Ja, man är ju uppenbarligen som man är. Att åka en gång i våras till Boston var tydligen inte tillräckligt så vips var en sensommar-resa bokad. Efter min sommartripp 2012 där jag mestadels var ensam i en vecka hade jag bestämt mig för att inte åka själv någon mer gång, men nu hade jag inget val. Drygt 4 dygn och 4 matcher lät därför alldeles utmärkt i mina öron och då jag även skulle kunna få se ett band jag gillar på House Of Blues sista kvällen innan hemgång så var saken biff.

Ska väl inte tråka ut er med massa resesnack men korta reflektioner är att:
Stockholm-Paris har nog aldrig gått så fort (eller det kändes så i alla fall eftersom jag uppenbarligen måste sovit bort det mesta).
Passkontrollen sög i Paris.
Paris-Boston gick snabbare än det skulle.
Passkontrollen sög ännu mer i Boston!
..men vips var jag framme på hotellet och då var det väl 4-5 timmar kvar till match.

Inför resan insåg jag att med tanke på lagets status och dess motståndare (1 mot Los Angeles Angels, 3 mot Seattle Mariners) fick jag nästan vara nöjd om de kunde vinna EN match. Hmm, ja, för er som har koll på resultaten så gick ju inte ens det.  Jag kan säga att vilket lag ni än följer så unnar jag INGEN att åka över och se ens lag torska alla matcher som du bevittnar, vare sig det är en eller tio..

 

Torsdag kväll var det Angels som stod för motståndet tillika kvällen efter den otäcka knäskadan som Garret Richards ådrog sig. Angels SP Matt Shoemaker var helt jävla magisk och jag satt länge på Fenway Parks bleacherläktare och tänkte ”shit, han kommer ju fixa en nohitter, vad fan är detta!!?”. Men, Will Middlebrooks räddade mig/oss från total förnedring men Angels tog en mycket välförtjänt seger, 2-0. Angels vann därför 4 av 4 i serien och, ja, de var LITE bättre om man säger så. Rubby De La Rosa hade dock en bra match för Boston och att bara ge upp 2 earned runs mot Angels mäktiga offensiv kändes bra.

 

Efter att ha åkt duckboat-turen (skitkul!) på fredag eftermiddag var det sedan dags för match ett mot Seattle. Den här kvällen var väl den där jag på förhand tänkte ”OOOOOF, vi har inte en chans! Joe Kelly mot KING Felix Hernandez?? Det här blir tufft”.

Det blev ju inte direkt enklare då en befarad homerun av Xander Bogaerts över ”the green monster” dömdes foul, något som säkert var rätt men som sved rätt mycket just då.. I den 6:e inningen hände dock något smärre magiskt. Med två spelare på baserna slog Yoenis Cespedes en enorm homerun över ”monstret” och plötsligt var det 3-0. Jag trodde knappt mina ögon. Sen rann matchen på.. 7:e.. 8:e.. Nu var det top 9th.. Jag såg framför mig hur ”jag fick i alla fall en vinst”-uppdateringen rullade förbi. Bostons closer Koji Uehara på kullen. 2 outs, en Seattlespelare på första bas, ”det här är lugnt”.. Trodde jag i alla fall.

Walk. Walk. Fyllda baser. Här tror man ju ändå att det ska lösa sig. Strikeout, flyout, groundout, popout, ”whatever the fuck you want”-out funkar. Men så, en ”double of the monster”, 3-2, man på 2:a och 3:e. Nu är pulsen uppe i 180 minst. När sedan Chris Denorfia lyckas få till en bloop hit, som Brock Holt sånär fångar och ställningen är 3-4 sätter jag mig ner i smärre chock. I något slags försök att förstå vad som hände och hur jag får uppleva ännu en sån här jävla match så lyckas Seattle dessutom utöka till 5-3 och efter tre rätt enkla outs från Seattles closer Fernando Rodney är chockförlusten ett faktum. Min tredje värsta match någonsin. 5-3 till 5-7 (också med 2 outs i 9:e) mot Chicago White Sox 2010 och den närmast berömda 9-0 till 9-15 matchen mot New York Yankees 2012 är värre men, den här kändes vill jag lova.

