Inför ännu en säsong av sporten vi älskar så finns det som vanligt en mängd samtalsämnen som diskuteras vilt bland spelare, journalister och fans. Det utökade användandet av repriser och ändringen av regeln för att undvika att catchers blir skadade är ämnen vi lär få höra om mycket men frågan är om inte qualifying offers är det som varit offseasons hetaste snackis.

Ett qualifying offer betyder alltså att du erbjuds ett rakt ettårskontrakt av klubben du tillhörde säsongen innan när du blir free agent. Accepterar du tjänar du en fast lönesumma som är bestämd innan. Inför säsongen 2013 låg summan på 13.3 miljoner dollar, i år på 14.1. Nekar du erbjudandet blir du free agent och kan signa vilket kontrakt du vill med vilken klubb du vill. Så långt, inga problem, men sen har vi draft-kompensationen. De lag som signar spelaren måste alltså ge upp ett val i draften till det lag som spelaren tillhörde säsongen innan. Ett system som väckt missnöje och ilska hos främst spelare som fått betydligt svårare att hitta de kontrakt som de, enligt dem själva, förtjänar.
Vi i Sverige är ju vana med att man spelar ut sitt kontrakt, sen kan man skriva på var man vill utan problem. I basebollen i USA, och med risk att jag kanske missar någon detalj, så tjänar du först dryga halvmiljonen i 2 år, som pre-arbitration eligible. Efter de 2 åren är det 4 år (ibland 3) som arbitration eligible som gäller. D.v.s. klubben erbjuder en summa och spelaren/agenten säger vad de vill ha. Ibland blir det en ”hearing”, en oberoende domare får bestämma om spelaren har rätt till lönen han bett om, eller om klubben ”vinner” och måste betala summan de erbjudit. I de flesta fall enas dock parterna om en summa nånstans mellan vad som erbjudits och önskats.

Det jag försöker komma till är att det är ganska svårt att ta sig till free agency inom basebollen. Om du inte får en kontrakts-förlängning under dina första år tar det alltså 6 år (eller 5) tills du är fri att skriva på för vilket lag du vill. Det är just den processen som gör att så många spelare strävar efter att kunna ta sig, som de säger, till free agency.

Inom en allt galnare ekonomisk värld inom Major League Baseball med spelare som tjänar upptill 30 miljoner dollar per säsong är det fullt förståeligt, och ett sundhetstecken om jag får säga mitt, att lagen satsar mera på att hitta spännande unga spelare, drafta dem tidigt och sedan ha team control över dem i flera år för att komma billigare undan. De största elefanterna med mest pengar kommer fortsätta signa free agents men man ser tydligt att allt fler lag verkligen nu månar om sina draftpicks och inte vill ”ge bort dem” hursomhelst för att skriva kontrakt med vissa spelare.
Efter säsongen 2012 erbjöds nio spelare ett qualifying offer:

Adam LaRoche, Nationals
B.J. Upton, Rays
David Ortiz, Red Sox
Hiroki Kuroda, Yankees
Josh Hamilton, Rangers
Kyle Lohse, Cardinals
Michael Bourn, Braves
Nick Swisher, Yankees
Rafael Soriano, Yankees

Samtliga nekade och skrev mer lukrativa kontrakt för 2013 och framåt. Två av spelarna hade dock betydligt svårare att få det där kontraktet de så länge väntat på. Nog kan man tycka att Kyle Lohses 3 år/33 miljoner dollar och Michael Bourns 4 år/48 milj. dollar inte är något att gnälla över men det är framför allt hur lång tid det tog att ens få ett kontrakt som var problemet.
Man trodde knappast att Bourn skulle signa först den 11 februari! Och hur många trodde att Lohse skulle bli klar för ett lag först den 25 mars?! Tittar man på övriga listan var det väl inga större problem för de andra vad jag minns. Årets grupp är desto mer intressant:

Brian McCann, Braves
Carlos Beltran, Cardinals
Curtis Granderson, Yankees
Ervin Santana, Royals
Hiroki Kuroda, Yankees
Jacoby Ellsbury, Red Sox
Kendrys Morales, Mariners
Mike Napoli, Red Sox
Nelson Cruz, Rangers
Robinson Cano, Yankees
Shin-Soo Choo, Reds
Stephen Drew, Red Sox
Ubaldo Jimenez, Indians

