Övrigt

Published on januari 2nd, 2014 | by Martin Sundquist

0

Årskrönika

Det är i skrivande stund visserligen lite tid kvar av året, men det känns som att det är dags att börja sammanfatta det. Allt från det att  Houston Astros som vann den första matchen dom spelade i American League – även om det inte blev så många fler efter det, till att  Boston Red Sox – som kom sist i AL East förra året men som gick ”worst to first” – vann World Series i oktober. Och allt annat som hände där emellan!

Opening day 2013 var något speciellt för mig personligen, det var den första opening day jag såg live. Houston Astros som varit slagpåse i NL Central 2012 hade bytt liga under offseason för att jämna ut antalet lag till 15 per liga och fem per division. Offseason hade inte bjudit på något märkvärdigt utan man startade på Minute Maid park den 31:a mars med ungefär samma förhoppningar som året innan. Hela basebollvärlden hade ögonen på den matchen och förväntade att World Series-satsande Texas Rangers skulle krossa divisionens nykomlingar. Det blev tvärtom. Astros vann med 8-2 och Bud Norris plockade upp en win mot Matt Harrison. Harrison som var 18-11 med 3.29 ERA 2012 skulle bara göra en start till under 2013. Astros glädje blev kortvarig, man gjorde inte fler poäng i serien mot Rangers samtidigt som man släppte elva i de efterföljande matcherna.

De blivande vinnarna av World Series, Boston Red Sox, inledde borta mot New York Yankees. Man vann årets två första tävlingsmatcher innan man förlorade den tredje matchen. Noterbart med opening series 2013 var att Washington Nationals, som svepte Miami Marlins, var det enda laget att vinna sina tre första matcher. Både Nationals och Marlins bröt sina respektive streaks i matchen efter.

Något som var noterbart i april var Colorado Rockies rivstart, ett lag som många hade tippat sist i divisionen. Man ledde divisionen och hade enbart Atlanta Braves framför sig i National League. Braves som skulle ha en grym vår i en ganska svag division. Vad det gällde de blivande ligavinnarna så låg inte heller de på latsidan, båda lagen låg i topp i divisionen, även om få anande ett World Series.

Los Angeles Dodgers som förvånande låg sist i sin division efter tre månaders spel skulle i slutet av juni komma igång ordentligt, man drog till sig mycket uppmärksamhet genom att sällan förlora två matcher i rad. I samband med det bytte man till sig Ricky Nolasco från Marlins mot ett par prospects. Nolasco som skulle komma att bli en stark kugge i ett sent vaknande Dodgers.

Samtidigt skulle årets första no hitter kastas, 2:a juli stod Homer Bailey för prestationen. 109 pitchar, strikeade ut nio och den enda baserunnern var Gregor Blanco som kom dit via en walk i 7:e inningen. Noterbart är att i och med att han även kastade en no hitter 28:e september 2012 blev den första pitchern sedan 1975 att kasta två raka ”no no’s”. Elva dagar senare skulle Tim Lincecum göra likadant. I en 9-0 seger mot San Diego Padres  släppte han fyra walks, något som var de enda som kom på bas. Han strikeade ut 13 och kastade hela 148 pitchar, näst flest i en no hitter någonsin. Noterbart är att det var han som var losing pitcher när Bailey kastade sin en dryg vecka tidigare.

När det den 16:e juli var dags för 2013 års upplaga av All Star Game som tog plats på Citi Field i New York. American League kom dit med tre raka förluster men var (precis som året innan) stora favoriter. Man bröt dock trenden och vann med 3-0. Mariano Rivera – som inför säsongen sagt att det skulle bli hans sista – utnämndes i sin 13:e All Star-match till MVP, något som var lite kontroversiellt.

Efter All Star Game blev det fart på trades mellan lagen igen, först ut var Matt Garza som byttes till Rangers den 22:a juli. Cubs fick flertalet spelare tillbaka för honom. Samma dag stängdes Ryan Braun av för doping efter år av rykten. Avstängningen på 65 matcher var en överenskommelse mellan MLB och Braun efter att man visat på kraftiga bevis på hans inblandning i den så kallade Biogenesis-skandalen. Brauns avstängning skulle bara vara början på avstängningarna inom ärendet som uppdagades tidigare under året.

