Hej på er!

Som titeln säger, ”enough is enough”! Nu har jag varit borta tillräckligt länge så denna Superbowl-söndag är det dags för ”comeback” eller vad man ska kalla det. För er som undrar så gick min ögonoperation bra och under de första dagarna gick även läkningen/återhämtningen bra, men sen blev det lite tok med vänsterögat (inflammation/vagel) så det var bara att sjukskriva sig vilket kändes väldigt konstigt. I onsdags var jag på återbesök hos Memira och nu ser det äntligen bra ut. Min syn är ganska bra men blir dagligen bättre. Ljuset på dataskärmen är nerdraget då jag fortfarande är ljuskänslig, men även det går åt rätt håll. Förhoppningen nu är att återgå till att skriva mera frekvent igen vilket känns bra såklart. Aja nog om det, baseballtime..

..och jag får använda titeln igen och nu lite mera kraftfullt, för ENOUGH IS FUCKIN ENOUGH med det här tramset att inga free agents signar kontrakt. Har tagit en del diskussioner/snack om sånt här på Twitter de senaste dagarna och vissa försöker nästan övertyga mig att ändra åsikt men jag kan inte hjälpa det, jag skyller ändå mer på spelarna och deras jävla agenter än giriga ägare, vilket såklart också är en faktor men inte på samma sätt enligt mig i alla fall. Jag kommer hela tiden tillbaka till en tanke, nämligen tillgång och efterfrågan. Jag har därför försökt att jämföra detta på några olika sätt:

Varje sommar äger Sweden Rock Festival rum i lilla Norje i Sölvesborg. Festivalen lockar varje år 30000+ stycken rockers, mycket p.g.a. att festivalen är känd för den goda stämningen och även att festivalledningen hållit fast vid deras syn på hur en festival ska arrangeras och vilka som band som ska bokas, något som de själva kallar för ”Konceptet”. Årets utgåva som inleds i juni har lyckats med något som många aldrig trodde ens skulle vara möjligt, man har bokat Iron Maiden som största dragplåster bandmässigt. En fantastisk framgång som för bara några år sedan var en utopi, men som nu blivit verklighet då festivalen sedan förra året ingått ett samarbete med Live Nation.

Fredag den 24/11 släpptes de ordinarie biljetterna (3-dagars- samt 4-dagarspass) till försäljning. 4-dagarspassen kostade 2895:-, den högsta kostnaden för det hittills. De passen sålde ändå ut HELT den dagen (jo, jag hann köpa) vilket ingen trodde skulle hända. Festivalen själva trodde inte sina ögon. Det dröjde inte heller länge så var även 3-dagarspassen utsålda. För någon vecka sedan släpptes 1-dagsbiljetter och biljetterna till torsdagen när Iron Maiden spelar sålde även de ut i ett nafs.

Jag har varit på festivalen två gånger, 2009 och 2016. Det har varit kanon båda gångerna men jag åker bara dit när det är någonting som jag verkligen vill se. Många tänker dock inte så, de åker ändå. Sweden Rock har byggt upp en ”aura” som flera ser som en självklarhet att uppleva varje år, nästan oavsett vad det kostar. Nu har i och för sig festivalen en högre jämnålder besökarmässigt än andra festivaler i Europa, men det finns alltså en fast kundkrets som gör att trots att man alltså tog betalt mer än någonsin så fanns det en oerhörd efterfrågan på biljetter och man betalade vad de kostade. Finns det billigare alternativ i Sverige/Europa? Oh ja, men de har funnit ett sätt att locka och behålla publiken vilket såklart bara är att gratulera dem till den bedriften.

”Jaja, men sluta snacka hårdrock här nu då din mupp, vi vill läsa om baseboll här!”.. Jo, jag vet det. Min poäng är att årets frustrerande och helt sanslösa offseason inte ser ut på det sättet som det brukar.

Finns det fortfarande en efterfrågan på de bästa spelarna? Ja, absolut!
Finns det lika många intressenter som är intresserade av de bästa och därmed dyraste spelarna?
NEJ, av olika anledningar!