Samtliga nekade igen. Redan där kan man väl på ett sätt ifrågasätta detta. Med risk för diverse ”Ja, men det är jävligt lätt att vara efterklok”-kommentarer, känns det ju spontant som att någon eller några iaf borde övervägt att göra det i år. Här är lite tankar i några av fallen:

I mitt tycke den som förlorat mest på att neka är utan tvekan Kendrys Morales, och det säger jag inte för att han fortfarande är osignad! Han spelar främst DH, är sådär på första bas och det som är mest häpnadsväckande är ju att han tjänade bara 5.25 milj. dollar 2013. I en tid när de flesta lagen, förutom Boston, ser DH som en position där man kan rotera spelare, eller i alla fall inte betala några jättesummor för den positionen, kan jag tycka att han borde övervägt att tacka ja till 14.1 milj. dollar för en säsong.

Skadeglädjen är den enda sanna glädjen, eller? Ni får tycka vad ni vill men jag tycker fortfarande att det är stor humor och helt rätt att fuskaren Nelson Cruz fick ett ett-årskontrakt värt 8 miljoner dollar av Baltimore Orioles. Med tanke på vad Jhonny Peralta (en annan doping-avstängd spelare under 2013) fick av St. Louis (4 år/53 milj) kan man på ett sätt förstå hur herr Cruz tänkte men faktum är att han gick på en nit och jag älskar det!

Jag är lite färgad här, det måste jag erkänna, för det svider att min hjälte Stephen Drew inte fått något kontrakt ännu. Likt Kendrys Morales kan man diskutera just löneökningen han hade fått om han accepterat Bostons erbjudande. 9,5 milj. dollar 2013 till 14.1 året efter får ju anses som minst sagt överkomligt, så ser man bara till den aspekten borde kanske Drew och agenten Scott Boras sagt att: ”ja jävlar det tar vi!”. Fast, Boras var det ja.. Agenten som upplevs som mer iskall än ett frysfack verkar ju totalvägra den tanken och intalar sina spelare att ”du kan minsann få det och det”. Jag kan tycka att Drew faktiskt förtjänar ett kontrakt i 3-4 år/25-40 mijonersklassen och det man ska minnas också är den jävligt otäcka olyckan Drew ådrog sig under säsongen 2011. En skada som gjorde att han inte kom tillbaka förrän sommaren 2012, då han också blev beskylld av en i Arizona’s ledning i juni för att han ”borde varit tillbaka på planen vid det här laget!”. Tillslut blev han också trade:ad till Oakland och avslutade säsongen där. Inför 2013 var planen därför att skriva ett kort-tidskontrakt med Boston för att öka sitt värde inför årets free agency. Så med allt skit som varit kan jag på ett sätt förstå att han tackade nej och söker ett längre avtal med mer ekonomisk trygghet. Dock visar det sig nu att skriver man kontrakt efter opening day kan man tydligen inte erbjudas ett Q.O. efter säsongen, så jag blir inte förvånad om ett ettårskontrakt med ett visst Tiger-gäng dyker upp den 2:a april.

