråkigheter, för det finns väl inget basebollfan som inte tyckte att det var tråkigt att Jeter slutatde, så är det ytterligare en sak säsongen skulle bli ihågkommen för: Tommy John surgeries. Under försäsongen skadade sig flera pitchers så att de behövde genomgå operationen, Matt Harvey, Kris Medlen och Patrick Corbin bland flera. Och under säsongen skulle det bara bli värre, Matt Moore, Ivan Nova, förra årets Rookie of the Year Jose Fernandez och till och med catchern Matt Wieters hamnade på disabled list av samma anledning.

Men säsongen skulle givetvis bli roligare, en av årets tidiga höjdpunkter var när Josh Beckett pitchade en no-hitter mot Philadelphia Phillies. Knappt en månad senare skulle han få sällskap i no hitter-gänget av ingen mindre än lagkamraten Clayton Kershaw som till råga på allt inte bara pitchade en ”no-no” utan det var en no hit, no walk, no hit batsmen. Endast ett error från Juan Uribe kostade honom ett perfekt game i 8-0 segern mot Colorado Rockies. 15 strikeouts och endast 107 pitchar gjorde att många kallade det för en av de bästa matcherna som någonsin hade pitchats. Och bara en vecka senare skulle årets tredje no-no komma, Tim Lincecum mötte San Diego Padres slagmän 28 gånger den dagen och den enda som kom på bas var Chase Headly via en walk. Noterbart är att han pitchade en no hitter även 2013 mot Padres.

Juni var mycket pitching, och mycket pratades trots ovan nämnda no hitters om Felix Hernandez, American Leagues kanske största pitcher-stjärna hade en ERA på 1.22 i juni och debatten om vem som var bäst av han och Kershaw pågick för fullt. Med facit i hand vann nog den sistnämnda då han vann både Cy Young och MVP i National League medans ”King Felix”, något förvånande, inte ens tog hem Cy Young award i American League.
Och när vi väl är inne på prisutdelningen i höstas: att en 27-åring som dominerat i Kuba kan vinna Rookie of the Year är det något som inte står rätt till, Baseball Writers’ Association of America bör se över sitt regelverk. I min bok är Los Angeles Angels pitcher Matt Shoemaker vinnare.

Tyvärr gick även en av basebollens stora namn bort i juni 2014. Don Zimmer, vars sista uppdrag var som senior advisor för Tampa Bay Rays. Zimmer var aktiv ända fram till hans död. Något noterbart var hans långa karriär inom basebollen, han var inne på  sitt 66:e år och hade varit i nära hälften av alla klubbar i MLB och ska ha hävdat att han aldrig fått lön från något annat än basebollen.
Ytterligare ett tragiskt dödsfall skulle inträffa senare under säsongen, den 26:e oktober gick en av sportens största talanger, Oscar Taveras, bort i en bilolycka hemma i Dominikanska Republiken.

15:e juli var det dags för årets All star game. 100-åringen Wrigley Field fick inte matchen som man önskat utan istället blev det Target Field i Minneapolis som stod som värd för matchen som skulle bli en hemmaplansseger för American League för att få fördel i World Series. Julis stora snackisar var alla byten som gjordes innan deadlinen. David Price byttes till den blivande vinnaren av AL Central, Detroit Tigers men den stora lagerrensningen hade Boston Red Sox som bytte bort bland annat Jon Lester, John Lackey och Johnny Gomes då säsongen för de regerande mästarna varit en stor katastrof. Red Sox skulle till allas stora förvåning sluta sist i American League med ett .438 record.

Augustis största händelse, åtminstone för egen del, var när den ovan nämnde Price kom tillbaka till St. Petersburg för att möta sitt gamla lag. Tampa Bay Rays nummer ett och två inför säsongen skulle mötas och mötet överträffade alla förväntningar. Price skulle komma att endast släppa en unearned run och en hit över 8 innings medans hans efterträdare i hemmalaget Alex Cobb gick 7 innings och släppte 2 hits/0 runs. Den klart bästa pitcherduellen för säsongen, åtminstone av de jag såg.

September var här och på månadens första dag skulle Philadelphia Phillies pitcha en kombinerad no hitter, den elfte av sitt slag. Cole Hamels skulle börja den med 6 innings innan Jonathan Papelbon, Jake Diekman och Ken Giles efterföljde honom med varsin perfekt inning. Det skulle komma en till no hitter innan säsongen var slut, Jordan Zimmerman skulle göra som Henderson Alvarez gjorde året innan, pitcha en no-hitter på årets sista dag.
16:e september skulle Baltimore Orioles och Washington Nationals bli första lag att säkra divisionssegern och dagen efter gjorde Los Angeles Angels det med. I övriga divisioner var det fortsatt jämnt och det skulle dröja ända till 25:e september innan nästa lag skulle säkra en divisionsseger, Los Angeles Dodgers. Inte förrän på årets sista dag blev övriga slutspelslag klara. Den stora skrällen av alla var Kansas City Royals som tog sig till slutspel för första gången på 29 år och sagan var inte slut där…

Slutspelet var här men redan innan oktober åkte Oakland Athletics ut i en av de mest spännande matcherna som spelades 2014. En förlust med 9-8 över 12 inning i Kansas City gjorde att en dalande säsong tog slut innan den knappt börjat och dagen därpå skulle Pirates, förra årets stora skräll, åka hem efter att slutspelsmonstret Madison Bumgarner slog ut dem med en 8-0 förlust.

De två vinnarna av wild card-matcherna skulle även bli samma lag som spelade World Series även om Giants väg var lite tuffare än Royals, Royals som gick som en ångvält i ALDS och ALCS, 3-0 respektive 4-0 slutade serierna. Giants å andra sidan fick rejält med motstånd i NLDS, tre segrar och en förlust visserligen mot Nationals men samtliga vinster var med en poäng, varav en i extra innings. Close but no cigar för klubben från huvudstaden. Det andra mötet i NLDS var det på förhand mest spännande, en repris på förra årets NLCS och återigen levde inte Kershaw upp till förväntningarna utan fåglarna kunde undkomma spårvagnarna.

World Series var visserligen en serie som gick till sju matcher, som kan beskrivas som mycket. En Branon Finnegan som pitchade i både College World Series och MLB World Series samma år, många välspelade matcher, imponerande insatser och så vidare men det jag kommer ihåg bäst är Bumgarner som bildligt talat blev den jätte som han spelade för. Sju innings och en run i första matchen, en shutout i femte och kom in som reliever i den sjunde där han pitchade fem innings utan att släppa någon run.
Gotham City har Batman, San Francisco har Madison Bumgarner.