Detta är en gästtext från Kristian Pälvia, som rapporterar från en magisk resa till Chicago med mycket baseboll och god mat.
När planeterna plötsligt står på rad, så lyckas man tajma in ett besök i USA med att även hinna gå på MLB. Jag hade en resa planerad, genom mitt uppdrag i Little League International, som tog mig till den trevliga staden Indianapolis. Där var dock hemmalaget Indianapolis Indians (Pirates AAA) iväg på en tvåveckors road-trip, så det närmaste man kom där var vyn från hotellet mot Victory Field. (Indianapolis är för övrigt en galet trevlig stad som förtjänar sin egen reserapport och ett nytt besök i framtiden).
Men icke misströsta – lyckligtvis hade Chicago Cubs hemmamatcher mot Miami Marlins, vilket gjorde att jag bokade hemresan med en stopover i Chicago och fick därmed 36 timmar på plats i ”The Windy City” – av dessa 36 timmar spenderades ett icke helt oansenligt antal av dessa på Wrigley Field och det härliga angränsade området ”Wrigleyville”.
För er som aldrig haft lyckan att besöka Wrigley Field (senaste gången jag gick på Cubs var 2009) så är det en fantastisk upplevelse – framförallt när de har hemmamatcher på helgen och när även vädret visar sig från sin allra bästa sida. Redan i downtown Chicago märks Cubströjor överallt och när man närmar sig arenan vibrerar hela kvarteren runt omkring arenan, kanske på samma sätt som hos de absolut mest intima fotbollsarenorna i England. Det är folkfest, det är uteserveringar, det är livemusik – Wrigleyville ”gameday” en solig vårhelg påminner om såväl Lower Broadway i Nashville som Bourbon Street i New Orleans med sin fantastiska musikscen.
Ta sig till Wrigley
Som de allra flesta tog jag ”the L train” ner till Wrigleyville. Stationen Addison (Red Line) ligger precis bredvid matcharenan. En 24-timmarsbiljett med CTA kostar bara $5 vilket är att rekommendera.
För övrigt är Red Line rena basebollinjen, söderut är det samma linje som gäller för att åka till stationen Sox-35th street som är stationen bredvid Comiskey… eeeh, US Cellular…. eeeh, Guaranteed Rate Field menar jag (eller vad nu arenan heter när det är dags för er att åka dit).
Själv hamnade jag på Brown Line som gick kvarteret bredvid mitt hotell och fick förutom resan till North Side även en sightseeingtur ovan jord i The Loop. Till slut, efter lite knappt 25-30 minuter gick jag av vid Belmont vilket är ungefär 12-15 minuters promenad från Wrigley, i riktigt trevliga kvarter. Efter knappt 10 minuter svänger man in på North Clark Street – och där börjar partajet. Mängder med härliga restauranger, pubar, sportbarer, uteserveringar, tiki bars, pianobarer, bbq-hak… det är bara att välja vad man är sugen på inför dagen.
Chicago har ett i många stycken oförtjänt dåligt rykte – i alla fall på ”North side” och i ”The Loop” har jag aldrig känt mig otrygg vid mina många besök i staden. Så har ni planer på att gå på Cubs och framförallt om vädret är på er sida – gör det till en rejäl utflykt, det är definitivt värt det!
Wrigley Field
Själv hejar jag på Yankees sedan 1988, men kan med handen på hjärtat säga att ”fine, Yankee Stadium är ju coolt på sitt sätt” men den kan inte mäta sig med Wrigley Field på något sätt. Wrigley är charmigt, trångt, men framförallt en otroligt mysig arena. Fyra olika nivåer, och även på de högsta nivåerna så kommer man relativt nära planen på ett sätt som inte man gör på många andra arenor.
Nackdelen med hur Wrigley är konstruerat är att många platser på 200 och 400 level har begränsad sikt på grund av stålpelarna, något jag fick erfara min andra match…
Mäh, hur gick matcherna då?
Jo fasen, det gick bra. Två helt ok matcher (återkommer till den andra matchen längre ner). Vinden blåste in ganska rejält vilket gjorde att det bara blev två homeruns hela helgen.
Första matchen på lördagen blev det till slut Cubs-vinst inför 36.418 åskådare, efter att Marlins defense fullkomligt imploderat i den åttonde inningen. https://www.mlb.com/news/marlins-fall-to-cubs-after-shaky-eighth-inning?game_pk=718289 Alltid kul att höra allsång med ”Go Cubs Go” – och att se att folk inte har alltför jäkla bråttom ifrån matchen – partajet har ju liksom inte ens startat när matchen är färdig i Wrigleyville.
Det var rejält tryck på gator och krogar efter matchen, livemusik i var och varannan bar och vidöppna fönsterdörrar ut mot gatan skapade en härlig stämning. Själv orkade jag dock inte hänga kvar särskilt länge på Wrigleyville efter matchen – en lång resedag och lite krångel med transporten in till Downtown plus en rejäl provsmakning av lite olika Goose Island-brygder 😉 hade satt sina spår. (Sedan ÄR ju pappa KP lite drygt 50 år också så man får ju inse sina begränsningar…)
Blev en pizza och en Old Fashioned på Giordano’s i downtown på kvällen – doch inte ”deep crust pizza”, inte min grej.