Ironin är närmast otrolig om man pratar om Ervin Santana. Som vi vet skrevs det mycket rykten, och en del ska man absolut ta med en nypa salt, men när jag läste att han sökte ett kontrakt i typ 6 år, 100-miljonersklassen skakade jag på huvudet och funderade på vad vissa agenter tutar i sina spelare vad de är värda? Har folk blivit galna? Eller är det jag som inte förstår? Må så vara, det är helt vansinnigt i alla fall. Att han säkert hade förtjänat ett kontrakt nånstans i 4 år/40-50 miljonersklassen som Matt Garza, Ubaldo Jimenez och Ricky Nolasco skrivit under offseason, det kan jag absolut köpa men ni vet hur det gick. Efter lång väntan och nekat Q.O. av Royals sitter han ändå där med just ett sådant kontrakt med Atlanta över säsongen 2014. Detta får mig att fundera över två saker: Säg att ni som klubb ska signa en spelare och måste ge upp ett draft pick.. Det svider, ni vill behålla det egentligen, men det är tryck från fans och liknande att vara med och slåss i divisionen så ni, ja, måste het enkelt skriva kontrakt med någon som kan vara en faktor för ert lag. OM man då väljer att göra det, vill man då inte ha den spelaren ett tag? Jag förstå att Atlanta Braves blev desperata när Kris Medlen gick sönder igen och Santana ville uttryckligen gärna spela för ett National League-lag, så det är jag med på. Men Toronto Blue Jays, Orioles, lagen som ska ha varit med och slagits om hans underskrift, hur tänkte de med ett ettårsavtal? Nu var, p.g.a. lagets dåliga säsong 2013, Toronto bara tvungna att ge upp det 49:e valet totalt, men i alla fall? Ger man upp något så vill man väl ha användning för spelaren mer än ett år? Yankees t.ex. har ju gett upp och fått draft picks till både höger och vänster men de kontrakt som skrivits har varit på 3, 5 respektive 7 år vilket gör det hela mer förståeligt, enligt mig.

2013: 13.3.
2014: 14.1.
2015: 15?

Enligt spelarunionens chef Tony Clark kommer det kollektiva avtalet mellan ligan och spelarunionen inte att ändras tills efter säsongen 2016 när det är dags igen för ett nytt avtal mellan parterna, så Qualifying Offer är just nu här för att stanna. Rätt eller fel kan diskuteras men om vi återgår till Santana kan man ju säga att har han en bra säsong i år lär han högst troligt bli erbjuden ännu ett Q.O. Visst, söker han då ett lika galet avtal igen kan det ju bli svårt för honom, men om han istället skulle acceptera så är han med säkerhet uppe i 2 år och dryga 29 miljoner dollar för 2014 och 2015. Det är inte så jävla pjåkigt om man jämför med de, enligt rykten, erbjudna treårsavtal i 30-miljonersklassen som han nekade innan han skrev på för Atlanta.

En sista reflektion från min sida gäller Mike Napoli. Mycket p.g.a. det faktum att han efter säsongen 2012 alltså INTE blev erbjuden ett Q.O. Texas tyckte inte att 13.3 miljoner dollar för ett år var värt det och Mike blev alltså free agent utan ”ryggsäcken”som andra lidit av.. Nu blev det en turbulent offseason för Mike i alla fall då det hittades en sjukdom i hans höft under hans läkarundersökning. Boston tvekade och det ursprungliga avtalet (3 år, 39 miljoner) skrevs om till ett ettårsavtal värt 5 miljoner i grundlön med rätt kraftiga bonusar. Mike klarade sig bra, alla bonusar uppfylldes då de förmodade höftproblemen uteblev så kontraktet blev tillslut värt 13 miljoner i alla fall.. och så vann han en World Series-ring också.

Efter säsongen erbjöds, självklart, Mike ett Q.O. av Red Sox. Han nekade och sökte något mer men sa samtidigt att han gärna ville stanna. Historien blir nu ännu mer intressant, för vet ni vilket lag som verkligen var med i racet och ville försöka signa Napoli igen? Texas.. Jag minns själv den fredagskvällen när jag läste på kvällen att ”the Napoli sweepstakes are heating up, Texas’ is pushing really hard for him”. Jag blev så jävla nervös, efter titeln 2013 var Napoli den free agent jag verkligen ville ha tillbaka. För min del gick det bra. När jag vaknade på lördagen hade Boston skrivit ett nytt avtal med honom. 2 år, 32 miljoner dollar. Hans ursprungliga 3/39-avtal blir nu ett 3/45 och både Mike och agenten är nog väldigt glada över det. Boston visste om Texas intresse och höjde deras tvåårserbjudande så att han stannade för de ville verkligen behålla honom. Men som sagt, efter 2012 tyckte inte Texas att Mike var värd 13.3 miljoner för ett år, och de fick således inget draft pick från Boston. Men bara ett år senare ville de absolut ha honom tillbaka och var då väldigt villiga att ge upp ett draft pick till Red Sox.

SÅ kan det gå!

Tack till er för att ni har läst! Kommentera gärna.