Som bekant skedde ett par regelförändringar inför säsongen. Först förbjöds kollisioner vid hemplattan, därefter införde man instant replay och sist förändrade man reglerna för vad som räknas som kontroll av bollen, något som oftast tillämpas vid force outs. Den sistnämnda är visserligen ingen regeländring i sig utan snarare en påminnelse av hur regeln ser ut.

Kontroll av bollen

Bedömningen för att en spelare ska anses ha kontroll på bollen är ändrad till att en spelare som fångar bollen även måste ha kontroll på den även när han tar bollen från handske till hand för att kunna bränna en spelare mellan det att han fångar bollen och det att han för över den till sin kasthand. Exempel vid ett försök att göra ett 4-6-3 double play: andra basemannen fångar bollen och kastar bollen till shortstop, shortstop fångar bollen, kliver på basen och försöker därefter att ta den ur handsken och kasta till första bas. Shortstop tappar dock bollen. Förra säsongen hade det räknats som att löparen som var på väg till andra bas var bränd men från och med säsongen 2014 innebär det att han kommer vara safe.

Problemet med reglen är för det första att logiken brister. Spelaren har full kontroll på bollen, bränner löparen och gör därefter ett error som gör att löparen döms safe, ordningen är omvänd. Det andra problemet är att det kommer sakta ner spelet, inte så att matcherna blir nämnvärt längre utan att intensiteten minskar. Bränner man löparen på väg till andra bas kommer man lugna ner lite för att vara säker på att man inte blir av med bollen och tappa en bränning. Förändringar av regler ska göras för att få spelet säkrare eller mer underhållande. Att det blir långsammare har jag svårt att se passa in på något av det.
Uppdatering, regeln ändrades under fredagskvällen och samma definition som under tidigare år tillämpas.

Kollisioner vid hemplattan

Under offseason skapade den här regeln kraftiga debatter bland fans då det fanns flera tydliga för- och nackdelar med att tvinga löparen att slidea till hemplattan. Resultatet så här långt har bara visat på det förstnämnda.
Efter att man infört regeln införde man även fort en regel som var till löparens fördel också, att catchern inte fick blockera hemplattan utan att ha bollen. Med det tillägget är det lika regler vid alla baser, något som borde införts redan för länge sedan. Inte vid någon annan bas är det tillåtet att försöka stoppa en löpare utan att ha bollen och inte heller att försöka tackla motståndaren så hårt som möjligt för att kunna dömas safe.

Regler som leder till ett renare och snyggare spel välkomnar jag alltid och lika så en regel som är skadeförebyggande. Högsta betyg på den här regeln med andra ord!

Instant replay

Kanske den mest revolutionerande, debatterade och mest ”svart-eller-vitt-indelade” regeln sedan man införde designated hitter i American League 1973. Supportrarna delades in i konservativa domarförvarare eller nymodiga perfektionister. Reglerna sattes till 1+1 utmaning per match och lag, dvs fick man rätt fick man en till utmaning av domslut men inte om man hade fel. Dessutom får en utmaning ta max 2.30. Tidsgränsen är en av få saker jag gillar med hela instant replay-systemet. Visst, vissa hävdar att det är dumt att sätta tidspress och att det inte gör något om det tar en halv minut extra bara det blir rätt. En poäng, absolut, men så svårt är det inte att döma från repriser. Är man inte säker efter två och en halv minut kommer man aldrig bli säker.

Det som slagit slint mest med instant replay är när managers går ut och diskuterar medan en annan coach ringer till en videocoach och sedan tecknar ifall han ska göra en utmaning eller inte. När han tidigare gick ut och sa vad han tyckte höll de på tills den ena tröttnade. Just nu ser det mest ut som två tamfåglar, känslorna är borta. Intensiteten som uppstod när en manager inte höll med domaren har försvunnit.

Något man inte heller ska glömma bort i hela är att domarna i MLB är snudd på perfekta. 2010 gjorde ESPN en undersökning där man gick igenom domslut i 184 matcher. Då dömde man rätt i 99.5% av fallen. Jämför det med en fielding percentage så var det bara 22 spelare i hela MLB förra året som var mer felfria än en genomsnittlig domare. Hade domarna däremot haft en stor andel felaktiga domslut hade jag förstått behovet av att använda sig av instant replay.
Ägarna i lagen, tillsammans med MLB som fått fram regeln, verkar leva i en drömvärld, en tro på att kunna få alla gränsfall till sin fördel utan att se nackdelar. Man tror att fansen bara vill se perfektion och att några som helst misslyckanden på planen är misslyckanden på läktaren också. Att antalet rätta domslut hänger ihop med underhållningsvärdet. Instant replay raderar många av känslorna från spelet i med ett blint mål på att få fram perfektion på planen.

Foto: Paul Alexander