BBQ, beer and baseball – the perfect Sunday
På söndagen var det tidig uppstigning, en rejäl morgonpromenad i The Loop, kolla in Millennium Park och ”The Bean” samt packa väskorna och checka ut från hotellet inför kvällens hemresa, innan jag satte kurs mot Wrigleyville i god tid innan matchen. Njöt av en rejäl brunch i form av lite BBQ på Smoke Daddy’s uteservering innan jag släntrade in på arenan. Rejält med folk även denna andra dag (38.196 personer) men när jag satte mig ner på min plats, på sektion 217 (rakt bakom hemplattan) så noterade jag att en bärande metallstolpe stod placerad precis så att jag inte kunde se pitchern eller catchern. Insåg när jag kom hem att det finns en sida dedikerad till dessa stolpar… https://www.rateyourseats.com/blog/cheap_seats/location-of-every-pole-at-wrigley-field-and-how-to-avoid-them
Men det var så dags då… (well, well, jag hade fått fribiljetter av en kontakt på MLB så jag kände inte för att gnälla utan tog tillfället i akt att inspektera alla övriga nivåer på Wrigley Field, vilket kanske kan ge lite tips till kommande resenärer. Sisådär 10.000 steg på arenan (och ett ganska rejält antal trappor) så kan jag konstatera följande:
Bästa platserna: På 300 level. Fantastiska platser, högt över planen men ändå känner man sig riktigt nära (bilden från the 300 level gör inte platserna rättvisa, med det mänskliga ögat känns det mycket närmare.) Nästa gång köper jag biljetter på sektionerna 321-323 på förstabassidan. Inget för den med anlag för svindel dock…
Bästa maten: Tyvärr var jag proppmätt efter BBQ brunchen – men dofterna från grillen på sektionerna 312/319 skojar man inte bort. Italian Beef Sandwich och Italian Beef and Sausage Combo borde finnas på alla nivåer i alla arenor i hela världen. Och Goose Islands ölsortiment. För övrigt hade 200 level inga matserveringar, endast bärs och snacks.
Nota bene: I Illinois kan du råka ut för ”positive ID” vilket gör att även om du skulle kunna vara pappa eller farfar till snorungen som serverar ölen så måste du visa leg. Något jag missade första dagen men lyckligtvis hittade jag ett självserveringsstånd med två seniora personer som föreståndare, som kände på sig att farbror Kristian hade rätt ålder…
Ville man ha pizza eller hamburgare eller något annat gott var det således antingen 100 concourse i markplan eller 300 concourse som gäller. Plus för 300 Concourse är att man får schyssta vyer över grannskapet och bra med sol, på många platser lite större platser för ”häng” med polarna där man kan följa matchen via TV-apparater istället.
Mäh… HUR gick matchen???
Med allt utforskande kom matchen i sig i andra hand vilket var synd – Marlins pitcher Sandy Alcantara pitchade fenomenalt bra. Och i kombination med bra defense blev det en poängsnål match. Alcantara pitchade kanske lite FÖR bra vilket, i kombination med lagets defensiva meltdown dagen innan, gjorde att Marlins chansade på att han skulle kunna göra en ”complete game shutout” med ställningen 2-0. Men Cubs ville annat. Efter 8.1 innings, på Alcantaras 110:e pitch slog Ian Happ en single, två pitcher senare slog Bellinger in en poäng och pitchen efter var matchen oavgjord, och vi hade extra innings. I plural. Likt en tungviktsmatch följdes lagen åt inning för inning och det var inte förrän i den 14:e inningen som matchen till slut kunde avgöras till Marlins favör – och tro’t eller ej, visst körde de en ”14th inning stretch” också!!!
Pitcherklockan då?
På plats stördes man inte alls av den, utan både lag och domare hanterade den riktigt bra. Första matchen var i hamn efter 2:45 och även 14-inningsmatchen landade under 4 timmar i matchlängd (3:49). I nyckelsituationer, med löpare i scoring position, eller när man blixtsnabbt hamnade i ett 0-2 count tog slagmannen helt enkelt en timeout och fick lite tid att fokusera om. Nä, jag gillar regeln skarpt! Man går ju på baseboll för att se baseboll, inte att se slagmannen justera slaghandskar, suspensoar eller klia sig på diverse ställen…
Summering
Har ni möjligheten – då är en hemmamatch på Wrigley Field, oavsett favoritlag, en ”bucket list grej”, definitivt. Satt bredvid några Marlinsfans och det var inget tugg mellan supportarna. KAN vara lite annorlunda ute i ”the cheap seats” där kombinationen öl och sol kan skapa vissa luckor i omdömet.
Chicago är också en riktigt trevlig stad att besöka om man undviker vissa stadsdelar väster och söder om downtown. Och Wrigley Field befäster positionen på min topp 3-lista över arenor att kolla baseboll på i USA (tillsammans med Oriole Park at Camden Yards och PNC Park i Pittsburgh).
Hoppas ni hade trevlig läsning – och så ser vi fram emot en spännande fortsättning på säsongen!
– Kristian Pälviä
@KPalvia
PS. Här nedan får ni en bonusfilm från Go, Cubs, Go som spelas när Cubs vinner på hemmaplan.