Det är bara två saker men den viktigaste frågan enligt mig:
Finns det en efterfrågan på spelare till ett värde som lagen/ägarna tycker är rimligt?
Nej, det gör ju inte det, för marknaden och spelarna (eller egentligen agenterna gissar jag) har drivit upp värdet, dvs. vad de tycker att spelarna är värda till absurdum!

En jämförelse till. Jag som vanlig arbetare med medelklasslön (eller ja, vad nu 25800 hamnar) ska gå och handla, ja, säg entrecote. Vad köper jag då?

Tysk/dansk för 79 kr/Kg? Nä, det låter jag bli.
Brasiliansk kanske för typ 129 kr/kg. Ja, det kan nog passa.
Kanske är det en sådan vecka så det finns rabatt på svenskt kött så jag kan köpa svensk för säg 149-169 kr/kg, jo men det kan jag nog unna mig också!

Men så finns det också de där köttbitarna i charkdisken. Vi har alla sett dem, de ligger där som någon slags guldtacka. Det är närproducerat, det är ekologiskt, det är ibland hängmörat och yadda yadda, de kostar typ 399 kr/kg. Kommer jag köpa en sån bit? Nej, aldrig, för jag tycker inte att det är värt det!
Är det godare? Ja, givetvis, men varför ska jag lägga sådana pengar när det finns bra och goda bitar för enligt mig mera resonliga priser?

Man ska kanske inte kalla Eric Hosmer för en köttbit, men jag kan inte låta bli. Rapporterna som gör gällande att han ska ha erbjudits ett kontrakt över 7 år och 147 miljoner dollar från Kansas City Royals samt 7 år och ca. 140 millar från San Diego Padres har vi nog alla sett. Ändå har han inte kritat på ett kontrakt. Visst, vi kan inte veta exakt att de antal åren samt summorna stämmer exakt, men det låter ändå rimligt. Det orimliga i det är att det tydligen ändå inte räcker. ”His agent is pushing for 7+ years”.

Någon dåre har alltså tutat i herr Hosmer att ”Neeeeej, du ska inte signa för bara 7 år, du ska ha minst 8 år för annars blir det inget”. Det är vansinnigt, helt vansinnigt! Hade det varit lika vansinnigt för några år sedan? Nej, troligen inte, för då såg marknaden uppenbarligen annorlunda ut.

Men i år ser den ju ut som den gör. Förutom Carlos Santana, Wade Davis och vissa relievers kontrakt (om än trots bra betalt marknadsmässigt så inga enorma summor) så har det varit väldigt få lag som haft de läckraste shoppingbrallorna på och det är just DET jag hela tiden kommer tillbaka till.
Vissa skyller på att ägarna/lagen tydligen inte ”vill” spendera pengar och även om jag inte bortser från att det till viss del är på det sättet så tycker jag inte att t.ex. Kansas/San Diego har varit SNÅLA i sina kontraktsförslag till Eric Hosmer.

En annan spelare som det snackats massor om och som jag håller koll på med tanke på den eventuellt kommande Boston-kopplingen är givetvis J.D. Martinez. J.D. har precis som Hosmer Scott Boras som agent. Jag har varit tudelad till honom länge, men nu börjar det nästan bli löjligt. Jag tror fortfarande att spelarna kommer få betalt, men det är nästan så att jag hoppas att det ”går åt helvete” för några av dem så att han släpper lite på sin närmast maffialiknande approach. Att gå ut och svinga med termer som att lagen/ägarna DÖDAR sporten och liknande är skrattretande. Han och flera andra agenter sätter ett värde på sina spelare som inte är rimligt och under pågående offseason så finns det ju så många ”köttbitar i disken” så att de allra finaste närmast hamnar i ett hörn någonstans.

Rapporterna om att Boras/Martinez först ville ha 7 år och hisnande 210 millar för hans tjänster var kanske i överkant, jag vet inte ens om det var helt sant faktiskt. Men när jag sedan läste att de ”kunde nöja sig med” 30 miljoner dollar årsvis över 6 år, dvs 180 millar totalt så skakade jag på huvudet över hur jävla offside de verkar vara. Ryktesvägen säger att Boston Red Sox har erbjudit 5/125 vilket såklart är sketamycket stålars, men det är också rimligt med tanke på hur hans marknad ser ut.