Tillbaka till  traderna så skulle fler lag bli aktiva, New York Yankees bytte till sig Alfonso Soriano från Cubs och Cubs fick Corey Black i utbyte, slutspelsjagande Oakland Athletics bytte till sig Alberto Callaspo från Los Angeles Angels som hade floppat och i praktiken var eliminerade från slutspel. Angels fick Grant Green tillbaka. Samma dag som Athletics och Angels trade gjorde Red Sox, White Sox och Tigers en treparts-deal. Tigers fick rookien Jose Iglesias, Red Sox fick Jake Peavy och Brayan Villareal och White Sox fick Avisal Garcia m.fl.

Den 5:e augusti skulle bli den stora dagen för den Biogenesis-skandalen. Tolv spelare stängdes av, Alex Rodriguez fick ett erbjudande på 211 matcher (vilket skulle innebära en avstängning till och med hela 2014), men protesterade och spelar tills vidare. En lösning på det kommer troligtvis komma innan opening day 2014. Ytterligare tre spelare nämndes, Melky Cabrera, Bartolo Colon och Yasmani Grandal, de var avstängda 50 matcher under 2012 och fick därför ingen ytterligare avstängning. Gio Gonzalez och Danny Valencia nämndes också i Biogenesis-dokumenten, men friades helt.

Samma dag som ”A-Rod” vägrade acceptera avstängningen gjorde han också sin första match för Yankees för året. Efter skador och ”skador” hade hållit honom borta från 25-manna rostern hela året var Yankees så illa tvungna till att låta honom spela. Det buades hejvilt, även från Yankees-fansen (hans vara eller icke vara i Yankees är det få som kommer överens om), i hans för säsongen. Han gick 1-4 mot White Sox i den matchen. Det jag tyckte var både lustigt och tråkigt i fallet A-Rod var när han sex dagar senare slog en homerun mot Tigers. De allra flesta Yankees-supportrar hade varit emot honom och precis som resten av basebollvärlden varit övertygade om att han varit dopad, efter homerunen tog många av dem tillbaka honom till sitt hjärta och helt plötsligt var han som vem som helst. Visst, man är oskyldig till motsatsen bevisats men att göra en sådan ko-vändning så fort han slår en homerun känns helt fel.

När augusti väl kom syntes det ganska tydligt även på trademarknaden vilka som var borta från slutspel och vilka som jagade en liten ”boost” för att ta sig dit. De eliminerade lagen bytte bort spelare mot prospects och players to be named later. Den enda traden i augusti där båda lag fick spelare som spelat i MLB tidigare var när Rangers och White Sox bytte Alex Rios mot Leury Garcia. I övrigt gick Jamey Carroll och Emilio Bonafacio till Royals, Rays förstärkte sin bullpen i form av Wesley Wright, Athletics förstärkte med Kurt Suzuki och Nationals bytte till sig David DeJesus. DeJesus hann bara ha tre at bat på tre matcher innan han byttes vidare till Rays. Cardinals bytte till sig John Axford och flera andra trades tog plats i augusti.

Den stora klyschan ”it ain’t over ‘till the fat lady sings” var dock inget passande i år. Redan med en månad kvar att spela var låg nio av de tio blivande slutspelslagen på slutspelsplats. Det var endast Rangers som (i år igen) skulle tappa sin divisionsledning och sedan även wild cardet till Cleveland Indians fördel. Den 20:e september skulle Indians lägga sig på en wildcard-plats och därefter skulle inget nytt lag ta sig dit, även om Rangers var väldigt nära.

Den sista serien i kampen om de två wildcard-platserna i American League skulle komma att bli extremt spännande. Rays låg en match före Indians och två före Rangers, man var i praktiken klara. Enligt Baseball Prospectus låg deras chanser för slutspel på 98% med tre matcher kvar. Alla tre lagen skulle möta en divisionsrival med losing record i de sista tre matcherna och det var upplagt för spänning. Rays förlorade sina två första matcher i serien samtidigt som Indians och Rangers vunnit sina två. Vi hade en potentiell två eller tre-lags tie. Vilka som skulle få fördel i alla möjliga situationer snackades runtom i basebollvärlden och alla lagen hade ögonen på sig. Noterbart är att Rays chanser hade enligt Baseball Prospectus sjunkit till 11%, en dipp på 87 procentenheter. I sista matchen så skulle Rays spela sin match kl 13:07 ET, Indians 14:10 ET och Rangers 15:10 ET. Det var därmed upplagt för extrem spänning i sista matchen. Rays tog ledningen med 7-0 tidigt, tappade till 7-6 men lyckades till slut vinna. Strax efteråt vann Indians med 5-1 och avslutningsvis vann Rangers med 6-2 mot Angels. Det skulle alltså bli en 163:e grundseriematch mellan Rays och Rangers.