 

På lördagen var det dags för dagmatch, något som inte händer alltför ofta i Boston men det var bara att vara på plats till 1st pitch kl. 13.35! Satt nära planen den här matchen som ni ser på bilden ovan. Vad bilden inte visar var hur mycket jag brände mig i solen.. Huva. Hur som helst,  Brandon Workman vs Chris Young. Den här trodde jag att vi kunde ta faktiskt. Se på fan, efter 3 innings ledde strumporna med 3-0, hej och hå. Sen kom inning 4. Happ, 3-7. När Dustin Ackley slog en 3-run HR så det gick från 3-4 till 3-7 var det lite spiken i kistan, resten av matchen var enbart frustrerande att sitta och vänta på slutresultatet som förblev oförändrat.

 

Söndag, dagmatch igen, sista chansen. Allen Webster mot Hisashi Iwakuma. Det här blev en konstig och mycket sevärd match. Seattle tog ledningen med 3-0 efter top 1st. Här kan jag säga att det kändes jävligt hopplöst. ”Vad fan, jag går härifrån”.. Men så ska man ju aldrig tänka i baseboll för när första inningen var slut var det 3-3 och med en out i 3:e ledde Boston plötsligt med 5-3, hade nu man på 2:a och 3:e och Iwakumas match var slut. In kom Mariners RP Dominic Leone, det första han gjorde var att ge upp en walk och nu var baserna fyllda med bara 1 out. Jag hoppades och trodde på mer här men det tog totalstopp. Leone lyckades få ut de två nästa och det var 5-3 efter tre. Leone fortsatte sedan och var totalt dominant i ytterligare 2 innings och under den tiden vände dessutom Seattle till 7-5. Nu kom tankarna på att ”det här lär aldrig gå” tillbaka. Det blev dock 6-7 innan det sedan blev 6-8 och inför bot 9th kom Rodney in och skulle stänga matchen. Fenway blev dock närmast elektriskt när Rodney med 2 outs och Mookie Betts på bas först lyckades ge upp ett fripass (walk) till Brock Holt och sedan även till Dustin Pedroia. Fyllda baser, två outs. En träff skulle göra att det var oavgjort, en homerun uppenbarligen vinna matchen. Men, Kelly Johnson struck out och, ja, Mariners sweep och min egna ”4-gamesweep” var, tyvärr, fullbordad.

På vägen ut var det alla möjliga känslor och tankar som snurrade i huvudet:
”Fan vad jag älskar att vara här.”
”Wow, 4 raka torskar.. 8 raka på Fenway och 2-9 detta homestand.”
”Jag har nu ett högst mediokert eget record på Fenway, 7-21.”
”Koji, kunde du inte bara fixat en strike till i fredags!?”
..och många många fler.

På vägen ut från arenan jag älskar så mycket kunde jag inte låta bli att lätt stryka handen över den gröna ytan på väggen. Likadant över de orange:a tegelstenarna och trots besvikelsen och alla förlusterna kunde jag inte låta bli att skina upp lite, som jag alltid gör när jag är på Fenway Park. Laget kan göra mig besviken och oh boy, det har de verkligen gjort många gånger, men Fenway är ALLTID Fenway. Det är lite svårt att skriva utan att låta blasé och upprepa mig, jag vet att jag gjort det förut men, ja, det är jävligt speciellt att vara där.

 

Övriga reflektioner om allt och inget följer nedan:

Bostons nya catcher Christian Vazquez var en av anledningarna till att jag ville åka över så pass snabbt igen för att se honom spela ”in the show”. Det är inget snack om att han fixar det defensivt men jag höll ta mig fan på att bli GALEN när han inte kunde träffa bollen en enda gång under helgen. Hans doubleplay i 7:e inningen mot Seattle i söndags var väldigt talande..

Boston borde förlänga med Cespedes nu, nuu, NUUU!! Nog för att han har ett år kvar (tjänar 11 miljoner dollar under säsongen 2015) men gör inte samma miss som med Jon Lester nu!

Joe Kelly är inget ace, men han ser ändå lovande ut som en 4:e / 5:e starter i framtiden för Red Sox. Hajar fortfarande inte hur St Louis Cardinals kunde släppa BÅDE honom och Allen Craig för John Lackey och ett prospect, bara att tacka och ta emot.

Kan ingen som bygger hotell anlita en arkitekt eller byggherre som faktiskt vet vad VÄGGAR är för något? Jisses, man hör ju allt vad som sägs och görs utanför..