Boston Red Sox vill absolut ha honom, Arizona Diamondbacks också, men de skulle behöva trade:a iväg Zack Greinke för att ens ha råd med honom. San Fransisco Giants hade nog gärna haft honom i deras lag, främst innan de bytte till sig Andrew McCutchen, men de har en tight budget för att klara sig under lönetaket. Andra lag med hög budget då? New York Yankees behöver honom sannerligen inte och bara SKA hålla sig under lyxskatts-taket, Los Angeles Dodgers likaså.

Så, hur många lag finns det egentligen kvar? St. Louis Cardinals om de verkligen vill göra en big splash, men de bytte till sig Marcell Ozuna från Miami Marlins och har bytt bort både Randal Grichuk (Toronto) och Stephen Piscotty (Oakland) för att de hade för många OF-spelare.

Kontentan här, det finns nog inte så många lag som vill, eller ja, känner att de ”måste” ha honom!
Att då sitta och snacka om att ”nää men vi kan vänta och signa under säsongen eller till slutspelet när någon verkligen vill betala vad han är värd” gör mig nästan mållös. Tillgången på många bra spelare finns och efterfrågan gör det därför inte, det MÅSTE man förstå och också anpassa sig efter.

Något som retar mig ännu mer angående detta är ju att flera agenter nu går ut på sociala medier och ”hänger klubbarna” för att inte de vill betala vad spelarna/agenterna tycker att de är värda.
Kenley Jansen var kanske inte 100% allvarlig när han kastade ut ordet ”strejk” i ett uttalande för ett tag sen, men att det ordet ens nämns i sammanhanget är ju helt sjukt? Det är ingen mänsklig jävla rättighet att spela baseboll och bli mångmiljonär på kuppen! Om ett lag erbjuder dig 10 millar per säsong och man själv tycker att man är värd minst 12 och därför vägrar skriva på, then tough shit man, men att det skulle vara läge att strejka p.g.a. det får jag inte ihop.

Dessutom, flera skyller nu på det senaste avtalet/CBA att det är där problemet ligger. Öh, okej, men MLBPA skrev ju på det, eller? I så fall har ju Tony Clark och resten av MLBPA misslyckats kapitalt och då har de ju till viss del (eller kanske t.o.m. stor del) sig själva att skylla ju?

Markus Jonegård skrev igår en tänkvärd och bra sak när vi diskuterade detta på Twitter:
”Ser du inte hellre att spelarna får pengarna än giriga ägare?”

Fair point och det är på många sätt svårt att säga emot, det får jag ge honom, men samtidigt tycker jag att det är bra att de totalt urspårade lönerna bromsas lite. Spelare som håller på att tappa produktionsmässigt och är långt ifrån deras ”prime” fortsätter tjäna storkovan, nästan lite för ”gamla bedrifter” och det verkar ju klubbarna äntligen ha förstått. Och jo jag vet, ”ger man en spelare ett 7-årskontrakt så räknar man inte med samma produktion år 6 och 7, man betalar för förhoppningsvis bra och stabil produktion under år 1 till 5”, men varför ska man göra det om bättre alternativ finns?

Milwaukee Brewers är väl det laget som gjort både och hittills, de bytte till sig Christian Yelich från Miami, en spelare som kommer tjäna dryga 52-53 millar de 5 kommande åren. Samtidigt signade de FA Lorenzo Cain till ett 5-årskontrakt värt 80 miljoner dollar och kan därför klassas som ett undantag.

Förut har det ofta låtit så att det är ”enklare att signa en FA istället för trades för det kostar ju bara pengar”, men det synsättet verkar ju ha ändrats lite nu. Nu VILL lagen hålla sig under lyxskatts-taket, mestadels för att spara pengar (såklart!) men också t.ex. för att du fortsatt måste ge bort draftval när du signar en spelare som fått ett Qualifying Offer (Q.O.). Q.O.-soppan som skulle ha lösts i och med det senaste CBA-avtalet har alltså inte fått den effekten ändå. Så som jag ser det så tänker flera lag t.ex. att ”vi kan försöka byta till oss SP Chris Archer från Tampa Bay Rays, vi får ge bort en del prospects men vi får en mycket kostnadseffektiv spelare och vi kan även behålla draftval där vi kan hitta nya prospects som kan hjälpa oss i framtiden”.