Rangers som hade vunnit flest matcher i inbördes möten skulle därmed stå som värd för den 14:e Game 163 någonsin, den första sedan 2009. Rays gjorde vad man skulle, fem runs samtidigt som Price pitchade en complete game för Rays och släppte bara två runs. 5-2 till Rays och man var vidare, men fortfarande bara en match ifrån att få semester. I ALWC pitchade man en shotout mot Indians och vann med klara 4-0, för att garantera ett par matcher till något som skulle bli mot ligavinnarna Red Sox. Indians som gjorde sitt första slutspel sedan 2007 skickades hem efter bara en match.

Nu ska jag inte snöa in totalt på Rays, mellan Game 163 och ALWC spelades även NLWC. Pittsburgh Pirates, som inte varit i slutspel på 20 år, tog emot Cincinnati Reds och man riskerade att göra precis som Indians. Nästan alla opartiska i den matchen hoppades på att Pirates skulle göra mer än en slutspelsmatch nu när man efter 20 år äntligen tagit sig dit. Det gjorde man också och man vann med 6-2 för att få möta ligavinnaren och tillika divisionsrivalen från St. Louis i NLDS. Där tog det stopp i femte matchen och man fick ta semester. Man förlorade, men man gjorde det med så mycket stil som det går att förlora med, 3-2 mot det blivande World Series-lagetI det andra NLDS tog sig Dodgers vidare efter att ha besegrat Braves med 3-1 i matcher. För Rays tog det tvärstopp mot Red Sox, man förlorade stort i två matcher på Fenway Park, vann den 3:e men fick åka hem efter den fjärde. Det fjärde laget till LCS blev Tigers som besegrade Athletics med 3-2 i matcher.

Från ALCS gick Red Sox vidare och från NLCS var det Cardinals. Det var de två lagen som hade vunnit respektive ligor, båda med 97-65 record och som hade varit stabila över hela grundserien. Red Sox hade vunnit Championship Series med 4-2, precis som Cardinals och det var dags för World Series. Det var två jämna lag, men enligt spelbolagen var Red Sox knappa favoriter till att vinna. Eftersom American League vunnit All Star Game hade Red Sox fördel i form av en extra hemmamatch, men man tog kommandot direkt. Man vann första matchen med 8-1 efter en imponerande insats av bland annat David OrtizOrtiz som skulle komma att imponera i fler matcher och även bli World Series MVP. Som alltid så startade den andra matchen från 0-0 och Cardinals visade att man redan hade glömt gårdagen. 3-1 i matchen och 1-1 i serien. När man sedan flög till St. Louis skulle det vara dags för märkvärdiga slut. I den tredje matchen skulle Cardinals komma att vinna med 5-4 via ett walk off obstruction call, efter ett konstigt spel. Matchen efter skulle det avgöras via en pick off, Kolten Wong som stod på första bas med en tying run at the plate tog ett halvt steg för mycket vilket Red Sox closer Koji Uehara noterade och matchen fick ett abrupt slut. I sista matchen i St. Louis vann Red Sox, vilket innebar att man hade två chanser på sig att avgöra hemma på Fenway Park. Man tog det på första försöket och vann med klara 6-1 och var därför vinnare av 2013 års World Series.

Om jag såhär ett par dagar efter att jag skrev den första meningen ska summera året i en mening blir det så här: Vi hade en oväntad men välförtjänt vinnare av World Series, tyvärr en dopingskandal, men jag är glad att de flesta åkte fast (hoppas att Alex Rodriguez gör det snart också), jag är även glad för Pirates-fansens skull att de gick till slutspel och vi hade även ett spännande slut av grundserien inklusive en game 163.


About the Author



Back to Top ↑