När Simon & Garfunkel spelade sin Old Friends-turné år 2004 började Art Garfunkel alltid låten Kathy’s Song med att säga ”I am the one to have this song in the show” då det är hans favorit från deras stora katalog av låtar. På samma sätt ”paxade” jag att få skriva om Robinson Canos sorti från New York Yankees när nyheten nu nått oss att Seattle Mariners skrivit ett tio år långt avtal med den dominikanska 2B:n.

Den 2 april i år meddelade Cano att han bytt agentbyrå från Boras Corporation till den nystartade byrån Roc Nation Sports i sammarbete med Creative Artists Agency. Bytet av representant från den ofta högt presterande Scott Boras till den rutinerade Brodie Van Wagenen kom som en överraskning med tanke på de stundande kontraktsförhandlingarna, men bytet förklarades med att Cano var en oslipad diamant på sidan om basebollplanen. Boras skulle säkerligen kunna förhandla fram ett lukrativt kontrakt men saknade det kontaktnät inom showbiz som Jay-Z och hans Roc Nation besitter. Det blev uppenbart att Cano såg potential att förbättra sin image, och redan då började spekulationerna vilka klubbar som skulle tänkas vara intresserade – men också vilka städer som skulle vara intressanta för Cano att husera i. För att upprättahålla ett mer extravagant privatliv smalnade utbudet i princip ner till New York och Los Angeles.

Redan tidigt i förhandlingarna med Yankees stod det klart att det var milsvid skillnad i Canos krav och vad Yankees tyckte var rimligt. Cano och hans representanter ville ha tio år och ett rekordsättande värde på hela $310 miljoner. Yankees bud var istället $160 miljoner över sju år, och redan tidigt stod det klart att det var så gott som det maximala budet som skulle komma från Bronx. Klubben sitter med det problemtyngda 10-åriga avtalet på $275 miljoner med Alex Rodriguez och har tre år och $67,5 miljoner kvar att betala till Mark Teixeira. Därutöver har framför allt kontraktet Los Angeles Angels of Anaheim har med Albert Pujols (10 år och $240 miljoner) visat vilken rävsax ett långt och kostsamt kontrakt kan vara. Speciellt med tanke på att klubbarna oftast bara får ut det mesta av det sportsliga värdet under de närmast nästkommande säsongerna. Få tror väl att Rodriguez och Pujols tillför speciellt mycket vid 40 års ålder och peaken av karriären brukar i sanningens namn vara tidigare än så till och med.

Det går bara att spekulera i den förhandlingstaktik Robinson Cano och hans representanter valde, men min personliga syn är att Cano har haft en något för hög tro på sin betydelse för Yankees. Han tog tillfället i akt att när Mariano Rivera avslutade sin karriär, och Derek Jeter är inne på slutet av sin dito, att erbjuda sig att bli den självklara Yankees-profilen under 2010-talet mot att han blev betald därefter. Jag tror inte att han var beredd att Yankees skulle vara så motvilliga att gå med på hans krav och han blev något tagen på sängen.

Yankees taktik däremot är lite mer klar. Det råder ingen tvekan att klubben ville behålla Cano och man visste att det fanns ett intresse från flera olika håll. Det förväntades att Yankees skulle erbjuda ett initialt kontrakt på $20 miljoner årligen i 5-6 år och att budgivningen skulle fortgå från den nivån. Addera ett par miljoner dollar och lägga till något år eller två på kontraktet, det skulle bli en aktiv budgivning med många inblandade intressenter. Yankees gick istället så gott som all-in med sitt högsta tänkbara bud. De $160 miljoner över sju år var över den nivå andra klubbar tyckte var rimligt och Yankees hade neutraliserat sina motståndare. Cano uppvaktade, likt Alexander Rodriguez gjorde, lokalkonkurrenten New York Mets och ryktas ha flugit till Detroit för att prata med Tigers – men mycket mer än så blev det inte till en början.

Men så för tre dagar sedan meddelade Wallace Matthews på ESPN New York att Seattle Mariners klivit fram som en seriös utmanare i racet om Canos underskrift. Dagen efter säger flera källor att budet från Mariners toppar Yankees erbjudna kontrakt och samtidigt släpps det ett tvättäkta ”Breaking News”; Yankees kontrakterar outfieldern Jacoby Ellsbury från Boston Red Sox för $22 miljoner årligen i sju år. Där och då måste Cano och hans representanter ha förstått att Yankees har pengarna men att de inte kommer att hamna i hans kontrakt. Samtidigt förstår Mariners i sin tur att deras enda riktiga chans att locka över Cano är att lägga sig märkbart över Yankees bud både i rena pengar men också i antal år i kontraktet. Det är något man gör och efter förhandlingar skrivs ett kontrakt på som ger Robinson Cano $240 miljoner över tio år. Kontraktet kommer troligen att bekräftas efter måndagens fystester.

Som sympatisör av Yankees kan undertecknad förstås uppfattas som bitter, revanschsugen och kappvändare. Men jag känner att jag delar min uppfattning tillsammans med stora delar av Yankees supporterskara; det är tråkigt att förlora en av sportens allra bästa spelare, men jag är också glad att vi inte fastnade i ett nytt långt kontrakt. Cano är en bra kille, en suverän basebollspelare och otroligt sevärd på planen. Problemet är bara att han kommer att kunna leverera som i dag fram till att han är 36-37 år gammal, därefter vet ingen hur fort spiralen går nedåt.

Plus och minus med att lämna New York för Seattle:

+ Ett fördelaktigt kontrakt
+ En självklar stjärnstatus i laget
+ Staten Washington har ingen inkomstskatt (mot cirka 10 % i New York)
+ Mariners är inte klara med värvningar, kommer att ha ett bättre lag än föregående säsong

– ”Pitcher friendly”-arenor i AL West, antalet HR ska statisitiskt sett gå ner
– Mariners har inte samma förutsättningar att bibehålla ett bra lag
– New York är förvisso långt ifrån tropik, men Seattle ligger så gott som i Kanada
– Cano värdesätter sin image, får svårt att upprätthålla den i Seattle
– Hur stor belastning är han för klubben åtminstone kontraktsår 7-10?

Foto: Keith Allison, Flickr