Nu kanske Archer stannar i Tampa Bay, inget har ju hänt ännu, men lite samma sak kan man även säga angående Rays closer Alex Colome (som ryktesvägen placerats i Cardinals). Jämför man med t.ex. Greg Holland som fortfarande är tillgänglig på FA-marknaden så kostar Colome givetvis prospects, men kommer inte vara i närheten av så dyr rent lönemässigt som Holland. Så, vad gör Holland och hans representanter nu då? Tittar de helt blint på vad Wade Davis fick från Colorado Rockies eller försöker de ens anpassa sig lite till hur marknaden/synsättet ser ut i år?

Övrigt

I en förhoppningsvis inte alltför otrevlig arbitration hearing så ”segrade” Mookie Betts över Boston Red Sox och kommer i år tjäna de 10.5 millar han bett om istället för de 7.5 som Boston erbjudit honom. Som jag skrev på Twitter, ”gott så, jag har hellre än glad än missnöjd Mookie i laget”, men det hade inte behövt gå så långt. Visst, man kan titta på och jämföra Betts siffror/”asking price” med vad Kris Bryant fick sitt första år i arbitration-processen, dvs. 10.85 millar, men Red Sox utgångsbud var alldeles för lågt. De borde ha kunnat enats någonstans mellan 9 och 10 miljoner och sluppit detta!

Det verkar som att Bartolo Colon a.k.a. ”Big Bart” fortsätter karriären! Enligt rapporter så jobbas det tydligen på ett minor league-kontrakt med Texas Rangers.

Har ni inte läst Andreas superba text om Marlins så gör det här.

Som flera av er kanske redan sett idag så har Martin valt att hoppa av Playball efter fem år.
Jag och Andreas har vetat om detta ett tag och det känns bra tycker jag att Martin gick ut med det själv så ni inte ”var tvungna” att läsa det här först. Martin är kunnig inom sporten, han är den enda av oss som spelar själv och han tittar på en hel del matcher precis som oss andra. Men han ville inte skriva längre, det finns annat han ville prioritera i sitt liv och då ska han givetvis göra det. Vi lever alla olika liv och ni vet ju själva att det här gör man för att man vill, inte av någon annan anledning. Man tjänar inga pengar, helt ärligt så ”förlorar” vi ju på att ha sidan då vi årligen måste betala en avgift för att hemsidan ens ska finnas, så det är självklart så att känner man inte för det längre så ska man inte göra det. Martin är givetvis min/våran vän fortfarande och vi kommer fortsätta att ses några gånger om året, prata baseboll, diskutera saker/händelser på sociala medier och det känns väldigt bra.

För er som undrar så kommer Andreas och jag fortsätta driva sidan och som jag skrivit om redan innan så är det numera ännu mera fokus på krönikor än t.ex. nyheter. Vi skriver när vi har tid och lust och hoppas att ni vill fortsätta läsa även om vi nu ”bara” är en duo istället för en trio.

Det här börjar bli ganska långt nu så det är väl dags att runda av.
Innan jag avslutar vill jag dock berätta att jag inte kunde hålla mig från att besöka Boston i år heller! Det blir en riktig snabbvisit när jag i slutet av maj ska se tre matcher mellan Red Sox och Braves på Fenway Park vilket såklart känns väldigt roligt. ”Men Chicago då, du skulle väl åka dit i slutet på augusti?”. Det kan bli så också, vi får se lite, men chansen att se mitt favoritband Slayer i USA och tre Red Sox-matcher på hemmaplan gick fan inte att tacka nej till!

Tack för att ni läste och följer oss här på Playball.
Kommentera gärna, här eller på Twitter/i MLB.SE-gruppen på Facebook.

Johan – @Rodsockan