Mitt i all misär med lagets dåliga resultat gick det ändå att bli lite uppspelt då det under helgen blev klart att nästa kubanska spelare som ska ta Major League Baseball med storm signade ett 7-årskontrakt med Red Sox. Rusney Castillo tros kunna bli lagets framtida centerfielder. Han sägs vara en Shane Victorino-typ, en lead off-hitter som ska kunna stjäla baser, något som Boston definitivt saknat sedan Jacoby Ellsbury lämnade.

Ovanstående signing gör inte bara fans uppspelta, utan medför även en enorm spekulation om vad Boston ska göra med alla deras outfielders?? Kolla på alla spelare som är under kontrakt för 2015:
Cespedes, Castillo, Victorino, Craig, Holt, Betts, Daniel Nava, Jackie Bradley Jr.. Nåja, Holt och Nava kan spela på flera positioner och Betts flyttades ju till outfield just för att hans normala position, 2B, är LITE upptagen om man säger så. Vad jag tror? Det kommer ske en trade någon gång från nu (med tanke på waiver deadline 31/8) till innan nästa års spring training börjar. Någon/några kommer bytas bort, troligtvis mot en starting pitcher. Blir inte alls förvånad om en deal med Philadelphia Phillies innehållande Cole Hamels sker.

Har ni tänkt på att när man flyger och känner på fönstret är det ofta jävligt varmt? Det beror ju såklart på solen, men, när jag kollade ”flight data” så stod det att de var 56 grader utanför.. Minus alltså.. HMM!!?

I min förra krönika skrev jag att en ALCS mellan Detroit Tigers och Oakland Athletics var helt oundviklig. Läget just nu? Not so much.. Nu tror jag i och för sig att det fortfarande kan ske, men när detta publiceras leder inget av de ovanstående lagen sin division, även om det är väldigt tight i både AL Central (Detroit och Kansas) och AL West (Oakland och LA Angels). Efter att noga sett Austin Jackson (byttes bort från Detroit till Seattle den 31/7) under helgen är det väldigt tydligt för mig att en sådan spelare måste ju Detroit sakna enormt. David Price, visst, men Brad Ausmus hade nog gärna velat haft Jackson kvar i sin lineup.

Kan James Shields vara ett namn för Bostons starting rotation nästa år? Inte omöjligt, tror jag, men skulle Kansas City erbjuda honom ett qualifying offer efter säsongen lär det inte ske då Red Sox knappast vill ge bort sina draftpicks. Tycker Kansas management dock att ett år för dryga 15-16 miljoner dollar (som ett Q.O. väntas bli värt den här gången) är för mycket kan jag se Ben Cherington och company fortsätta med sin ”högre summa, färre år”-strategi och försöka locka över honom till Beantown.. 3 år, 40-45 miljoner dollar??

Vad fan hände med Toronto Blue Jays i år? Kommer ni ihåg efter trading deadline när José Bautista gick ut i media och sa att han var besviken över att management inte gjort något speciellt för att förstärka laget? Den 31/7 var laget 60-50, 2:a i AL East och 1,5 match efter Baltimore.. Var är de nu, nästan en månad senare? 67-66, 3:a och 9 matcher bakom Baltimore. För ett lag som inte varit i slutspel på 20 år och som såg ut att ha chansen att vara med i racet om divisionstiteln i år så hade i alla fall jag varit smått vansinnig om jag höll på dem.

 

Minns ni när jag skrev om korven i den här krönikan? Jag var ju tvungen att hålla mitt löfte och testa den nu när jag fick chansen. ”Do you want it hot or sweet?” frågade försäljaren. ”Hot!” sa jag (jag tyckte att jag var sweet nog, haha). Jösses vad gott det var! Blir många fler i framtiden, riktig hit det där. Jag var ju, såklart, tvungen att ha lite ”relish” på.. Bostongurka alltså..

När detta läggs upp har det blivit den 29:e augusti, vilket betyder att det är en månad kvar av grundserien. Tänk därför på att även om ert lag är långt ifrån slutspelsdramatik och oktoberbaseboll så finns det snart inte lika mycket matcher att titta på. Bostons säsong är ju såklart ett enda misslyckande men inte fan tänker jag låta bli att titta på dem eller andra matcher heller för den delen. Dessutom tycker jag slutspelsbaseboll är helt enormt med eller utan mitt lag. Så glöm inte det, om två månader är säsongen slut, och då sitter vi där igen och saknar sporten vi älskar..

Tack alla som har läst. Jag hoppas återkomma med mera tankar inför slutspelet.
Kommentera gärna här eller på Twitter. Ha det bra gänget!

/Johan